1.I kravet på en rättvis rättegång (jfr 2 kap. 11 § andra stycket 1 p. regeringsformen samt artikel 6.1 EKMR) ligger att var och en som i rätt domstol framställer ett bestämt yrkande jämte grunder och bevisning till stöd för yrkandet (jfr 42 kap. 2 § första stycket RB) ska vara berättigad till en prövning av detta krav, såtillvida det inte föreligger processhinder (42 kap. 4 § andra stycket), framställningen saknar laga skäl eller det annars är uppenbart att käromålet är ogrundat (42 kap. 5 § första stycket andra meningen). Utöver dessa begränsningar har var och en rätt att få ett civilrättsligt krav prövat i domstol.s. 563
2.Vad avser utformningen av detta krav är den grundläggande tanken med den s.k. dispositionsprincipen att det inledningsvis är käranden som på egen hand disponerar över tvistens yttre ram och avgör på grundval av vilket processmaterial som domstolen har att avgöra tvisten. Käranden bestämmer över vilken rättighet eller skyldighet som dom ska ges samt mot bakgrund av vilket händelseförlopp som domstolen har att bedöma tvisten. I ett dispositivt tvistemål ska domstolen inte blanda sig i dessa frågor.s. 563
3.Som utgångspunkt är det med andra ord käranden som genom sitt yrkande kommer att sätta ramen för processen (jfr 17 kap. 3 § första meningen). Svaranden ges i denna del ingen möjlighet att inskränka processen. Käranden kommer även att bestämma vilka omständigheter (påståenden om rättsgrundande rättsfakta) som domstolen ska ta ställning till när den ska avgöra om yrkandet ska bifallas eller ej (jfr 17 kap. 3 § andra meningen). Inte heller i denna del ges svaranden en möjlighet att inskränka vilka sakförhållanden som ska bedömas. Svaranden har dock en möjlighet att erkänna vissa rättsfakta och på så sätt begränsa domstolens prövning till tvistiga påståenden om rättsfakta (jfr 35 kap. 3 § första stycket). Svaranden har även en möjlighet att utvidga domstolens prövning till att omfatta fler sakförhållanden än de som käranden har åberopat. Detta sker genom åberopande av motfakta. Dispositionsprincipen innebär i en sådan situation att svaranden, på motsvarande sätt som käranden bestämt över grunden för käromålet, har full bestämmanderätt över vilka potentiella motfakta (av första graden) som domstolen ska pröva inom ramen för sin sakprövning (jfr 17 kap. 3 § andra meningen). Den fråga som varit i fokus för denna artikel är om domstolen till följd av svarandens åberopanden kan inleda sin sakprövning med att ta ställning till ett motfaktum?s. 563
4.Ett argument mot en sådan ordning är att det är käranden som begärt domstolens prövning av vissa civila rättigheter eller skyldigheter och att tvisten därför ska prövas med utgångspunkt i hur käranden lagt upp sin talan. Om domstolen hoppar direkt till ett motfaktum som gjorts gällande av svaranden och ogillar käromålet på den grunden att motfaktumet befunnits styrkt, skulle det kunna argumenteras för att kärandes rätt till en prövning i sak gått förlorad. Domstolen har endast prövat svarandens påstående om motfaktum. Någon läsare kanske hävdar att det endast är en teoretisk skillnad, käromålet hade ogillats hur som helst. Det finns dock även mer konkreta problem med att göra avsteg från den successiva relevansens princip. Dessa uppstår dock först när vi lägger in överrättsprocessen som ett led i problematiseringen. Föreställ dig att käranden kräver betalning av en påstådd fordran varvid svaranden dels invänder mot grunden för fordran, dels invänder genom en preskriptionsinvändning. Tingsrätten väljer i strid med den successiva relevansens princip att ogilla käromålet direkt på den grunden att fordran, oavsett om den finns eller ej, är preskriberad. Käranden, som blir besviken över målets utgång, överklagar domen till hovrätten och beviljas prövningstillstånd. I sin prövning av preskriptionsfrågan kommer hovrätten fram till att fordran inte alls är preskriberad och att domstolen därför har att pröva fordran i sak. I den nämnda situationen, ska domstolen med stöd i instansordningens princip undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten? Eller ska käranden ha gått miste om sin prövning av grunden för käromålet i första instans till följd av tingsrättens turordningsval? Förmodligen hade hovrätten undanröjt domen och återförvisat den till tingsrätten för fortsatt handläggning.s. 564
5.Ett argument mot att strikt följa den successiva relevansens princip skulle vara domstolens prövning inte ska göras mer komplicerad än vad som är nödvändigt. Om prövningen kan begränsas till ett motfaktum som utgör en tillräcklig förutsättning för ett ogillande, skulle det räcka med att domstolen tar ställning till ett sådant motfaktum. En sådan ordning har som ovan nämnts förespråkats av framför allt Ekelöf. Ordningen skulle utgöra ett avsteg från den av HD föreskrivna turordningen. Om vi utgår från Ekelöfs turordning skulle t.ex. en reklamationsinvändning mot ett krav på felpåföljder kunna prövas före det att domstolen undersöker förekomsten av fel, givet att reklamationen skulle släcka alla möjligheter till felpåföljder. Möjligheten att inledningsvis pröva ett motfaktum skulle dock inte gälla vid t.ex. preskriptionsinvändningar eller invändningar om medvållande. Anledningen skulle vara att dessa invändningar inte fullt ut släcker den rättsliga betydelsen av grunden. Vid preskription kan t.ex. fordran under vissa förutsättningar användas kvittningsvis och vid medvållande kan fortfarande viss ersättningsskyldighet kvarstå. Ett avsteg från den successiva relevansens princip skulle därför endast göras vid de tillfällen då ett motfaktum kan släcka den rättsliga effekten av grunden i sin helhet. Problematiken med att en sådan dom skulle kunna blir föremål för återförvisning hade dock kvarstått.s. 565
6.Det finns även anledning att belysa de fall där det inte är lika enkelt att urskilja tydliga distinkta påståenden om motfakta. Lindskogs tilllägg i NJA 2008 s. 339 — vilket rör bl.a. en invändig om jämkning av skadestånd till följd av medvållande — åskådliggör problematiken på ett bra sätt. Målet rörde egentligen frågan om rättskraftens omfattning men har viss relevans även för turordningsfrågan. Lindskog skriver: Det är emellertid inte alltid så att ett av skadegöraren åberopat motfaktum distinkt låter sig hänföras till visst skadeståndsrättsligt moment. Ibland kan olika rättsfakta vara så sammanvävda att de är svåra att hålla i sär, vilket återverkar på möjligheten att särskilja de skadeståndsrättsliga momenten. Det finns vidare fall då ett motfaktum kan ha dubbel relevans, dvs. att det har rättslig relevans för två moment i bedömningskedjan. Och det förekommer att domstolen har att göra en helhetsbedömning, som kommer att innefatta i stort sett alla av parterna åberopade rättsfakta. Så är inte sällan fallet beträffande en jämkningsinvändning. För det fall en jämkningsinvändning på det sätt som Lindskogs beskriver är hänförligt till olika moment i bedömningskedjan — alternativt att olika rättsfakta är sammanvävda på ett sätt som gör det svårt att hålla i sär dem — motiverar detta då ett avsteg från den successiva relevansens princip? Jag kan inte se att så är fallet. Precis som vid den mindre komplicerade preskriptionsinvändningen är svarandens påstående om att ett visst sakförhållande utgör medvållande i processuella ordalag att betrakta som ett motfaktum. Påståendet utgör ett åberopande som ska ligga till grund för jämkningsbedömningen, låt vara olika delar av denna. Motfaktumet blir civilrättsligt relevanta först då jämkningsfrågan aktualiseras, dvs. i en situation då domstolen kommit fram till att ersättningsskyldighet i och för sig föreligger med beaktande av grunden för käromålet. Har påståendet relevans både vad avser t.ex. effekten av ansvarsgrunden och beloppsbestämmingen av ersättningsskyldigheten finns det inget som hindrar att påståendet beaktas vid bedömningen av båda dessa frågor. Båda frågorna bör dock enligt den successiva relevansens princip prövas först sedan det har klarlagts att grunden räcker för bifall. Vad jag kan förstå är det inget i Lindskogs tillägg som motsäger detta synsätt.s. 565
7.I sammanhanget är det även värt att notera att åberopsbördan fungerar så att ett åberopat rättsfaktum endast får läggas till grund för dom enligt 17 kap. 3 § andra meningen för det fall det åberopats av rätt part. En omständighet som käranden åberopat till grund för sin talan kan således inte användas som ett motfaktum (av första graden) och vice versa. För att det åberopade rättsfaktumet ska kunna beaktas som ett motfaktum i nämnd betydelse måste det åberopas av svaranden. Svarandens åberopanden av motfakta måste dessutom preciseras, t.ex. till att avse en eller flera konkreta omständigheter. Detta innebär att det inte borde vålla några särskilda svårigheter att utröna vilka invändningar som är hänförliga till grunden och vilka som utgör invändningar i form av motfakta av olika grader. Att det sedan kan vara svårt att säga att en viss invändning utgör ett distinkt motfaktum uppfattar jag vara en annan sak.s. 566
8.Möjligen har jag övertygat några läsare om fördelarna med att så långt som möjligt följa den successiva relevansen princip. I skrivande stund kan jag dock redan föreställa mig ett flertal invändningar om de processekonomiska kostnader som en strikt tillämpning av den successiva relevansens princip skulle medföra. Nedan kommer därför ett förslag på hur dessa situationer skulle kunna lösas på ett ännu mer kostnadseffektivt sätt.s. 567