Förhållandet mellan 32 § första stycket och 6 § andra stycket kan illustreras med NJA 1992 s. 243. Här hade ägaren av samtliga aktier i ett bolag inför en överlåtelse av aktierna flera kontakter med en auktoriserad revisor som sedan 20 år var bolagets revisor. Aktieägaren hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare vid transaktionen och förde skadeståndstalan mot denne för skatterättsliga brister i rådgivningen. Revisorn invände att han inte hade något rådgivningsuppdrag. Då revisorn emellertid måste ha insett aktieägarens inställning och denne haft goda skäl för sin uppfattning, men revisorn ej tillkännagett någon annan mening, fick ett uppdragsförhållande anses ha förelegat. — Om revisorns uppträdande objektivt sett fick anses utgöra en konkludent accept av ett rådgivningsuppdrag (jfr goda skäl för aktieägarens uppfattning), borde uppdragsförhållande ha funnits i enlighet med 32 § första stycket avtalslagen redan om aktieägaren var i god tro, oavsett om revisorn måste ha insett aktieägarens uppfattning och därefter varit passiv. Om revisorns uppträdande inte kunde objektivt tolkas på detta sätt, men revisorn måste ha insett att aktieägaren utgick från den tolkningen, borde revisorn på grund av uteblivet meddelande ha varit bunden av ett uppdragsförhållande i enlighet med 6 § andra stycket avtalslagen, även om aktieägaren saknade fog för sin uppfattning. Observera att 6 § andra stycket, liksom 30 och 33 §§ avtalslagen, skyddar även parter som saknar fog för sina missförstånd, d.v.s. är lättlurade. Domskälen utgör alltså en skvader. Domskäl grundade uteslutande på att revisorn deltagit, klientens uppfattning och revisorns passivitet (6 § andra stycket avtalslagen) hade varit intressantare, jfr NJA 1961 s. 658 och 1982 s. 244.
Hänvisas från p. 4 (s. 328)
Förhållandet mellan 32 § första stycket och 6 § andra stycket kan illustreras med NJA 1992 s. 243. Här hade ägaren av samtliga aktier i ett bolag inför en överlåtelse av aktierna flera kontakter med en auktoriserad revisor som sedan 20 år var bolagets revisor. Aktieägaren hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare vid transaktionen och förde skadeståndstalan mot denne för skatterättsliga brister i rådgivningen. Revisorn invände att han inte hade något rådgivningsuppdrag. Då revisorn emellertid måste ha insett aktieägarens inställning och denne haft goda skäl för sin uppfattning, men revisorn ej tillkännagett någon annan mening, fick ett uppdragsförhållande anses ha förelegat. — Om revisorns uppträdande objektivt sett fick anses utgöra en konkludent accept av ett rådgivningsuppdrag (jfr goda skäl för aktieägarens uppfattning), borde uppdragsförhållande ha funnits i enlighet med 32 § första stycket avtalslagen redan om aktieägaren var i god tro, oavsett om revisorn måste ha insett aktieägarens uppfattning och därefter varit passiv. Om revisorns uppträdande inte kunde objektivt tolkas på detta sätt, men revisorn måste ha insett att aktieägaren utgick från den tolkningen, borde revisorn på grund av uteblivet meddelande ha varit bunden av ett uppdragsförhållande i enlighet med 6 § andra stycket avtalslagen, även om aktieägaren saknade fog för sin uppfattning. Observera att 6 § andra stycket, liksom 30 och 33 §§ avtalslagen, skyddar även parter som saknar fog för sina missförstånd, d.v.s. är lättlurade. Domskälen utgör alltså en skvader. Domskäl grundade uteslutande på att revisorn deltagit, klientens uppfattning och revisorns passivitet (6 § andra stycket avtalslagen) hade varit intressantare, jfr NJA 1961 s. 658 och 1982 s. 244.s. 328