Förhållandet mellan 32 § första stycket och 6 § andra stycket kan illustreras med NJA 1992 s. 243. Här hade ägaren av samtliga aktier i ett bolag inför en överlåtelse av aktierna flera kontakter med en auktoriserad revisor som sedan 20 år var bolagets revisor. Aktieägaren hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare vid transaktionen och förde skadeståndstalan mot denne för skatterättsliga brister i rådgivningen. Revisorn invände att han inte hade något rådgivningsuppdrag. Då revisorn emellertid måste ha insett aktieägarens inställning och denne haft goda skäl för sin uppfattning, men revisorn ej tillkännagett någon annan mening, fick ett uppdragsförhållande anses ha förelegat. — Om revisorns uppträdande objektivt sett fick anses utgöra en konkludent accept av ett rådgivningsuppdrag (jfr goda skäl för aktieägarens uppfattning), borde uppdragsförhållande ha funnits i enlighet med 32 § första stycket avtalslagen redan om aktieägaren var i god tro, oavsett om revisorn måste ha insett aktieägarens uppfattning och därefter varit passiv. Om revisorns uppträdande inte kunde objektivt tolkas på detta sätt, men revisorn måste ha insett att aktieägaren utgick från den tolkningen, borde revisorn på grund av uteblivet meddelande ha varit bunden av ett uppdragsförhållande i enlighet med 6 § andra stycket avtalslagen, även om aktieägaren saknade fog för sin uppfattning. Observera att 6 § andra stycket, liksom 30 och 33 §§ avtalslagen, skyddar även parter som saknar fog för sina missförstånd, d.v.s. är lättlurade. Domskälen utgör alltså en skvader. Domskäl grundade uteslutande på att revisorn deltagit, klientens uppfattning och revisorns passivitet (6 § andra stycket avtalslagen) hade varit intressantare, jfr NJA 1961 s. 658 och 1982 s. 244.
Hänvisas från p. 4 (s. 328)
1.HD motiverar sitt krav på att huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende med hänvisningar till 19 § och 6 § andra stycket avtalslagen. Men handlar dessa bestämmelser om befogad tillit?s. 327
2.Om en huvudman har återkallat en fullmakt enligt någon av bestämmelserna i 12–18 §§ avtalslagen, är huvudmannen som regel inte bunden av en rättshandling som fullmäktigen därefter företar i hans namn, även om rättshandlingen ligger inom den återkallade fullmaktens gränser. Det ankommer alltså på tredje man att kontrollera att fullmakt finns när fullmäktigen företar rättshandlingen. Om tredje man litar på en fullmakt som han dessförinnan kunnat kontrollera eller faktiskt har kontrollerat, men som giltigen återkallats, gör han det på egen risk. Hans tillit är enligt 12–18 §§ avtalslagen obefogad.Att fullmäktigen vid rättshandlingen må ha försäkrat att fullmakt finns, är utan betydelse (se 11 § andra stycket).s. 327
3.Undantagsvis kan tredje man enligt 19 § avtalslagen göra fullmäktigens rättshandling gällande mot huvudmannen, trots att fullmakten giltigen återkallats. Det förutsätter att fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller förklarats kraftlös, kan komma att på grund av fullmakten företa en rättshandling gentemot viss man, vilken kan antas sakna vetskap om dess upphörande, att denne tredje man är i god tro om fullmaktens bestånd och att huvudmannen har faktisk möjlighet att meddela denna tredje man att fullmakten är återkallad. Om huvudmannen då underlåter att lämna sådant meddelande, blir huvudmannen bunden av fullmäktigens rättshandling, fastän tredje mannens tillit till fullmakten inte är befogad.s. 327
4.En liknande regel om skydd vid obefogad tillit finns i 6 § andra stycket avtalslagen. Om mottagaren av ett anbud godtar detta med tilllägg, inskränkning eller förbehåll som avviker från anbudet, är svaret enligt 6 § första stycket ett avslag i förening med ett nytt anbud. Om den som avgav svaret emellertid anser (d.v.s. tror) att svaret överensstämmer med anbudet och anbudsgivaren måste inse detta, åligger det anbudsgivaren, om han inte vill godta svaret, att utan oskäligt uppehåll meddela motparten detta vid äventyr att avtal annars har kommit till stånd i enlighet med svaret. Reklamationsplikten bygger inte på att mottagaren av anbudet haft befogad tillit till att hans svar överensstämmer med anbudet. Om hans tillit hade varit befogad, skulle anbudet i enlighet med 32 § första stycket ha gällt med mottagarens uppfattning, och avtal skulle ha kommit till stånd omedelbart genom svaret, som då hade utgjort en ren accept. Andra stycket i 6 § hade i så fall varit överflödigt. Bestämmelsen innehåller en reklamationsskyldighet trots att mottagaren av anbudet har en obefogad tillit till att han avgett en ren accept.s. 328
5.6 § andra stycket avtalslagen utgör det bästa stödet i den positiva rätten för en allmän skyldighet att undanröja missförstånd, en lojalitetsplikt, när en part har vetskap — med viss bevislättnad: ”måste inse” — om att motparten svävar i villfarelse med därav föranledd risk, typiskt sett, att motparten kommer att förgäves inrätta sig efter villfarelsen.s. 328
6.Det första subjektiva rekvisitet i 19 §, att fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara att fullmäktigen kommer att rättshandla med en viss tredje man, innebär inte enligt ordalydelsen att fullmaktsgivaren måste ha vetskap om vad som förestår. Att tredje man enligt den fortsatta lydelsen ska kunna antas sakna vetskap om fullmaktens upphörande, innebär att fullmaktsgivaren inte heller måste ha kännedom om att tredje man svävar i villfarelse. Men om fullmaktsgivaren inte känner till vare sig fullmäktigens avsikt eller tredje mans okunskap, kräver det första subjektiva rekvisitet grov culpa och det andra ordinär culpa. Bestämmelsen i 19 § går alltså något längre än 6 § andra stycket i kravet på aktivitet. Den bygger dock inte obetingat på illojalitet, eftersom illojalitet som begrepp förutsätter vetskap om ett faktiskt förhållande.s. 328
7.Vid bundenhet enligt 19 § avtalslagen har fullmaktsgivaren inget primärt ansvar för tredje mans missförstånd. Det är, som Konrad Lundberg skriver, en passivitetsverkan på grund av annans handlande. Men fullmaktsgivaren har satt igång händelseförloppet, liksom anbudsgivaren gjort i 6 § andra stycket. Vad HD skrivit 2014 om att tredje mans ”befogade tillit” (i själva verket obefogade tillit) ska härröra från fullmaktsgivaren har alltså visst lagstöd även i dessa fall. Men det som här utlöser ansvaret är huvudmannens efterföljande passivitet.s. 329
8.19 § avtalslagen är visserligen ett specialfall (liksom t.ex. 9 §) i syfte att ge regler för vad som i början på 1900-talet ansågs vara praktiskt viktiga fall, men bestämmelsen ger liksom 6 § andra stycket uttryck för en bakomliggande princip som borde kunna appliceras även vid obefogade misstag om fullmakts tillkomst.s. 329