Förhållandet mellan 32 § första stycket och 6 § andra stycket kan illustreras med NJA 1992 s. 243. Här hade ägaren av samtliga aktier i ett bolag inför en överlåtelse av aktierna flera kontakter med en auktoriserad revisor som sedan 20 år var bolagets revisor. Aktieägaren hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare vid transaktionen och förde skadeståndstalan mot denne för skatterättsliga brister i rådgivningen. Revisorn invände att han inte hade något rådgivningsuppdrag. Då revisorn emellertid måste ha insett aktieägarens inställning och denne haft goda skäl för sin uppfattning, men revisorn ej tillkännagett någon annan mening, fick ett uppdragsförhållande anses ha förelegat. — Om revisorns uppträdande objektivt sett fick anses utgöra en konkludent accept av ett rådgivningsuppdrag (jfr goda skäl för aktieägarens uppfattning), borde uppdragsförhållande ha funnits i enlighet med 32 § första stycket avtalslagen redan om aktieägaren var i god tro, oavsett om revisorn måste ha insett aktieägarens uppfattning och därefter varit passiv. Om revisorns uppträdande inte kunde objektivt tolkas på detta sätt, men revisorn måste ha insett att aktieägaren utgick från den tolkningen, borde revisorn på grund av uteblivet meddelande ha varit bunden av ett uppdragsförhållande i enlighet med 6 § andra stycket avtalslagen, även om aktieägaren saknade fog för sin uppfattning. Observera att 6 § andra stycket, liksom 30 och 33 §§ avtalslagen, skyddar även parter som saknar fog för sina missförstånd, d.v.s. är lättlurade. Domskälen utgör alltså en skvader. Domskäl grundade uteslutande på att revisorn deltagit, klientens uppfattning och revisorns passivitet (6 § andra stycket avtalslagen) hade varit intressantare, jfr NJA 1961 s. 658 och 1982 s. 244.
Hänvisas från p. 4 (s. 328)
Inledning
1.Först en kort presentation av de två målen.s. 323
2.NJA 2013 s. 659 gällde huruvida en ”product manager” B.Ö., som tidigare träffat ett ettårsavtal för huvudmannen, varit behörig att därefter ingå ett treårsavtal med delvis andra villkor. Högsta domstolen anförde att B.Ö. varken var firmatecknare eller hade uppdrag från behörig företrädare att ingå treårsavtalet. Frågan var därför, enligt tredje mans påstående, huruvida B.Ö. hade ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt. Efter att HD kort redogjort för innebörden av nämnda fullmaktstyper skrev HD i p. 12: Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan alltså bli bunden av personens handlande. Detta är en princip som gäller även i andra rättssystem och som avspeglas i olika internationella rättssammanställningar (jfr t.ex. Art.- II.-6:103 (3) Draft Common Frame of Reference). Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta (jfr Adlercreutz och Gorton, a.a. s. 172). Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit i fråga om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär. Konkret kom HD fram till att tredje man inte kunnat hysa befogad tillit och att B.Ö. därför inte varit behörig. Skälen var att treårsavtalet sammantaget medförde icke obetydliga försämringar för huvudmannen och att huvudmannen, vilket tredje man kände till, kommit att ingå i en annan koncern med en möjlig önskan att avbryta avtalsrelationen.s. 323
3.I NJA 2014 s. 684, som gällde ett förlikningsavtal träffat av en divisionschef, utvecklade HD 2013 års prejudikat. De kortfattade domskälen där ersattes nu av en fyllig utläggning om vad den nya tillitsgrundade fullmakten stöder sig på och hur den är utformad.s. 324
4.HD anförde bl.a. att fullmakten i avtalslagens motiv ses som en av huvudmannen till tredje man riktad viljeförklaring genom vilken huvudmannen tar på sig följderna av fullmäktigens rättshandlande i hans namn och för hans räkning (p. 9), att allmänna principer om viljeförklaringar är tillämpliga (p. 10), att en fullmakt därför kan tillkomma genom konkludent handlande (p. 10) samt att bundenhet kan uppkomma inte bara med stöd av en viljeförklaring från huvudmannen utan även med stöd av tredje mans befogade tillit (p. 13).s. 324
5.HD fortsatte med att det ska föreligga en faktisk tillit (p. 14), att de omständigheter som grundar tilliten på ett relevant sätt ska kunna knytas till huvudmannen (p. 17 f.), att huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna kunde föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende, varvid HD hänvisade till 19 § men även 6 § andra stycket avtalslagen (p. 19), att oaktsamhet hos huvudmannen i regel inte är tillräcklig för att huvudmannen ska bli bunden (p. 20) samt att huvudmannen ska ha haft möjlighet att förhindra att missförståndssituationen uppstod (p. 21).s. 324
6.I domen 2014 har HD rört ihop olika företeelser som bör hållas isär. Domen 2013 behöver inte läsas på det sätt som HD utvecklade 2014.s. 324
Skydd för befogad tillit
1.Huvudmannens bundenhet vid fullmakt grundar sig enligt motiven till 10 § avtalslagen på en rättshandling av huvudmannen riktad till tredje man. Denna rättshandling kan som andra rättshandlingar vara uttrycklig eller konkludent. Överensstämmer rättshandlingen (viljeförklaringen) med den handlandes vilja, är han naturligtvis bunden av rättshandlingen. Ifall en rättshandling (viljeförklaring) på grund av ett misstag fått annat innehåll än som var åsyftat, blir den rättshandlande bunden av det objektiva förklaringsinnehållet, om rättshandlingens mottagare varken insåg eller borde ha insett att den rättshandlande avsett något annat. Detta följer av 32 § första stycket avtalslagen, som enligt lagmotiven ska läsas e contrario utom vid benefika rättshandlingar. Den rätthandlandes bundenhet av det objektiva förklaringsinnehållet inträder då oavsett om han handlat vårdslöst eller om han vid rättshandlingen eller senare har insett eller bort inse sitt misstag och risken för att rättshandlingens mottagare kan bli vilseledd rörande den rättshandlandes avsikt och vilja och oavsett om den rättshandlande haft möjlighet att efteråt undanröja ett missförstånd.s. 325
2.Det anförda betyder i fråga om fullmakt att om en tredje man har befogad tillit till en uttrycklig eller konkludent fullmaktsförklaring från huvudmannen, blir huvudmannen bunden även om huvudmannen varken insåg eller borde ha insett att hans uttryckliga förklaring eller hans beteende har förmedlat ett felaktigt intryck av hans vilja. Vad HD skriver i NJA 2014 s. 684 om att en tillitsgrundad fullmakt förutsätter att huvudmannen har insett att hans förklaring eller beteende kan leda till att tredje man hyser (befogad) tillit till förklaringens eller beteendets objektiva innehåll är alltså oriktigt.s. 325
3.Man kan undra om 32 § första stycket avtalslagen är tillämpligt på beteenden av huvudmannen som inte syftar till att grundlägga ett rättsförhållande och därför inte är rättshandlingar i avtalslagens mening. Ska sådana beteenden i stället hänföras till vad som nedan behandlas under avsnittet Obefogad tillit (till mellanmannens uppträdande)? Ett sådant beaktande av huvudmannens syfte skulle emellertid leda till svåra bevisfrågor. Därför bör nog alla handlingar av huvudmannen betraktas som vad Kurt Grönfors har kallat avtalsgrundande rättsfakta och huvudmannen svara strikt för hur de i god tro uppfattas av adressaten.s. 325
4.Den nu behandlade tillitsgrundade fullmakten — där vi utgår från den initiala rättshandlingen härrörande från huvudmannen och där efterföljande passivitet är irrelevant — har således stöd inte bara, som HD skrev 2013, i DCFR (och common law’s apparent authority) utan även i en mer närliggande rättskälla, nämligen i 10 och 32 §§ avtalslagen.s. 326
5.Även Ola Svensson och Konrad Lundberg avvisar att huvudmannen ska ha haft insikt om att hans rättshandling skulle kunna föranleda en tredje man att hysa tillit i behörighetshänseende. Svensson tillägger att ”det bör räcka att med att huvudmannen som ’förståndig person’ kunnat förutse tredje mans befogade uppfattning”. Lundberg finner detta rekvisit överflödigt, vari jag instämmer. Varje förståndig person måste naturligtvis förstå att en uttrycklig eller konkludent rättshandling, som objektivt sett har innehållet x, av en tredje man rimligen kan komma att tolkas som x. Vad en förståndig person kunnat förutse tillför inte heller något utöver kravet att tredje man ska ha hyst befogad tillit till att huvudmannen är behörig.s. 326
6.Det ovan anförda avser fullmakter där huvudmannens uttryckliga eller konkludenta fullmaktsförklaring har varit synlig för tredje man utan förmedling av fullmäktigen (självständig fullmakt). Men en fullmakt (behörighet) kan också ha sin grund i ett uppdrag till fullmäktigen. Obligationsrättskommitténs uttryckliga förnekande av detta är verklighetsfrämmande och kan endast försvaras med fiktionen att den som fått ett uppdrag och rättshandlar i huvudmannens namn alltid ska anses ha konkludent överfört en fullmakt till tredje man som bud (varvid regleringen i 32 § andra stycket sammanfaller med den i 11 § andra stycket med tillägg av en reklamationsplikt). För ståndpunkten att själva uppdraget ger motsvarande behörighet att binda huvudmannen talar reella skäl. Om så inte vore fallet, skulle mellanmannen vara skadeståndsskyldig mot tredje man enligt 25 §, varefter mellanmannen skulle ha regressrätt mot huvudmannen med stöd av uppdraget. Det skulle bara bli en onödig rundgång, utom när mellanmannen är insolvent. Om mellanmannen hade handlat i eget namn, skulle tredje man ha fått nöja sig med fordringen mot mellanmannen (se 24 § kommissionslagen), men det finns ingen anledning att låta detsamma gälla när mellanmannen handlat i huvudmannens namn.s. 326
7.När man ska fastställa sysslomannens uppdrag, och den därav följande behörigheten, är det naturligtvis adressatens/fullmäktigens och inte huvudmannens goda tro (befogade tillit) som är relevant.s. 327
Skydd vid obefogad tillit
1.HD motiverar sitt krav på att huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende med hänvisningar till 19 § och 6 § andra stycket avtalslagen. Men handlar dessa bestämmelser om befogad tillit?s. 327
2.Om en huvudman har återkallat en fullmakt enligt någon av bestämmelserna i 12–18 §§ avtalslagen, är huvudmannen som regel inte bunden av en rättshandling som fullmäktigen därefter företar i hans namn, även om rättshandlingen ligger inom den återkallade fullmaktens gränser. Det ankommer alltså på tredje man att kontrollera att fullmakt finns när fullmäktigen företar rättshandlingen. Om tredje man litar på en fullmakt som han dessförinnan kunnat kontrollera eller faktiskt har kontrollerat, men som giltigen återkallats, gör han det på egen risk. Hans tillit är enligt 12–18 §§ avtalslagen obefogad.Att fullmäktigen vid rättshandlingen må ha försäkrat att fullmakt finns, är utan betydelse (se 11 § andra stycket).s. 327
3.Undantagsvis kan tredje man enligt 19 § avtalslagen göra fullmäktigens rättshandling gällande mot huvudmannen, trots att fullmakten giltigen återkallats. Det förutsätter att fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller förklarats kraftlös, kan komma att på grund av fullmakten företa en rättshandling gentemot viss man, vilken kan antas sakna vetskap om dess upphörande, att denne tredje man är i god tro om fullmaktens bestånd och att huvudmannen har faktisk möjlighet att meddela denna tredje man att fullmakten är återkallad. Om huvudmannen då underlåter att lämna sådant meddelande, blir huvudmannen bunden av fullmäktigens rättshandling, fastän tredje mannens tillit till fullmakten inte är befogad.s. 327
4.En liknande regel om skydd vid obefogad tillit finns i 6 § andra stycket avtalslagen. Om mottagaren av ett anbud godtar detta med tilllägg, inskränkning eller förbehåll som avviker från anbudet, är svaret enligt 6 § första stycket ett avslag i förening med ett nytt anbud. Om den som avgav svaret emellertid anser (d.v.s. tror) att svaret överensstämmer med anbudet och anbudsgivaren måste inse detta, åligger det anbudsgivaren, om han inte vill godta svaret, att utan oskäligt uppehåll meddela motparten detta vid äventyr att avtal annars har kommit till stånd i enlighet med svaret. Reklamationsplikten bygger inte på att mottagaren av anbudet haft befogad tillit till att hans svar överensstämmer med anbudet. Om hans tillit hade varit befogad, skulle anbudet i enlighet med 32 § första stycket ha gällt med mottagarens uppfattning, och avtal skulle ha kommit till stånd omedelbart genom svaret, som då hade utgjort en ren accept. Andra stycket i 6 § hade i så fall varit överflödigt. Bestämmelsen innehåller en reklamationsskyldighet trots att mottagaren av anbudet har en obefogad tillit till att han avgett en ren accept.s. 328
5.6 § andra stycket avtalslagen utgör det bästa stödet i den positiva rätten för en allmän skyldighet att undanröja missförstånd, en lojalitetsplikt, när en part har vetskap — med viss bevislättnad: ”måste inse” — om att motparten svävar i villfarelse med därav föranledd risk, typiskt sett, att motparten kommer att förgäves inrätta sig efter villfarelsen.s. 328
6.Det första subjektiva rekvisitet i 19 §, att fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara att fullmäktigen kommer att rättshandla med en viss tredje man, innebär inte enligt ordalydelsen att fullmaktsgivaren måste ha vetskap om vad som förestår. Att tredje man enligt den fortsatta lydelsen ska kunna antas sakna vetskap om fullmaktens upphörande, innebär att fullmaktsgivaren inte heller måste ha kännedom om att tredje man svävar i villfarelse. Men om fullmaktsgivaren inte känner till vare sig fullmäktigens avsikt eller tredje mans okunskap, kräver det första subjektiva rekvisitet grov culpa och det andra ordinär culpa. Bestämmelsen i 19 § går alltså något längre än 6 § andra stycket i kravet på aktivitet. Den bygger dock inte obetingat på illojalitet, eftersom illojalitet som begrepp förutsätter vetskap om ett faktiskt förhållande.s. 328
7.Vid bundenhet enligt 19 § avtalslagen har fullmaktsgivaren inget primärt ansvar för tredje mans missförstånd. Det är, som Konrad Lundberg skriver, en passivitetsverkan på grund av annans handlande. Men fullmaktsgivaren har satt igång händelseförloppet, liksom anbudsgivaren gjort i 6 § andra stycket. Vad HD skrivit 2014 om att tredje mans ”befogade tillit” (i själva verket obefogade tillit) ska härröra från fullmaktsgivaren har alltså visst lagstöd även i dessa fall. Men det som här utlöser ansvaret är huvudmannens efterföljande passivitet.s. 329
8.19 § avtalslagen är visserligen ett specialfall (liksom t.ex. 9 §) i syfte att ge regler för vad som i början på 1900-talet ansågs vara praktiskt viktiga fall, men bestämmelsen ger liksom 6 § andra stycket uttryck för en bakomliggande princip som borde kunna appliceras även vid obefogade misstag om fullmakts tillkomst.s. 329
Närmare om huvudmannens insikt
1.I p. 19 i domen 2014 skriver HD att huvudmannen ska ha haft ”erforderlig insikt” om att tredje man kan bli vilseledd. Detta utvecklas i p. 20 så att oaktsamhet i regel inte är tillräcklig för att huvudmannen ska bli bunden. Det typiska fallet anges vara att huvudmannen oaktsamt har orsakat att en tredje man felaktigt har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig men han har inte måst inse att det förelåg en risk för missförstånd. I sådana fall, sägs det, ligger det i allmänhet närmare till hands att huvudmannen blir skadeståndsansvarig på grund av tredje mannens befogade tillit än att huvudmannen blir avtalsbunden.s. 329
2.Återigen, om huvudmannen själv och oförmedlat har orsakat att en tredje man har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig, och tredje man har en befogad tillit, blir huvudmannen enligt 32 § första stycket bunden av det felaktiga intryck han har förmedlat — oavsett om han måste ha insett att tredje man kunde bli missledd. Ansvaret är strikt.s. 329
3.Om det däremot inte är huvudmannens förklaringar eller beteende som vilselett tredje man att fullmäktigen är behörig utan tredje man har fattat tillit till fullmäktigens uppgifter eller beteende, blir huvudmannen i allmänhet inte bunden av fullmäktigens rättshandling (11 § andra stycket). Men om huvudmannen måste inse tredje mans villfarelse, så kan huvudmannen bli skyldig att utan oskäligt uppehåll meddela tredje man att tredje man saknar eller saknade behörighet och att en kommande eller företagen rättshandling inte binder huvudmannen vid äventyr att han annars blir bunden (jfr 6 § andra stycket avtalslagen).s. 330
4.Även om huvudmannen inte vet att en person knuten till honom uppträder så att tredje man fattat (obefogad) tillit till att personen har behörighet, kan huvudmannen enligt 19 § avtalslagen, analogt tillämpad, vara skyldig att ingripa om huvudmannen haft särskild anledning att befara eller inse att en rättshandling kommer att företas i hans namn för att inte bli bunden. Ifall huvudmannen varit bara ordinärt vårdslös i övervakningen av en anställd, har bundenhet ändå ansetts föreligga i NJA 1974 s. 706 (Mölnlycke), men detta rättsfall är nu, utan omnämnande, ifrågasatt genom 2014 års dom (låt vara att det i 1974 års rättsfall torde ha saknat praktisk betydelse om den anställdes obehöriga uttag lett till bundenhet för huvudmannen eller skyldighet att ersätta tredje mans negativa kontraktsintresse enligt regler om culpa in contrahendo).s. 330
5.Trots att HD i domens generella del anför att huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att tredje man kan bli vilseledd och att oaktsamhet i regel inte är tillräcklig, skriver HD i p. 24 när HD kommer in på den aktuella tvisten: ”På motsvarande sätt bör i regel det företag som utser en person till chef för en väl avgränsad verksamhetsdel och tydliggör detta utåt inse, att en tredje man har anledning att utgå från att mellanmannen är behörig …” (mina kursiveringar). Här duger plötsligt culpa. Så var finns prejudikatet: i de allmänna lagförklaringarna (obiter dictum) eller i ratio decidendi?s. 330
Avslutning
1.HD:s lära i NJA 2014 s. 684 om tillitsgrundad fullmakt bör upplösas i sina beståndsdelar. Befogad tillit till huvudmannens viljeförklaring eller beteende ska skyddas enligt 10 § och 32 § första stycket avtalslagen oavsett om huvudmannen hade någon insikt om att ett missförstånd kunde uppkomma och utan något krav på efterföljande passivitet på huvudmannens sida. Obefogad tillit ska skyddas enligt 6 § andra stycket och 19 § avtalslagen, när huvudmannen har haft relevant inblandning i händelseförloppet och måste inse eller har särskild anledning att inse tredje mans missuppfattning och risken för att denne inrättar sig efter sin missuppfattning, om huvudmannen underlåter att inom skälig tid undanröja missuppfattningen trots att han kunnat göra det.s. 330
2.Det första typfallet kan naturligtvis kallas tillitsfullmakt eller tillitsgrundad fullmakt, eftersom bundenheten bygger på tillitsteorin bakom 32 § första stycket avtalslagen. Men det är ju ingen som bryr sig om att kalla ett anbud, som i strid mot avsändarens vilja tolkas i enlighet med mottagarens befogade uppfattning, för ett tillitsanbud. Så behövs termen?s. 331
3.När bundenhet uppkommer med stöd av en underlåten reklamation i enlighet med 6 § andra stycket eller 19 § bör termen tillitsgrundad fullmakt vara utesluten, eftersom tredje mans tillit då var obefogad. Det handlar om en klargörandeplikt byggd på kunskap eller närapå kunskap och på illojalitet respektive klandervärdhet på huvudmannens sida utan att någon bedömning behöver göras av vilka befogade slutsatser tredje man kan dra av huvudmannens passivitet. Sammanfallandet av obefogad tillit hos tredje man och huvudmannens klandervärda passivitet kan fångas med termen passivitetsfullmakt,men viktigare är att domstolarna konkret anger de omständigheter som varit avgörande.s. 331
4.De olika fullmaktstermerna utgör inte rättsfakta i 17 kap. 3 § rättegångsbalkens mening. Det är de faktiska omständigheterna som ska åberopas, medan iura novit curia.s. 331
5.Avslutningsvis kan nämnas att jag i referatet Reform av de nordiska avtalslagarna, publicerad i förhandlingarna från det Nordiska Juristmötet 1990 s. 247 ff. på s. 272 f., föreslog att andra kapitlet i en reformerad avtalslag (som då var aktuell) av pedagogiska skäl kunde vändas fram och bak så att det i 10 § angavs att fullmakt föreligger a) om huvudmannen gett någon uppdrag att företa rättshandlingen i huvudmannens namn, b) om huvudmannen lämnat särskild skriftlig handling avsedd att visas upp för tredje man, c) om huvudmannen annonserat att någon har fullmakt, d) om någon genom avtal med huvudmannen har en ställning som enligt lag eller sedvana ger fullmakt, e) om huvudmannen under en tid och synbart för tredje man har godtagit att någon handlar i hans namn (toleransfullmakt), f) om huvudmannen eljest betett sig på ett sätt som är ägnat att ge tredje man ett befogat intryck av att fullmakt finns (beteendefullmakt) eller g) om huvudmannen haft särskild anledning att anta att någon, som tidigare haft fullmakt eller har viss bestämd anknytning till huvudmannen, kommer att handla i hans namn med viss tredje man och huvudmannen inte meddelar tredje mannen att fullmakt för rättshandlingen saknas (passivitetsfullmakt). Därefter hävdades i referatet att återkallelsereglerna skulle kunna förenklas och bara ange att en fullmakt kan återkallas på det sätt som den meddelats och alltid genom en underrättelse till tredje man jämte nuvarande dödningsbestämmelse samt att reglerna i 11 och 20 §§ om verkan av att befogenheten överskrids kan sammanslås.s. 331
6.I enlighet med vad jag skrivit i SvJT 2019 s. 225 ff. om avtalslagens fullmaktsteori vore det än klarare om 10 § fick ange att uppdrag att handla i huvudmannens namn ger motsvarande fullmakt (behörighet), att 11 § fick innehålla olika legitimerande omständigheter (b–f ovan) av betydelse när uppdraget överskrids, att 13 § fick ange hur fullmakter återkallas och att 14 § fick innehålla en motsvarighet till nuvarande 19 §.s. 332