Citat i kontext

Närliggande

Fotnot 13

Se utförligare i min artikel i SvJT 2019 s. 225 ff. Avtalslagens fullmaktsteori — ett steg tillbaka från romersk rätt, med hänvisning till annan nordisk litteratur än svensk, bl.a. Ussing. I svensk doktrin har samma uppfattning framförts av bl.a. Axel Adlercreutz m.fl. i Avtalsrätt I (14 uppl. s. 188 f., avsnitt 6.7), Kurt Grönfors & Rolf Dotevall, Avtalslagen, 5 uppl. 2016 s. 135, Christina Ramberg i JT 2013–14 s. 406, Ola Svensson, a.a. s. 338, Konrad Lundberg, a.a. s. 736 not 2. I NJA 2013 s. 659 framhåller HD i p. 9 rörande behörigheten, att mellanmannen inte hade något uppdrag från behörig företrädare att ingå treårsavtalet, viket antyder att detta skulle ha grundat behörighet. I NJA 2014 s. 686 återger HD i p. 9 Obligationsrättskommitténs fullmaktsteori utan reservation; se dock JR Lindskogs tillägg p. 4.

Hänvisas från p. 6 (s. 326)

6.Det ovan anförda avser fullmakter där huvudmannens uttryckliga eller konkludenta fullmaktsförklaring har varit synlig för tredje man utan förmedling av fullmäktigen (självständig fullmakt). Men en fullmakt (behörighet) kan också ha sin grund i ett uppdrag till fullmäktigen. Obligationsrättskommitténs uttryckliga förnekande av detta är verklighetsfrämmande och kan endast försvaras med fiktionen att den som fått ett uppdrag och rättshandlar i huvudmannens namn alltid ska anses ha konkludent överfört en fullmakt till tredje man som bud (varvid regleringen i 32 § andra stycket sammanfaller med den i 11 § andra stycket med tillägg av en reklamationsplikt). För ståndpunkten att själva uppdraget ger motsvarande behörighet att binda huvudmannen talar reella skäl. Om så inte vore fallet, skulle mellanmannen vara skadeståndsskyldig mot tredje man enligt 25 §, varefter mellanmannen skulle ha regressrätt mot huvudmannen med stöd av uppdraget. Det skulle bara bli en onödig rundgång, utom när mellanmannen är insolvent. Om mellanmannen hade handlat i eget namn, skulle tredje man ha fått nöja sig med fordringen mot mellanmannen (se 24 § kommissionslagen), men det finns ingen anledning att låta detsamma gälla när mellanmannen handlat i huvudmannens namn.s. 326