Se utförligare i min artikel i SvJT 2019 s. 225 ff. Avtalslagens fullmaktsteori — ett steg tillbaka från romersk rätt, med hänvisning till annan nordisk litteratur än svensk, bl.a. Ussing. I svensk doktrin har samma uppfattning framförts av bl.a. Axel Adlercreutz m.fl. i Avtalsrätt I (14 uppl. s. 188 f., avsnitt 6.7), Kurt Grönfors & Rolf Dotevall, Avtalslagen, 5 uppl. 2016 s. 135, Christina Ramberg i JT 2013–14 s. 406, Ola Svensson, a.a. s. 338, Konrad Lundberg, a.a. s. 736 not 2. I NJA 2013 s. 659 framhåller HD i p. 9 rörande behörigheten, att mellanmannen inte hade något uppdrag från behörig företrädare att ingå treårsavtalet, viket antyder att detta skulle ha grundat behörighet. I NJA 2014 s. 686 återger HD i p. 9 Obligationsrättskommitténs fullmaktsteori utan reservation; se dock JR Lindskogs tillägg p. 4.
Hänvisas från p. 6 (s. 326)
1.Huvudmannens bundenhet vid fullmakt grundar sig enligt motiven till 10 § avtalslagen på en rättshandling av huvudmannen riktad till tredje man. Denna rättshandling kan som andra rättshandlingar vara uttrycklig eller konkludent. Överensstämmer rättshandlingen (viljeförklaringen) med den handlandes vilja, är han naturligtvis bunden av rättshandlingen. Ifall en rättshandling (viljeförklaring) på grund av ett misstag fått annat innehåll än som var åsyftat, blir den rättshandlande bunden av det objektiva förklaringsinnehållet, om rättshandlingens mottagare varken insåg eller borde ha insett att den rättshandlande avsett något annat. Detta följer av 32 § första stycket avtalslagen, som enligt lagmotiven ska läsas e contrario utom vid benefika rättshandlingar. Den rätthandlandes bundenhet av det objektiva förklaringsinnehållet inträder då oavsett om han handlat vårdslöst eller om han vid rättshandlingen eller senare har insett eller bort inse sitt misstag och risken för att rättshandlingens mottagare kan bli vilseledd rörande den rättshandlandes avsikt och vilja och oavsett om den rättshandlande haft möjlighet att efteråt undanröja ett missförstånd.s. 325
2.Det anförda betyder i fråga om fullmakt att om en tredje man har befogad tillit till en uttrycklig eller konkludent fullmaktsförklaring från huvudmannen, blir huvudmannen bunden även om huvudmannen varken insåg eller borde ha insett att hans uttryckliga förklaring eller hans beteende har förmedlat ett felaktigt intryck av hans vilja. Vad HD skriver i NJA 2014 s. 684 om att en tillitsgrundad fullmakt förutsätter att huvudmannen har insett att hans förklaring eller beteende kan leda till att tredje man hyser (befogad) tillit till förklaringens eller beteendets objektiva innehåll är alltså oriktigt.s. 325
3.Man kan undra om 32 § första stycket avtalslagen är tillämpligt på beteenden av huvudmannen som inte syftar till att grundlägga ett rättsförhållande och därför inte är rättshandlingar i avtalslagens mening. Ska sådana beteenden i stället hänföras till vad som nedan behandlas under avsnittet Obefogad tillit (till mellanmannens uppträdande)? Ett sådant beaktande av huvudmannens syfte skulle emellertid leda till svåra bevisfrågor. Därför bör nog alla handlingar av huvudmannen betraktas som vad Kurt Grönfors har kallat avtalsgrundande rättsfakta och huvudmannen svara strikt för hur de i god tro uppfattas av adressaten.s. 325
4.Den nu behandlade tillitsgrundade fullmakten — där vi utgår från den initiala rättshandlingen härrörande från huvudmannen och där efterföljande passivitet är irrelevant — har således stöd inte bara, som HD skrev 2013, i DCFR (och common law’s apparent authority) utan även i en mer närliggande rättskälla, nämligen i 10 och 32 §§ avtalslagen.s. 326
5.Även Ola Svensson och Konrad Lundberg avvisar att huvudmannen ska ha haft insikt om att hans rättshandling skulle kunna föranleda en tredje man att hysa tillit i behörighetshänseende. Svensson tillägger att ”det bör räcka att med att huvudmannen som ’förståndig person’ kunnat förutse tredje mans befogade uppfattning”. Lundberg finner detta rekvisit överflödigt, vari jag instämmer. Varje förståndig person måste naturligtvis förstå att en uttrycklig eller konkludent rättshandling, som objektivt sett har innehållet x, av en tredje man rimligen kan komma att tolkas som x. Vad en förståndig person kunnat förutse tillför inte heller något utöver kravet att tredje man ska ha hyst befogad tillit till att huvudmannen är behörig.s. 326
6.Det ovan anförda avser fullmakter där huvudmannens uttryckliga eller konkludenta fullmaktsförklaring har varit synlig för tredje man utan förmedling av fullmäktigen (självständig fullmakt). Men en fullmakt (behörighet) kan också ha sin grund i ett uppdrag till fullmäktigen. Obligationsrättskommitténs uttryckliga förnekande av detta är verklighetsfrämmande och kan endast försvaras med fiktionen att den som fått ett uppdrag och rättshandlar i huvudmannens namn alltid ska anses ha konkludent överfört en fullmakt till tredje man som bud (varvid regleringen i 32 § andra stycket sammanfaller med den i 11 § andra stycket med tillägg av en reklamationsplikt). För ståndpunkten att själva uppdraget ger motsvarande behörighet att binda huvudmannen talar reella skäl. Om så inte vore fallet, skulle mellanmannen vara skadeståndsskyldig mot tredje man enligt 25 §, varefter mellanmannen skulle ha regressrätt mot huvudmannen med stöd av uppdraget. Det skulle bara bli en onödig rundgång, utom när mellanmannen är insolvent. Om mellanmannen hade handlat i eget namn, skulle tredje man ha fått nöja sig med fordringen mot mellanmannen (se 24 § kommissionslagen), men det finns ingen anledning att låta detsamma gälla när mellanmannen handlat i huvudmannens namn.s. 326
7.När man ska fastställa sysslomannens uppdrag, och den därav följande behörigheten, är det naturligtvis adressatens/fullmäktigens och inte huvudmannens goda tro (befogade tillit) som är relevant.s. 327