1.föreligger ett svenskt rättsskipningsintresse? I den ovan refererade domen NJA 2016 s. 779 prövade HD först om det var möjligt att göra analogier från RB. Domen ger följaktligen intrycket av att svensk domstols behörighet i första hand ska följa av parallellismen och först i andra hand, om svensk domstol inte är behörig enligt en analog tillämpning av RB:s regler, låta svensk domstol vara behörig om det finns en nära anknytning till Sverige. I NJA 2017 s. 168 anfördes dock, med hänvisning till just NJA 2016 s. 779, att svensk domstol är behörig om det finns ett svenskt rättsskipningsintresse. I det senare fallet föreskriver HD alltså inte att analogierna med 10 kap. RB först prövas. Jag menar att HD:s senare uttalande bör ses som en indikation på att analogier från 10 kap. RB inte i sig ska vara avgörande för huruvida svensk domstol är behörig eller ej.s. 936
2.Den viktigaste anledningen till att analogier från RB inte bör tillmätas för stor betydelse är att reglerna har olika ändamål och syften. En förutsättning för en analogisk tillämpning av en regel är att det finns en likhet mellan den situation som regeln är avsedd att reglera och den analoga situationen.s. 936
3.Det föreligger flera avgörande skillnader mellan frågan om vilken domstol i Sverige som ska ha lokal behörighet och frågan om svensk domstol är internationellt behörig. Eftersom de olika reglerna har olika ändamål, är det inte alltid lämpligt att göra analogier. I ett nationellt svenskt förfarande är det t.ex. alltid klart att en dom från en tingsrätt kommer att kunna verkställas i hela Sverige. Samma sak gäller naturligtvis inte i ett internationellt förfarande. Är det då t.ex. rimligt att låta en svensk domstol lägga ner allmänna medel på en dom mellan utländska parter som sedan inte kommer att kunna verkställas i utlandet? De lokala behörighetsreglerna har följaktligen inte nödvändigtvis tagit hänsyn till de särskilda omständigheter som aktualiseras i internationella tvister. Det är därför mer passande att i stället låta svensk domstols internationella behörighet vara beroende av om det finns ett svenskt rättsskipningsintresse och, som en bland flera faktorer i den bedömningen, se om det är möjligt att göra en analogi från t.ex. 10 kap. RB.s. 936
4.I vissa delar kan dock den lokala behörighetsfrågan och den internationella behörighetsfrågan sägas ha samma ändamål som den internationella behörighetsfrågan. I sådana fall kan det vara lämpligt att analogiskt tillämpa reglerna i 10 kap. RB som en indikation för att det finns ett svenskt rättsskipningsintresse. Det kan t.ex. röra sig om att reglerna syftar till att låta en tvist avgöras där det typiskt sett är nära till bevisning eller där parterna rimligen har kunnat förvänta sig att en tvist avgörs. Det är dock så att reglerna om lokal behörighet i RB har åldrats så mycket i förhållande till den samhälleliga utvecklingen att det är tveksamt om det ens är lämpligt att göra analogier i de delarna. Ett exempel på en behörighetsregel som jag anser är föråldrad och typiskt sett olämplig att analogisera med för att avgöra svensk domstols internationella behörighet är 10 kap. 4 § RB om kontraktsforum. Enligt denna behörighetsregel är domstolen på den ort där ett avtal ingåtts behörig. Platsen där ett avtal har ingåtts har inte nödvändigtvis någon särskild anknytning till avtalet. Man kan t.ex. tänka sig att parterna valt att förlägga avtalsförhandlingar på ett konferenshotell i Sverige utan att för den sakens skull ha tänkt sig att tvister om avtalet i framtiden ska komma att avgöras av svensk domstol. Om det inte är ett internationellt förfarande är kontraktsforumregeln inte lika stötande eftersom saken hursomhelst kommer att underställas det svenska rättssystemet. Sammanfattningsvis menar jag att kontraktsforumregeln inte nödvändigtvis ger uttryck för om det finns ett svenskt rättsskipningsintresse.s. 937
5.En i praxis flitigt analogt tillämpad regel för att grunda svensk domstols internationella behörighet är 10 kap. 3 § RB. Regeln ger uttryck för ett s.k. förmögenhetsforum och stadgar att den som inte har känt hemvist i Sverige i betalningstvist får sökas där denne har egendom. Denna regel är lämplig att analogisera med för att grunda svensk domstols internationella behörighet eftersom den tar hänsyn till verkställighetsmöjligheten och är ett nödvändigt komplement till de begränsade möjligheter som finns att i Sverige få utländsk dom verkställd. Enligt min mening finns det inte anledning att stirra sig blind på om varje rekvisit i 10 kap. 3 § RB är uppfyllt när det är fråga om en analogi för att avgöra svensk domstols behörighet. Det är viktigare att ta hänsyn till den princip som regeln om förmögenhetsforum ger uttryck för och som innebär att möjligheten att verkställa ett eventuellt bifall till kärandens talan typiskt sett talar för att det kan finnas ett svenskt rättsskipningsintresse.s. 937
6.Vad gäller analogier från Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen bör de skillnader som gäller domar från EU-länder och andra domar i erkännande- och verkställighetssynpunkt särskilt uppmärksammas. I likhet med ett helt nationellt svenskt förfarande gäller också inom EU och i förhållande till domar från Luganokonventionsländerna mycket starka erkännande- och verkställighetspresumtioner. Vidare har dessa regelverks behörighetsregler ett uttalat ändamål att skydda svaranden och enligt den allmänna behörighetsregeln är domstolarna i svarandens hemvistland alltid behöriga. I ett förfarande där svaranden har hemvist utanför EU är det inte säkert att det, från ett svenskt rättsskipningsperspektiv, är lämpligt att låta domstolarna där avgöra saken.s. 937
7.NJA 2007 s. 482 är ett exempel på ett fall där HD fann att det inte var lämpligt att göra en analogi från Bryssel I-förordningen för att fastställa svensk domstols internationella behörighet. Svarande i fallet var ett försäkringsbolag med hemvist på Isle of Man. Isle of Man deltar inte i EU-samarbetet och varken Bryssel I-förordningen eller Luganokonventionen är direkt tillämplig när svaranden har hemvist där. I det aktuella fallet skulle svensk domstol vara behörig om Bryssel I-förordningens regler kunde tillämpas. Någon analogi från 10 kap. RB gav emellertid inte svensk domstol behörighet. HD uttalade i sin dom att Bryssel I-förordningens behörighetsregler inte som regel kan analogiseras för att avgöra svensk domstols behörighet.s. 938
8.Sammanfattningsvis är svensk domstol behörig om det finns ett svenskt rättsskipningsintresse och eventuella analogier från 10 kap. RB eller Bryssel I-förordningen måste stödja sig på den rättssatsen och göras med beaktande av de olika ändamål som ligger bakom frågan om lokal behörighet i Sverige och frågan om internationell behörighet. I det följande utvecklar jag ytterligare några argument som typiskt sett kan sägas tala för att det finns ett svenskt rättsskipningsintresse. 4 Har det någon betydelse för svensk domstols behörighet om käranden riskerar att inte få sin sak prövad i något annat land (rättsvägran)? När en svensk domstol tar ställning till sin internationella behörighet måste den alltid säkerställa att käranden kommer att kunna få sin sak prövad någonstans i världen. Om käranden inte har möjlighet att få sin sak prövad någon annanstans än i Sverige, kan svenska domstolar vara skyldiga att ta upp kärandens talan ändå för att kunna garantera rätten till en rättvis rättegång.s. 938
9.Rätten till en rättvis rättegång finns grundlagsfäst i 2 kap. 2 § regeringsformen och följer av såväl artikel 6 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) som av artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Mot bakgrund av den utförliga och tydliga praxis som Europadomstolen har utvecklat vid tilllämpningen av artikel 6 i EKMR står det klart att ett EKMR-land har ett långtgående ansvar för att dess domstolar ska ta upp ett käromål och döma i sak för att förhindra rättsvägran. Även utländska käranden ska åtnjuta denna rättighet i svenska domstolar enligt EKMR eftersom varje stat har ansvar de personer som är underställda dess jurisdiktion.s. 938
10.Principen om förhindrande av rättsvägran har tillämpats också i äldre svensk internationell privaträtt. Omständigheterna i NJA 1985 s. 832 kan tas som ett exempel på hur rätten till en rättvis rättegång kan ha betydelse för avgörande av om det föreligger ett svenskt rättsskipningsintresse. Målet rörde en tvist om en fastighet på Åland mellan parter med hemvist i Sverige. Talan väcktes först i Finland men avvisades där eftersom finsk domstol inte ansåg sig internationellt behörig. Vid prövningen av frågan om svensk domstol kunde vara internationellt behörig konstaterades att en analog tillämpning av fastighetsforumregeln i 10 kap. RB inte skulle leda till svensk domsrätt eftersom den regeln utgår från att en tvist om fast egendom ska avgöras där fastigheten är belägen. Hovrätten, vars dom senare fastställdes av HD, argumenterade i sina domskäl för att undvikande av rättsvägran kan legitimera svensk behörighet i sådana internationella tvister där saken inte kan prövas någon annanstans.s. 939
11.Av Europadomstolens praxis följer att artikel 6 inte innebär en ovillkorlig skyldighet för domstolslandet att ta upp en sak till prövning. I målet Naït-Liman mot Schweiz väckte en kärande talan i schweizisk domstol mot en tidigare tunisisk inrikesminister och yrkade skadestånd på grund av den tortyr som käranden hade utsatts för i Tunisien. Europadomstolen fastslog att artikel 6 inte gav käranden rätt att få sin sak prövad i schweizisk domstol eftersom saken inte hade någon relevant anknytning till Schweiz.s. 939
12.Om käranden riskerar att utsättas för rättsvägran om svensk domstol inte tar upp saken till prövning talar det för att svensk domstol ska ta upp saken till prövning även om anknytningen till Sverige är svag. Det är dock inte en ovillkorlig rättighet och i sådana fall då det inte finns någon anknytning till Sverige är svensk domstol inte folkrättsligt skyldig att ta upp saken till prövning.s. 939