Stycket

11.HD:s utläggning om fullmaktsbegreppet påbörjas i punkt 10 i domskälen. Där uttalas följande. Tanken att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring har emellertid med tiden blivit ifrågasatt. Det står också klart att även i andra fall än de nämnda (ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket respektive fullmakt grundad på huvudmannens konkludenta handlande) kan huvudmannen, när omständigheterna i det enskilda fallet motiverar det, bli ansvarig för någon annans handlande i en avtalssituation, fastän någon uttrycklig fullmaktsförklaring inte föreligger. HD ger alltså ifrågasättandet av fullmakten som en viljeförklaring ett visst erkännande. Att det ”står klart” att en fullmakt kan uppkomma utan viljeförklaring från huvudmannen styrks sedan i de följande punkterna genom hänvisningar till uttalanden i NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. Därefter drar HD i punkt 13 denna slutsats: Det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall kan beskrivas så, att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit. Det HD uttrycker är alltså att en fullmakt kan baseras på (i) en uttrycklig eller (ii) en konkludent viljeförklaring, men dessa fullmaktstyper ska skiljas från (iii) den tillitsgrundade fullmakten som inte vilar på någon viljeförklaring. I doktrinen har synsättet resulterat i kritik, som i huvudsak går ut på att det i svensk rätt alltid är mottagarens befogade intryck som avgör en rättshandlings innehåll och att det då framstår som onaturligt eller meningslöst att dela upp fullmakter i viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade. I någon mening är därmed alla fullmakter tillitsfullmakter.s. 18