1.Högsta domstolen meddelade sin dom den 21 mars 2019. Resultatet var välkommet för framför allt kreditgivare och låneinstitut men även återförsäljare. Domen tar tydligt ställning för ett omsättningsintresse och bortser i många fall från olika principer och gamla sanningar som utvecklats inom svensk rätt under lång tid.s. 798
2.Vad som framför allt ska uppmärksammas i Högsta domstolens dom är hur frågan om bevispresumtion har behandlats.s. 798
3.Frågan om bevisbördans placering är av central vikt. Tredje man saknar insyn i avtalsparternas relation. Avtalsparterna har därtill ett klart intresse av att hävda att äganderättsförbehållet är giltigt och endast hänvisa till vad som framgår av avtalet. Skälet för en bevispresumtion har därför varit att det ansetts naturligt att en återförsäljare kommer att sälja vidare varor, oavsett äganderättsförbehåll. Eftersom syftet med återförsäljning är att sälja varor ger således återtagandeförbehållet inte någon säkerhet.s. 798
4.Framför allt har en presumtion ifråga om varor som är avsedda att säljas vidare motiverats av att ett äganderättsförbehåll inte endast ska ha till syfte att skapa separationsrätt i en framtida konkurs. Äganderättsförbehåll i omsättningstillgångar har därför inte ansetts som allvarligt menat, varför det har förelegat en presumtion för att äganderättsförbehållet i en sådan situation är ogiltigt. Huruvida försäljning de facto sker innan krediten har reglerats har tidigare varit av mindre betydelse, eftersom ogiltigheten anses ursprunglig; är äganderättsförbehållet inte allvarligt menat vid avtalsslutet är det således ogiltigt.s. 798
5.I det aktuella målet var det fråga om just försäljning av två husbilar till en återförsäljare av husbilar. Frågan om en bevispresumtion var således av central betydelse i målet.s. 798
6.Inledningsvis kan det framhållas att Högsta domstolen med precision har undvikit att nämna vad som följer av den sakrättsliga doktrinen och hänvisar endast till ett doktrinuttalande avseende sedvanlig avtalstolkning. I stället redogör Högsta domstolen för praxis som en bakgrund till sitt domslut.s. 798
7.Liksom tingsrätten och hovrätten utgår Högsta domstolen från NJA 1959 s. 590 (Smågrisarna) och drar slutsatser av detta mål som knappast kan anses framgå av domskälen. Högsta domstolen anger därvid att det framgår av ”Smågrisarna” att det är den som i strid med avtalets ordalydelse påstår att ett äganderättsförbehåll är ogiltigt som har bevisbördan för sitt påstående. En sådan placering av bevisbördan ligger också i linje med allmänna principer. Det ska i detta avseende påpekas att anledningen till bevisbördans placering inte framgår av de ytterst sparsmakade domskälen. Oaktat detta har detta mål ansetts vara utgångspunkten för placeringen av bevisbördan.s. 799
8.Redan i detta avseende, särskilt med den tydliga hänvisningen till allmänna principer, har Högsta domstolen tydligt klargjort att det i första hand är avtalets ordalydelse som ska vara utgångspunkten. Inställningen kan tyckas självförklarande; parter avtalar vanligtvis inte om äganderättsförbehåll utan ett förfogandeförbud. Vad som måste avgöras är ju den egentliga partsviljan, dvs. oaktat vad som framgår av det skriftliga avtalets ordalydelse.s. 799
9.Därvid övergår Högsta domstolen till NJA 1960 s. 221 (Asfaltsbolagets dörrar) och NJA 1974 s. 660 (Industriportarna).s. 799
10.I rättsfallet NJA 1960 s. 221 uttalade Högsta domstolen följande. Dörrarna köptes av asfaltbolaget för att användas till en byggnad, vilken asfaltbolaget såsom entreprenör skulle uppföra, och de levererades vid byggnadsplatsen med hänsyn till byggets beräknade fortgång. Annat kan ej antagas än att asfaltbolaget ägt att omedelbart efter leverans använda dörrarna för avsett ändamål, även om full betalning ej erlagts och oaktat dörrarna genom användningen kommer att såsom beståndsdelar av eller tillbehör till fastigheten övergå i byggherrens ägo. Vid nu angivna förhållanden kan förbehållet icke anses gälla mot konkursboet. En rimlig tolkning av detta rättsfall är att i avsaknad av någon särskild avtalsreglering, måste det förutsättas att en återförsäljare köper in varor i syfte att sälja dem vidare. Säljaren måste därmed anses medveten om detta förhållande och får således anses ha accepterat detta.s. 799
11.Vad gäller NJA 1974 s. 660 (Industriportarna) framstår detta vid första anblick som ett identiskt rättsfall med motsatt utgång. Skillnaden mellan dessa två rättsfall var emellertid att i NJA 1960 s. 221 hade parterna ingått standardavtal som inte var anpassade för den faktiska situationen. I NJA 1974 s. 660 avtalade parterna emellertid särskilt om att äganderätten inte skulle övergå förrän säljaren själv hade monterat in de i målet aktuella industriportarna.s. 799
12.I justitierådet Mannerfelts tillägg till NJA 1974 s. 660 förklaras hur rättsfallet ska förstås. Om en leverantör av portar eller annat slag av byggnadstillbehör efter kreditförsäljning under äganderättsförbehåll levererar sådant gods till den byggnadsplats, där köparen såsom byggnadsentreprenör uppför en byggnad och i denna själv skall infoga godset, kan det anses råda en — givetvis brytbar — presumtion för att båda parter i verkligheten utgått från att köparen oberoende av betalning och äganderättsförbehåll skall kunna ta godset i anspråk, när byggets fortgång gör detta behövligt (jämför NJA 1960 s. 221). Läget blir emellertid ett annat, om avtalet innehåller också föreskrifter om att det ankommer på leverantören att ombesörja godsets inmontering i byggnaden. I sådant fall måste — såsom skett i förevarande mål — göras en närmare bedömning av vad parterna avsett med monteringsföreskrifterna, något som också belyser deras syn på äganderättsförbehållet och frågan om förfoganderätt för köparen. Betydelsen av dessa rättsfall för ”Husbilarna” är följande. De avbetalningskontrakt som reglerade köpen av Fordonen var generiska standardkontrakt som inte föregicks av någon förhandling eller andra villkor. Avbetalningskontrakten var inte heller på något sätt anpassade för att husbilar såldes till husbilsåterförsäljare. Som framgår av NJA 1960 s. 221 och NJA 1974 s. 660 torde därmed den situationen vara för handen att det skulle föreligga en presumtion för att Mälarcamp haft rätt att förfoga över Fordonen och äganderättsförbehållen därmed var ogiltiga.s. 800
13.I det aktuella målet begränsar Högsta domstolen kraftigt innebörden av dessa mål. Högsta domstolen förklarar inte skillnaden mellan målen, utan anger endast att Mannerfelt i ”Industriportarna”, med hänvisning till ”Asfaltbolagets dörrar”, uttalade att det kan anses råda en bevispresumtion om avtalet avsåg varor som levererades till en byggplats och som var avsedda att infogas i byggnaden av köparen.s. 800
14.I redogörelsen för rättspraxis nämner inte Högsta domstolen NJA 2009 s. 79 med mer än en hänvisning. I nämnda rättsfall uttalade justitierådet Håstad i ett tillägg för egen del bl.a. följande. Den som hävdar att ett avtalat förfogandeförbud inte är allvarligt menat eller har eftergetts har i princip bevisbördan för sitt påstående (jfr NJA 1959 s. 590). Eftersom ett förfogandeförbud för en återförsäljare som inte har god likviditet står i strid mot affärsmässiga realiteter bör beviskravet emellertid inte ställas högt. I vissa situationer kan det till och med presumeras att förbudet att förfoga före betalning till säljaren inte är allvarligt menat (se Almen i Svensk Juristtidning 1918 s. 21 not 1, NJA 1932 s. 292, 1935 s. 752, 1960 s. 221 och 1974 s. 660 med justitierådet Mannerfelts tillägg samt SOU 1988:63 s. 68 f.). Som framgår av Håstads tillägg hänvisas det till de rättsfall som redogjorts för ovan. Med andra ord kan det argumenteras för en tidigare konsekvent utveckling av praxis. Att Högsta domstolen i NJA 1959 s. 590, fann att bevisbördan initialt ska bäras av den som påstår detta rättsfaktum kan därför uppfattas som att rättsfallet endast kan tjäna som utgångspunkt. Som framgår av senare praxis kan det konstateras att för det fall det är fråga om t.ex. (i) försäljning till en återförsäljare som i sin tur säljer sådana varor det är fråga om, (ii) generiska standardkontrakt som inte är anpassade för den aktuella situationen, och (iii) avbetalningsköpare med svag likviditet, föreligger det en presumtion för att äganderättsförbehållet inte var allvarligt menat och därmed ogiltigt.s. 800
15.Den tidigare uppfattningen om att det föreligger en presumtion får vidare stöd av andra doktrinuttalanden, däribland av Axel Adlercreutz, Henrik Hessler, Bo Helander och Jan Hellner. Doktrinen har dock inte varit helt enhällig och bland kritikerna märks främst Annina H. Persson.s. 801
16.Förutom vad som följer av praxis (i vart fall av tillägg till domar från Högsta domstolen) och vad som anförs i doktrin har frågan om en bevispresumtion även berörts i SOU 1988:63 som tillkom efter att regeringen tillsatte en kommitté för att göra en översyn av kommissionslagen. Ordförande i kommittén var Torgny Håstad. SOU:n som levererades var enhällig.s. 801
17.Av SOU 1988:63 framgår bl.a. följande beträffande en bevispresumtion i nu aktuellt hänseende. I 1974 års fall torde HD i huvudsak ha instämt i Mannerfelts tillägg, att vid leverans till en entreprenör som själv skall infoga materialet det råder en presumtion att ett äganderättsförbehåll inte innebär ett förfogandeförbud. Samma presumtion borde gälla vid leverans av varor från en grossist till en detaljist. Vidare kan följande utläsas av SOU 1988:63. Men som vi anfört ovan (avsnitt 3.2) skall vissa presumtionsregler tillämpas, vilket underlättar bedömningen. Vi återgav där ett uttalande av justitierådet Mannerfelt i NJA 1974 s. 660 om att underförstått medgivande till förfogande på kredit får presumeras föreligga när leverans av byggnadstillbehör sker till ett bygge för infogande av köparen själv, och vi anförde att en motsvarande presumtion bör anses gälla t.ex. när en detaljist får leverans av sådana varor som han normalt säljer i sin rörelse. Det framgår således av SOU 1988:63 att det föreligger en presumtion i ett fall som det förevarande för att äganderättsförbehållet är ogiltigt. Nämnda SOU behandlar vissa begränsade fall då ett äganderättsförbehåll i en situation som den förevarande kan anses giltigt (bl.a. om kreditköparen först har avsatt ett belopp á conto som motsvarar säkerhetens värde). Någon sådan situation var emellertid inte för handen i detta mål.s. 802
18.SOU 1988:63 mynnade inte ut i någon rättslig reglering beträffande äganderättsförbehåll. Däremot stiftades en ny kommissionslag. Av propositionen till kommissionslagen (2009:865) framgår bl.a. att någon lagstiftning beträffande äganderättsförbehåll inte var aktuellt. Det bedömdes att det inte fanns något starkt behov av att kodifiera gällande rätt och att rättstillämpningen beträffande i vart fall äganderättsförbehåll och konsignation bedömdes som stabil.s. 802
19.Av samma proposition framgår vidare att det i samband med den nya kommissionslagen har diskuterats möjligheten att genom avtal etablera en förbehållslös rätt för kommittenten att slippa betala varor som kommissionären inte lyckas sälja, utan att avseende fästs vid hur stor risken är. Det konstateras vidare i förarbetena att en sådan regel skulle vara enkel att tillämpa. Skälen för att en sådan regel inte infördes i kommissionslagen var emellertid att en sådan regel skulle kunna utnyttjas för att kringgå principen om att återtagandeförbehåll i varor som är avsedda att säljas vidare inte har sakrättslig verkan.s. 802
20.Ovan genomgång av befintlig praxis, doktrinuttalanden och även uttalanden i förarbeten ger en klar bild av att det i vart fall har förelegat en presumtion för att ett äganderättsförbehåll i varor som är avsedda att säljas vidare saknar sakrättslig giltighet. I förarbetena till nya kommissionslagenanges inte bara att det föreligger en presumtion, utan att det därtill finns en rättslig princip inom svensk rätt att äganderättsförbehållen saknar giltig verkan i sådant fall.s. 802