- Jfr Arvidsson och Adestam, SkbrL p. 1.6.1 och Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden II s. 29. Jfr JustR Håstads tillägg i NJA 2009 s. 79. Jfr också betänkandet (i enlighet med vilket HD beslutade) i NJA 1992 s. 316 (fråga om tillämpning av 3 § FRL) som talar för att en tolkning av en rättshandling som överlåtelse av fordran kan tillåtas, om konsekvenserna framstår som önskvärda ur ett obeståndsrättsligt perspektiv.
- Walin, Panträtt (2022) s. 51 f. En transaktion som rubricerats som pant men där panthavaren har rätt att fritt förfoga över pantobjektet kallas för pignus irregulare och brukar inte räknas som pantförskrivning ”i egentlig mening”. Jfr NJA 2009 s. 79 om den rättsprincip som kom till uttryck i 53 § 1 st. gamla kommissionslagen (1914:45). Prop. 2008/09:88 (Ny kommissions- lag) s. 54. Det har ansetts att fri förfoganderätt för panthavaren inte medför att pantsättarens äganderätt går förlorad så länge förfoganderätten inte har utnyttjats. I målet slog HD fast att sagda princip gäller även vid leasingavtal och i förhållande till leasetagarens borgenärer. Se även Lindskog, Betalning s. 823 f. och Hanqvist, Kreditrisker s. 87. Om termen pignus irregulare, se Johansson (2009) s. 112 med vidare hänvisningar.
- 329, 349NJA 2015 s. 862 63 NJA 2008 s. 878 233NJA 2015 s. 1040 99, 173, 194 NJA 2009 s. 64 232NJA 2015 s. 1072 297 NJA 2009 s. 79 154, 161NJA 2016 s. 51 194 NJA 2009 s. 182 294NJA 2016 s. 73 177 NJA 2009 s. 291 157, 237, 282NJA 2016 s. 107 27, 127, 234 NJA 2009 s. 500 295, 296, 299NJA 2016 s. 288 194, 243 NJA 2009 s. 570 194NJA 2016 s. 465 333 400
Rättsfall
NJA 2009 s. 79
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2009 s. 79
BibTeX
@misc{nja-2009-s-79,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2009 s. 79}},
year = {2009},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 4 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt2 hänvisningar
- I Flygplansleasingmålet hade leasegivaren inte först köpt den uthyrda tillgången från leasetagaren, utan förvärvat den från en tillverkare och därefter hyrt ut den till leasetagaren. Dessutom hade leasegivaren överlåtit tillgången till ett investeringsbolag som yrkade på värdeminskningsavdrag. HFD underkände detta yrkande med motivering att investeringsbolaget inte kunde godtas som ägare. Frågan inställer sig då om detta ställningstagande grundar sig på civilrätten eller inte. Äganderättstermen förekommer 1 § 3 st. AvbetL, varför det kan framstå som att äganderättsfrågan har betydelse för att avgöra om ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp eller inte vid tillämpningen av denna lag. Huruvida lagen är tillämplig på ett visst avtal eller inte är en betydelsefull fråga eftersom lagen innehåller tvingande bestämmelser till en avbetalningsköpares förmån, särskilt vad gäller regeln om avräkning vid varans återtagande (9 § AvbetL). Av 1 § 3 st. AvbetL framgår att ett avtal som har betecknats såsom ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp under förutsättning att hyrestagaren varit avsedd att bli ägare till den hyrda tillgången. När regeln infördes 1915 motiverades den med att det i rättspraxis uppstått svårigheter att bedöma den verkliga innebörden av vissa avtal i gränslandet mellan hyra och avbetalning, då det i avtalet inte intagits någon bestämmelse om äganderättens övergång.[^1484] Vidare framhölls det i förarbetena tre typexempel på situationer då ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp: (1) då hyrestagaren vid erläggandet av samtliga hyreskostnader har rätt att behålla det hyrda objektet, (2) då hyrestagaren vid hyresperiodens utgång har rätt att köpa ut objektet för en symbolisk summa och (3) då det tyst förutsätts att hyrestagaren ska behålla objektet efter hyrestidens utgång.[^1485] Viss ledning lämnades också i förarbetena för hur denna bedömning ska göras. Det avgörande är inte ett avtals beteckning, utan dess ekonomiska syfte. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om hyresbeloppen är höga i relation till det värde som erhålls i form av sakens nyttjande, samt om någon bestämd hyrestid har avtalats.[^1486] 404 En liknande regel återfanns i 1977 års och 1992 års konsumentkreditlagar. Regeln föreskrev att ett kreditköp föreligger även om ett avtal har betecknats såsom ett hyresavtal, under förutsättning att avsikten med avtalet varit att hyrestagaren skulle bli ägare till tillgången.[^1487] I förarbetena till 1992 års lag anfördes det att regeln i sak skulle ha samma innehåll som i 1977 års lag.[^1488] I förarbetena till 1977 års lag hänvisades det till 1 § AvbetL.[^1489] Intressant nog hänvisar förarbetena till nuvarande AvbetL tillbaka till förarbetena till 1977 års KkrL.[^1490] Detta skulle kunna tas till intäkt för att det rör sig om samma bedömning. Någon motsvarande regel finns inte i nuvarande KkrL. Denna lag bygger på konsumentkreditdirektivet.[^1491] Enligt art. 2.2 d) ska inte direktivet tillämpas på hyres- eller leasingavtal såvida det inte föreligger en skyldighet för hyrestagaren i hyresavtalet eller i annat enskilt avtal att förvärva det uthyrda objektet. I förarbetena till nuvarande KkrL uttalas det att lagen inte är tillämplig på hyresavtal, men däremot på kreditavtal som har betecknats såsom hyresavtal. Avgörande för om ett kreditavtal föreligger är enligt förarbetena huruvida konsumenten är avsedd att bli ägare till den hyrda tillgången.[^1492] Eftersom direktivet har en något annorlunda avfattning är det dock möjligt att bedömningen kan komma att avvika från den som görs vid en tillämpning av 1 § 3 st. AvbetL. En annan regel vars formulering motsvarar 1 § 3 st. AvbetL är 2:5 JB. Regeln föreskriver att återtagandeförbehåll som har uppställts vid försäljningen av en lös sak inte får göras gällande om saken har blivit fastighetstillbehör. I 2 st. framgår att detsamma gäller för avtal som har betecknats såsom hyresavtal om det är avsett att hyrestagaren ska bli ägare till tillgången. I förarbetena utvecklas dock inte närmare när så är fallet.[^1493] Av det ovanstående framgår alltså att det i flera olika lagregler har angetts att hyresavtal ska anses som kreditköp om avsikten är att hyrestagaren ska bli ägare till tillgången. Förarbetena till AvbetL och gamla 405 KkrL antyder också att bedömningen ska göras på samma sätt. Detta bekräftar emellertid inte att bedömningen faktiskt görs på samma sätt. Såvitt gäller HD:s praxis kan noteras att HD inte i något mål tagit ställning till frågan om hur gränsen ska dras mellan hyres- och köpeavtal. I ett mål har frågan varit ostridig (NJA 1962 s. 129). I ett annat mål handlade inte frågan om huruvida ett hyresavtal utgjorde ett köpeavtal, utan om huruvida ett hyresavtal övergått i ett köpeavtal (NJA 1976 s. 134). Gränsdragningen mellan hyra och köp ställdes på sin spets av justitieråd Håstad i ett tillägg till NJA 2009 s. 79. I målet ansåg HD att en leasegivare hade bättre rätt till ett uthyrt objekt än leasetagarens borgenärer trots att leasegivaren gett leasetagaren rätt att för egen räkning förfoga över den uthyrda tillgången. Om det istället hade rört sig om ett kreditköp hade säljaren inte varit skyddad på grund av förfogandemedgivandet. HD framhöll att leasetagarens konkursbo inte hade åberopat några omständigheter i målet till stöd för att det rörde sig om ett kreditköp. I ett tillägg till domen företog emellertid justitieråd Håstad en sådan bedömning. Med hänsyn till att hyresbeloppen i motsvarande mån minskade köpeskillingen vid en eventuell framtida försäljning till leasetagaren, samt att leasetagaren hade såväl fördelen som nackdelen av prisutvecklingen på marknaden anförde Håstad att det rörde sig om ett avbetalningsköp. Vidare framförde han att ett återtagandeförbehåll förvisso kunde intolkas i parternas avtal, men att ett sådant förbehåll inte kunde vara allvarligt menat i förevarande fall mot bakgrund av hur parterna agerat i praktiken. Sålunda skulle kreditsäljaren/leasegivaren inte ha bättre rätt än kreditköparens/leasetagarens borgenärer. Håstads bedömning ger viss ledning för hur gränsdragningen skulle kunna göras i ett dylikt fall, men det är inte helt klart att HD skulle komma till samma slut. Avgörandet ställer också frågan om vad det innebär att göra en civilrättslig analys på sin spets. Anta att det handlar om att specifika händelseförlopp ska kvalificeras på samma sätt i skatterätten som HD gör. En fråga som då uppstår är om just de avtal som var föremål för prövning i NJA 2009 s. 79 ska anses som ett avbetalningsköp eller hyresavtal i skatterätten. I detta mål uppgav HD som sagt att parterna inte hade åberopat några omständigheter som skulle föranlett att förekommande hyresavtal istället skulle ha bedömts som ett avbetalningsköp. I ett tillägg till domen gör 406 emellertid justitieråd Håstad en sådan bedömning och kommer då fram till att det skulle ha bedömts såsom ett avbetalningsköp. Att i skatterätten acceptera just detta avtal såsom ett hyresavtal på grund av det var så det bedömdes i NJA 2009 s. 79 väcker frågan om inte enskilda som är i maskopi med varandra skulle kunna missbruka rättskraften i allmänna domstolsavgöranden genom att den ene medger den andres talan om ett avtals kvalificering.[^1494] Om avtalet ges verkningar i civilrätten såsom ett hyresavtal kan det emellertid skära sig att i skatterätten istället behandla det som ett avbetalningsköp, exempelvis om leasegivaren tillåts separera tillgången i leasetagarens konkurs men ändå inte tillerkänns värdeminskningsavdrag. Ett avgörande av intresse är också NJA 1995 s. 367. I linje med Flygplansleasingmålet hade leasegivaren överlåtit tillgången till ett investeringsbolag. Tvisten gällde huruvida investeringsbolaget eller leasetagarens borgenärer skulle ha bättre rätt till den uthyrda tillgången. HD tillerkände investeringsbolaget bättre rätt på grund av att leasegivaren hade denuntierat leasetagaren om överlåtelsen. Något resonemang kring att investeringsbolaget inte skulle vara ägare till tillgången förekommer inte i HD:s domskäl. I övrigt kan noteras att Marknadsdomstolen i MD 1991:31 och MD 1991:32 hade anledning att ta ställning till huruvida marknadsföringen av något såsom ”hyrköp” utgjorde vilseledande marknadsföring då konsumenter gavs möjlighet att hyra elektronik och hushållsmaskiner, samt gavs rätt att vid hyresperiodens utgång köpa ut tillgångarna till ett symboliskt pris. Med hänvisning till förarbetena bakom KkrL anförde MD dock att något kreditköp inte förelåg, samt att KkrL inte heller var tillämplig. Vilken inverkan dessa avgöranden har för HD:s syn på gränsdragningsfrågan är inte helt klart. Däremot är det tydligt att målen ger uttryck för en restriktiv syn på när ett hyresavtal ska anses som ett kreditköp. I rättslitteraturen har Mikael Möller uttryckt att det är svårt att ange vad som civilrättsligt utgör ett köp eller hyresavtal eftersom svensk civil 407 lagstiftning saknar definitioner av dessa uttryck.[^1495] Avgörande för gränsdragningen är enligt hans mening hur de optioner som är kopplade till hyresavtalet har utformats. Närmare bestämt framför han följande. Att leasingavtalet förenats med en option är i sig inte tillräckligt för att det ska röra sig om ett köp. Så är däremot fallet om optionen har förenats med något ytterligare villkor som gör det ekonomiskt ointressant för optionsinnehavaren att inte avropa den, exempelvis då en köpoption kan avropas för ett pris som väsentligt understiger tillgångens förväntade marknadsvärde. Likaså rör det sig om ett köp när den ekonomiska förtjänsten eller risken av värdeförändringar i objektet bärs av leasetagaren.[^1496] Göran Millqvist har en något annorlunda uppfattning och anför att optionsklausulens utformning bara är en av många olika omständigheter som bör beaktas vid gränsdragningsfrågan.[^1497] Han framhåller att 1 § 3 st. AvbetL bygger på den allmänna obligationsrättsliga principen att en rättshandling ska bedömas efter sin reella innebörd och inte begränsa sig till av parterna valda beteckningar. Enligt honom avser stadgandet emellertid inte att generellt avgöra gränsdragningen mellan köp och hyra, utan syftet är att motverka uppenbara kringgåenden av lagen.[^1498] Vägledande för gränsdragningsfrågan i detta fall bör enligt Millqvist därför vara huruvida parterna försökt att kringgå AvbetL:ens tvingande regler, snarare än huruvida ett visst leasingavtal uppvisar sådana faktiska likheter med ett avbetalningsköp att de i ekonomiskt hänseende är att jämställa med varandra.[^1499] Millqvist framhåller också att gränsdragningsfrågan mellan hyra och köp sällan eller aldrig utgör det enda föremålet för en tvist. Oftast är denna gränsdragningsfråga preliminär i förhållande till andra tvistefrågor. Enligt Millqvist gör detta att gränsdragningsfrågan blir starkt beroende av sammanhanget.[^1500] Vid tillämpningen av just AvbetL anser Millqvist att försiktighet bör iakttas innan ett leasingavtal omkvalificeras till ett avbetalningsköp, detta med hänsyn till små och medelstora företags behov 408 av effektiva finansieringslösningar. Denna försiktighet hotar enligt hans mening inte AvbetL:ens effektivitet eftersom olika finansieringslösningar sällan syftar till att ålägga leasetagaren strängare villkor än vad AvbetL:en tillåter. Enligt Millqvist kan skatte- och bokföringsmässiga hänsyn motivera att transaktionerna ändå omkvalificeras inom dessa områden, men detta bör inte vara avgörande för AvbetL:ens tillämplighet.[^1501] Enligt Håstad är gränsdragningen mellan hyra och köp inte alldeles avgörande för lösandet av de civilrättsliga konflikterna. Närmare bestämt framför han följande. I obligationsrättsligt hänseende kan de effekter som uppstår till följd av att AvbetL är tillämplig lika gärna uppnås genom andra regler såsom 37 § AvtL. I sakrättsligt hänseende saknar det betydelse för en leasegivare om leaseavtalet omkvalificeras till ett avbetalningsköp eftersom ett återtagandeförbehåll då bör kunna intolkas i avtalet. Likaså bör en leasetagare vara skyddad i leasegivarens konkurs enligt samma principer som gäller för köp, i vart fall om en optionsrätt ingår i leaseavtalet till leasetagarens förmån.[^1502] Baserat på detta menar Håstad att gränsdragningen mellan hyra och köp inte är det som står i centrum för lösandet av de civilrättsliga konflikterna. Enligt honom är det istället främst i skatterätten som denna gränsdragningsfråga är aktuell.[^1503] Han framför också att såsom en skatterättslig fråga bör lösandet av den präglas av dess skatterättsliga kontext och inte ankomma på civilrätten:
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467
Ett alexanderhugg på äganderättsförbehållet5 hänvisningar
- Högsta domstolens dom i mål nr T 2835-18 den 21 mars 2019. Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 182. Se exempelvis Göran Millqvist, Sakrättens grunder, 8 uppl., 2018, s. 112 ff. 5 Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 182. 6 Se exempelvis Göran Millqvist, Sakrättens grunder, 8 uppl., 2018, s. 114 ff. och Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 185 ff. 7 Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 189, Tore Almén i SvJT 1918 s. 21 not 1 och NJA II 1915 s. 305. Tore Almén i SvJT 1918 s. 21 not 1, NJA 1932 s. 292, 1935 s. 152, 1960 s. 221 och 1974 s. 660 med justitierådet Mannerfelts tillägg samt SOU 1988:63 s. 68 f. 9 Svante O Johansson, kommentar till 23–31 §§ Kommissionslagen, Zeteo. 10 Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 189, Tore Almén i SvJT 1918 s. 21 not 1 och NJA II 1915 s. 305. 11 Axel Adlercreutz, Finansieringsformers rättsliga reglering, 2 uppl., 1996, s. 63–64. Jfr t.ex. Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 228. Axel Adlercreutz, Finansieringsformers rättsliga reglering, 2 uppl., 1996, s. 63–64. Adlercreutz anför bl.a. härvid ”Har, å andra sidan, köparen förfoganderätt. t ex rätt att sälja vidare, räknas ägarförbehållet som ogiltigt. Sådan förfoganderätt behöver inte uttryckligen framgå av avtalet utan kan vara förutsatt. såsom då varor säljes till en affärsman som idkar handel med sådana aror. Därför kan ägarförbehåll inte användas av en grossist gentemot en detaljist”. 14 Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 191; “Ett annat undantag [från äganderättsförbehållets giltighet] är då köparen skall äga vidareöverlåta eller på annat sätt konsumera den sålda egendomen och alltså inte skall behöva bevara den oförändrad till dess köpeskillingen är betalad. Ett exempel är att det sålda utgör varor för en av köparen driven rörelse. Beträffande ett sådant fall har man menat, att ägarförbehållet inte är “allvarligt menat”. Och därför blir det inte gällande mot köparens borgenärer, […].” 15 Bo Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1983, s. 650; ”Det kan tilläggas att köparens rätt till vidareförsäljning icke behöver vara uttrycklig. Om det på olika sätt kan anses framgå av omständigheterna att säljaren tillåter att köparen säljer godset vidare, så blir eventuellt återtagandeförbehåll ogiltig mot tredje man. Köparens försäljningsrätt kan vara endast underförstådd, något som ligger särskilt nära till hands då köparen yrkesmässigt säljer sådan egendom som det är fråga om. Återtagandeförbehållet blir då icke giltigt.” 16 Jan Hellner, Köprätt, 2 uppl., 1963 s. 184. Hellner anger att äganderättsförbehåll i omsättningsvaror till en återförsäljare är ”vanligen ogiltiga, eftersom ju avsikten normalt är att detaljhandlaren skall äga sälja varorna vidare”. 17 Annina H. Persson, Förbehållsklausuler — En studie om en säkerhetsrätts nuvarande och framtida ställning, 1998, s. 582 ff. Annina H. Persson som anfört att det är ”tveksamt om den av Håstad mer ”strikta linjen” är den som är gällande för svensk rätt”. Annina H. Persson har också anfört att det är förbehållsklausulens ordalydelse som ska väga tyngst vid tolkningen av om ett förbehåll är allvarligt menat och att för stort hänsynstagande till andra tolkningsparametrar innebär tillämpningssvårigheter och bevisproblem. Noterbart är dock att även Annina H. Persson förespråkat att dessa frågor måste lösas genom lagstiftning. Prop. 2008/09:88, s. 82. 19 Prop. 2008/09:88, s. 56. Se även Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 189, varvid Håstad anför att äganderättsförbehåll inte är legitima ”om deras endas syfte var att ge säljaren separationsrätt vid utmätning och konkurs medan köparen var berättigad att behandla saken som sig egen dessförinnan”. 20 Se dock Annina H. Persson, Förbehållsklausuler — En studie om en säkerhetsrätts nuvarande och framtida ställning, 1998, s. 582 ff. Prop. 2008/09:88, s. 56. 22 Jfr även Håstads uttalande om vad som utgör gällande rätt i Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 193. Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996, s. 193. Justitierådet Torgny Håstads tillägg till NJA 2009 s. 79. Se ovan för citatet i sin helhet. 25 Axel Adlercreutz, Finansieringsformers rättsliga reglering, 2 uppl., 1996, s. 63.
- Som utvecklas nedan har Högsta domstolen i mål NJA 2009 s. 79 tidigare prövat liknande frågor, men på grund av vad som tycks vara bristfälliga åberopanden, avsåg det målet förbehåll i egendom som förvärvats genom leasing och inte genom avbetalning. Även om justitierådet Torgny Håstad författade ett omfattande tillägg för egen del till denna dom som avsåg förbehåll i egendom som förvärvats genom avbetalning, utgör detta tillägg inte praxis. Därtill har diskussionen i aktuella hänseenden till stor del förlitat sig på NJA 1974 s. 660, vilket rättsfall inte heller i tillräcklig utsträckning belyser de aktuella rättsfrågorna. Även beträffande NJA 1974 s. 660 härleds vägledande uttalanden från ett tillägg av justitierådet Mannerfelt och inte domskälen. Mot denna bakgrund var förevarande mål ett utmärkt tillfälle för Högsta domstolen att klargöra praxis.
- I redogörelsen för rättspraxis nämner inte Högsta domstolen NJA 2009 s. 79 med mer än en hänvisning. I nämnda rättsfall uttalade justitierådet Håstad i ett tillägg för egen del bl.a. följande. Den som hävdar att ett avtalat förfogandeförbud inte är allvarligt menat eller har eftergetts har i princip bevisbördan för sitt påstående (jfr NJA 1959 s. 590). Eftersom ett förfogandeförbud för en återförsäljare som inte har god likviditet står i strid mot affärsmässiga realiteter bör beviskravet emellertid inte ställas högt. I vissa situationer kan det till och med presumeras att förbudet att förfoga före betalning till säljaren inte är allvarligt menat (se Almen i Svensk Juristtidning 1918 s. 21 not 1, NJA 1932 s. 292, 1935 s. 752, 1960 s. 221 och 1974 s. 660 med justitierådet Mannerfelts tillägg samt SOU 1988:63 s. 68 f.). Som framgår av Håstads tillägg hänvisas det till de rättsfall som redogjorts för ovan. Med andra ord kan det argumenteras för en tidigare konsekvent utveckling av praxis. Att Högsta domstolen i NJA 1959 s. 590, fann att bevisbördan initialt ska bäras av den som påstår detta rättsfaktum kan därför uppfattas som att rättsfallet endast kan tjäna som utgångspunkt. Som framgår av senare praxis kan det konstateras att för det fall det är fråga om t.ex. (i) försäljning till en återförsäljare som i sin tur säljer sådana varor det är fråga om, (ii) generiska standardkontrakt som inte är anpassade för den aktuella situationen, och (iii) avbetalningsköpare med svag likviditet, föreligger det en presumtion för att äganderättsförbehållet inte var allvarligt menat och därmed ogiltigt.