Stycket

14.I redogörelsen för rättspraxis nämner inte Högsta domstolen NJA 2009 s. 79 med mer än en hänvisning. I nämnda rättsfall uttalade justitierådet Håstad i ett tillägg för egen del bl.a. följande. Den som hävdar att ett avtalat förfogandeförbud inte är allvarligt menat eller har eftergetts har i princip bevisbördan för sitt påstående (jfr NJA 1959 s. 590). Eftersom ett förfogandeförbud för en återförsäljare som inte har god likviditet står i strid mot affärsmässiga realiteter bör beviskravet emellertid inte ställas högt. I vissa situationer kan det till och med presumeras att förbudet att förfoga före betalning till säljaren inte är allvarligt menat (se Almen i Svensk Juristtidning 1918 s. 21 not 1, NJA 1932 s. 292, 1935 s. 752, 1960 s. 221 och 1974 s. 660 med justitierådet Mannerfelts tillägg samt SOU 1988:63 s. 68 f.). Som framgår av Håstads tillägg hänvisas det till de rättsfall som redogjorts för ovan. Med andra ord kan det argumenteras för en tidigare konsekvent utveckling av praxis. Att Högsta domstolen i NJA 1959 s. 590, fann att bevisbördan initialt ska bäras av den som påstår detta rättsfaktum kan därför uppfattas som att rättsfallet endast kan tjäna som utgångspunkt. Som framgår av senare praxis kan det konstateras att för det fall det är fråga om t.ex. (i) försäljning till en återförsäljare som i sin tur säljer sådana varor det är fråga om, (ii) generiska standardkontrakt som inte är anpassade för den aktuella situationen, och (iii) avbetalningsköpare med svag likviditet, föreligger det en presumtion för att äganderättsförbehållet inte var allvarligt menat och därmed ogiltigt.s. 800