1.I NJA 2017 s. 198 rörde det sig om verkställighetsansökan avseende ett avgörande meddelat i Ryssland av Arbitration Court of Saint Petersburg. Fastän det inte uttryckligen framgår av skiljeförfarandelagen (1999:116) och den bakomliggande New York-konventionen från 1958, slog HD fast att man vid prövningen av sådana ansökningar ex officio måste försäkra sig om att det verkligen är frågan om en skiljedom. Detta ska enligt HD i princip avgöras enligt den rättsordning som gäller för skiljedomen eller skulle ha gällt för denna om det hade varit fråga om en skiljedom. När den åberopade handlingen framstår som en utländsk skiljedom, så får det anses ankomma på motparten att ange skäl för motsatsen. I det aktuella fallet hade HD dock från allmänt tillgängliga källor inhämtat att det som i avtalets tvistlösningsklausul och i det ryska avgörandet benämndes Arbitration Court, trots vad som angavs i den svenska översättningen, i verkligheten inte är en skiljedomstol utan en regional domstol för kommersiella mål och en del av det ryska statliga domstolsväsendet. Ansökan om verkställighetsförklaring avvisades därför. — Den aktuella exklusiva tvistlösningsklausulen, som hänvisade till Arbitration Court of Saint Petersburg, kan måhända likställas med ett prorogationsavtal och den ryska domen — förutsatt att vissa andra förutsättningar är uppfyllda — skulle i så fall kunna läggas till grund för en svensk tingsrättsdom (se NJA 1973 s. 628).s. 631
2.I NJA 2018 s. 291 avslog HD ett ryskt bolags ansökan om verkställighetsförklaring av en rysk skiljedom. Domstolen noterade att en utländsk skiljedom, som grundar sig på ett skiljeavtal, visserligen ska erkännas och verkställas i Sverige i enlighet med 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, men att undantag ska göras enligt 54 § 2 mom. om den part mot vilken skiljedomen åberopas inte varit i stånd att utföra sin talan i skiljeförfarandet. I den aktuella saken hade det svenska svarandebolaget inte följt skiljenämndens uppmaningar att ge in svaromål, men situationen var ganska speciell. Efter uppmaningarna meddelade parterna att de hade för avsikt att förlikas och begärde att förhandlingen skulle skjutas upp, vilket gjorde att det inte längre fanns anledning för svaranden att inkomma med något svaromål. När det sedan visade sig att parterna inte kunde nå en förlikning avgjorde skiljenämnden tvisten utan att svaranden fått skäligt rådrum med att förbereda sig i sakfrågan och åberopa bevisning. Därmed förelåg det, även med beaktande av att svaranden utan framgång klandrat skiljedomen i Ryssland, hinder mot att erkänna och verkställa skiljedomen i Sverige.s. 631
3.NJA 2018 s. 323, avseende verkställighet av en norsk skiljedom, är huvudsakligen av konkurrens- och skiljemannarättsligt intresse, men rör även tolkning av 55 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, enligt vilken en utländsk skiljedom inte erkänns eller verkställs om domstolen finner att den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän eller att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna eller verkställa skiljedomen. Den norska skiljedomen upprätthöll ett konkurrensbegränsande villkor i parternas avtal (bl.a. genom att utdöma skadestånd för brott mot villkoret) och den tappande parten invände att verkställighet av skiljedomen därför skulle strida mot 2 kap. 1 § konkurrenslagen (2008:579). HD konstaterade att skiljedomen avsåg verksamhet i Sverige som var underkastad tvingande svensk konkurrensrätt (inklusive EU-rätten) men att konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan parterna ändå får prövas av skiljemän enligt 1 § sista st. skiljeförfarandelagen. Den aktuella tvisten uppfyllde således kravet på skiljedomsmässighet, detta även om skiljenämnden skulle ha bedömt den konkurrensrättsliga frågan fel. Skiljedomen kunde dock vara oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen genom att upprätthålla ett handlande som är konkurrensrättslig otillåtet. Den restriktivitet och det uppenbarhetskrav som i allmänhet gäller vid en tillämpning av ordre public-undantaget bör enligt HD inte gälla när en skiljedoms förenlighet med den tvingande konkurrensrätten sätts i fråga och något större krav på kränkningens allvar bör inte ställas. Eftersom de konkurrensrättsliga aspekterna av tvisten inte berörts i själva skiljedomen ansåg sig HD tvungen att göra en egen och fristående prövning därav men kom (med två dissidenter) fram till att något verkställighetshinder inte förelåg i detta fall. — HD:s sänkning av tröskeln för ordre public-förbehållets tillämpning i fall av utländsk skiljedoms oförenlighet med tvingande konkurrensrätt synes strida mot ordalydelsen av 55 § 2 mom. skiljeförfarandelagen, som uttryckligen uppställer ett uppenbarlighetskrav. Det är för övrigt tveksamt om just ordre public är det rätta instrumentet för att upprätthålla konkurrensrätten i dessa sammanhang.s. 632
4.NJA 2018 s. 504 avsåg verkställighet i Sverige av en i Serbien meddelad skiljedom. Frågan som HD fick ta ställning till var huruvida en part genom sitt agerande i samband med skiljeförfarandet förlorat sin rätt att åberopa en omständighet som enligt parten utgjorde hinder mot verkställigheten. Den aktuella svenska parten hade, trots att den underrättats om skiljeförfarandet, förblivit passiv och medverkat varken vid utnämningen av skiljeman eller i skiljeförfarandet i övrigt. Det var först i det svenska verkställighetsförfarandet som den svenska parten invände att skiljeförfarandet och utnämningen av skiljemannen inte överensstämde med skiljeavtalet. HD konstaterade att varken den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfarande eller den bakomliggande New York-konventionen från 1958 har någon uttrycklig regel om verkningarna av parts passivitet, men att det finns ett stort antal avgöranden från olika länder där domstolar även utan stöd i uttrycklig bestämmelse därom ogillat sådana invändningar mot verkställighet som kunde ha förts fram under själva skiljeförfarandet. En part kan inte spara sådana invändningar för det fall den förlorar skiljeförfarandet. — Avgörandet är fullt rimligt. Av särskilt intresse är HD:s inställning att den svenska lagen om skiljemän är avsedd att överensstämma med New York-konventionen och att man vid bedömningen bör beakta även utländsk rättspraxis och de principer som är förankrade i UNCITRAL:s modellag.s. 632