Rättsfall
NJA 2018 s. 323
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 323
BibTeX
@misc{nja-2018-s-323,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 323}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter
Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2017–20183 hänvisningar
- I sin dom den 8 juni 2017 i målet Freitag (mål C-541/15) tog EU-domstolen ställning till erkännande i Tyskland av en namnändring som en i Tyskland bosatt person med såväl rumänskt som tyskt medborgarskap utverkat i Rumänien. Enligt en tysk lagregel (artikel 48 EGBGB), utfärdad för att genomföra de krav som följer av EU-domstolens dom i saken Grunkin-Paul (mål C-353/06, kommenterad i SvJT 2010 s. 39–41), ska namn förvärvade i annan medlemsstat erkännas om personen vid tiden för förvärvet stadigvarande vistades i den medlemsstaten, vilket inte var fallet i det aktuella målet. Den tyska domstolen undrade dock, som dess fråga uppfattades av EU-domstolen, huruvida Tysklands vägran att erkänna den rumänska namnändringen inte skulle utgöra ett otillåtet hinder för den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 21 FEUF. EU-domstolen fann, med hänvisning till personens dubbla medborgarskap och till att två olika namn på en och samma person kan ge upphov till förvirring och olika olägenheter, att så vore fallet om tysk rätt inte erbjöd andra vägar att lösa problemet. För EU-rätten saknar det i princip betydelse vilket internt förfarande som sökanden kan åberopa för att göra gällande sina namnrättigheter, vilket betyder att det räcker att problemet med de olika efternamnen kan undanröjas medelst administrativ namnändring i enlighet med den tyska namnlagstiftningen. — Enligt 30 § i den svenska lagen (2016:1013) om personnamn har den som genom födelse, ändrat civilstånd eller annat familjerättsligt förhållande förvärvat namn i en annan medlemsstat i EU, övrigt EES eller i Schweiz rätt att förvärva det namnet också i Sverige, om han vid förvärvet var medborgare eller hade hemvist i den staten eller hade någon annan särskild anknytning dit. I motsats till den tyska artikel 48 EGBGB uppställs således inte något absolut hemvistkrav. Å andra sidan omfattar den svenska regeln inte utländska administrativa namnförvärv, samtidigt som gränsdragningen mellan dessa och de familjerättsliga namnförvärven inte alltid är solklar. EU-domstolens domslut nämner att den aktuella namnändringen innebar återgång till det namn som personen i fråga erhöll vid födseln, men detta torde inte ha varit avgörande för utgången och det framgår inte av domen om denna omständighet var avgörande för de rumänska myndigheter vilka beviljat namnändringen. I varje fall måste den svenska regeln tillämpas så att artikel 21 FEUF, som den tolkas av EU-domstolen, ges full verkan.
- NJA 2018 s. 323, avseende verkställighet av en norsk skiljedom, är huvudsakligen av konkurrens- och skiljemannarättsligt intresse, men rör även tolkning av 55 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, enligt vilken en utländsk skiljedom inte erkänns eller verkställs om domstolen finner att den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän eller att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna eller verkställa skiljedomen. Den norska skiljedomen upprätthöll ett konkurrensbegränsande villkor i parternas avtal (bl.a. genom att utdöma skadestånd för brott mot villkoret) och den tappande parten invände att verkställighet av skiljedomen därför skulle strida mot 2 kap. 1 § konkurrenslagen (2008:579). HD konstaterade att skiljedomen avsåg verksamhet i Sverige som var underkastad tvingande svensk konkurrensrätt (inklusive EU-rätten) men att konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan parterna ändå får prövas av skiljemän enligt 1 § sista st. skiljeförfarandelagen. Den aktuella tvisten uppfyllde således kravet på skiljedomsmässighet, detta även om skiljenämnden skulle ha bedömt den konkurrensrättsliga frågan fel. Skiljedomen kunde dock vara oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen genom att upprätthålla ett handlande som är konkurrensrättslig otillåtet. Den restriktivitet och det uppenbarhetskrav som i allmänhet gäller vid en tillämpning av ordre public-undantaget bör enligt HD inte gälla när en skiljedoms förenlighet med den tvingande konkurrensrätten sätts i fråga och något större krav på kränkningens allvar bör inte ställas. Eftersom de konkurrensrättsliga aspekterna av tvisten inte berörts i själva skiljedomen ansåg sig HD tvungen att göra en egen och fristående prövning därav men kom (med två dissidenter) fram till att något verkställighetshinder inte förelåg i detta fall. — HD:s sänkning av tröskeln för ordre public-förbehållets tillämpning i fall av utländsk skiljedoms oförenlighet med tvingande konkurrensrätt synes strida mot ordalydelsen av 55 § 2 mom. skiljeförfarandelagen, som uttryckligen uppställer ett uppenbarlighetskrav. Det är för övrigt tveksamt om just ordre public är det rätta instrumentet för att upprätthålla konkurrensrätten i dessa sammanhang.
- NJA 2017 s. 168 1, 4 NJA 2017 s. 198 14 NJA 2017 s. 430 5 NJA 2017 s. 857 12 NJA 2017 N 6 1, 4 NJA 2018 s. 291 14 NJA 2018 s. 323 1, 14 NJA 2018 s. 504 14 NJA 2018 s. 957 9