Stycket

3.NJA 2018 s. 323, avseende verkställighet av en norsk skiljedom, är huvudsakligen av konkurrens- och skiljemannarättsligt intresse, men rör även tolkning av 55 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, enligt vilken en utländsk skiljedom inte erkänns eller verkställs om domstolen finner att den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän eller att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna eller verkställa skiljedomen. Den norska skiljedomen upprätthöll ett konkurrensbegränsande villkor i parternas avtal (bl.a. genom att utdöma skadestånd för brott mot villkoret) och den tappande parten invände att verkställighet av skiljedomen därför skulle strida mot 2 kap. 1 § konkurrenslagen (2008:579). HD konstaterade att skiljedomen avsåg verksamhet i Sverige som var underkastad tvingande svensk konkurrensrätt (inklusive EU-rätten) men att konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan parterna ändå får prövas av skiljemän enligt 1 § sista st. skiljeförfarandelagen. Den aktuella tvisten uppfyllde således kravet på skiljedomsmässighet, detta även om skiljenämnden skulle ha bedömt den konkurrensrättsliga frågan fel. Skiljedomen kunde dock vara oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen genom att upprätthålla ett handlande som är konkurrensrättslig otillåtet. Den restriktivitet och det uppenbarhetskrav som i allmänhet gäller vid en tillämpning av ordre public-undantaget bör enligt HD inte gälla när en skiljedoms förenlighet med den tvingande konkurrensrätten sätts i fråga och något större krav på kränkningens allvar bör inte ställas. Eftersom de konkurrensrättsliga aspekterna av tvisten inte berörts i själva skiljedomen ansåg sig HD tvungen att göra en egen och fristående prövning därav men kom (med två dissidenter) fram till att något verkställighetshinder inte förelåg i detta fall. — HD:s sänkning av tröskeln för ordre public-förbehållets tillämpning i fall av utländsk skiljedoms oförenlighet med tvingande konkurrensrätt synes strida mot ordalydelsen av 55 § 2 mom. skiljeförfarandelagen, som uttryckligen uppställer ett uppenbarlighetskrav. Det är för övrigt tveksamt om just ordre public är det rätta instrumentet för att upprätthålla konkurrensrätten i dessa sammanhang.s. 632