1.EU-domstolens beslut den 14 juni 2017 i saken Iliev v. Ilieva (mål C-67/17), avseende undantaget för makars förmögenhetsförhållanden i Bryssel Ia-förordningens artikel 1(2)(a), beskrivs i avsnitt 4 ovan. Se också avsnitt 13 nedan om EU-domstolens dom den 9 november 2017 i saken Tünker France v. Expert France (mål C-641/16) och samma domstols dom den 20 december 2017 i saken Valach v. Waldviertler Sparkasse (mål C-649/16), båda avseende det insolvensrättsliga undantaget i artikel 1(2)(b) Bryssel I-förordningen nr 44/2001 respektive Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012.s. 603
2.I EU-domstolens dom den 9 mars 2017 i saken Pula Parking v. Tederahn (mål C-551/15) hade ett kroatiskt bolag, ägt av en lokal myndighet och bemyndigat att bl.a. ta ut parkeringsavgifter för stadens offentliga parkeringsplatser, inför en kroatisk notarie inlett verkställighetsförfarande mot en tysk besökare som inte betalat för parkeringsbiljetten. I enlighet med kroatisk lag är notarier behöriga att genom beslut pröva ansökningar om verkställighetsförfarande på grundval av handlingar ”som äger vitsord”. Svaranden invände dock bl.a. att notarien saknade materiell och territoriell behörighet att utfärda ett dylikt beslut mot en tysk medborgare, vilket gav upphov till frågan om Bryssel Ia-förordningens tillämplighet. En fråga var huruvida målet hörde till privaträttens område i enlighet med förordningens artikel 1(1). Att bolaget tilldelats sina befogenheter genom ett myndighetsbeslut betydde enligt EU-domstolen inte att fastställande av fordran eller indrivningsförfarandet var utövande av offentligrättsliga maktbefogenheter. Parkeringsavgiften utgjorde inte en sanktion utan vederlag för en utförd tjänst. Förfarandet omfattades således i sig av Bryssel Ia-förordningen. En annan fråga var dock huruvida kroatiska notarier omfattades av begreppet ”domstol” i förordningens mening. EU-domstolen påpekade att förordningens artikel 3, som vid summarisk process om betalningsföreläggande likställer ungerska notarier och den svenska Kronofogdemyndigheten med domstol, inte nämner kroatiska notarier och att förordningen inte heller innehåller någon vidsträckt domstolsdefinition liknande den i artikel 3(2) arvsförordningen nr 650/2012. Principen om ömsesidigt förtroende, som ligger till grund för Bryssel Ia-förordningen, kräver enligt EU-domstolen bl.a. att de omfattade nationella förfarandena följer den kontradiktoriska principen. En kroatisk notaries prövning av en ansökan om utfärdande av ett beslut om verkställighet på grundval av en ”handling som äger vitsord” är inte kontradiktorisk och han utgör följaktligen inte en domstol i förordningens mening. — Angående den sistnämnda frågan intog EU-domstolen samma ståndpunkt också i saken Zulikarpaṧić v. Gajer (mål C-484/15), se avsnitt 11 nedan. EU-domstolen fick domskälsvis även ta ställning till Bryssel Ia-förordningens tillämplighet i tiden, eftersom den aktuella fordran härstammade från tiden före Kroatiens anslutning till EU. Som väntat ansåg domstolen att det är tidpunkten för det nationella förfarandets inledande, och inte tidpunkten för fordrans uppkomst, som är avgörande i detta avseende.s. 603
3.Också i sin dom den 15 november 2018 i saken Grekland v. Kuhn (mål C-308/17) tolkade EU-domstolen begreppet ”privaträttens område” som det används i Bryssel Ia-förordningens artikel 1(1). En i Österrike bosatt investerare hade förvärvat grekiska statsobligationer. Den grekiska staten ändrade sedermera genom ensidig och retroaktiv lag emissionsvillkoren så att hans obligationer ersattes av betydligt mindre värda nya obligationer. Investeraren väckte därför talan vid österrikisk domstol och yrkade fullgörande av de ursprungliga lånevillkoren alternativt skadestånd. Österrikes högsta domstol vände sig till EU-domstolen med frågor rörande bestämmande av uppfyllelseort enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1), men bl.a. den grekiska regeringen anförde att tvisten överhuvudtaget inte föll inom ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1(1). EU-domstolen gav den grekiska regeringen rätt, med motiveringen att det framgick av arten och villkoren för den grekiska åtgärden, förhållandet mellan Grekland och obligationsinnehavarna samt de exceptionella krisomständigheter under vilka åtgärden vidtogs att det rörde sig om Greklands utövande av sina offentliga maktbefogenheter.s. 604
4.EU-domstolens dom den 15 juni 2017 i saken Kareda v. Benkö (mål C-249/16) handlar om tolkning av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1). Ett i Österrike bosatt sambopar finansierade sitt gemensamma köp av hus genom att låna pengar av en österrikisk bank. De var båda solidariskt ansvariga vis-à-vis banken, men en av dem upplöste samlevnaden, flyttade till okänd adress i Estland och slutade att bidra till återbetalningen av lånet. Den kvarvarande f.d. sambon, som således ensam fick stå för återbetalningarna, väckte därför regresstalan vid österrikisk domstol. Den första frågan som EU-domstolen ställdes inför var huruvida dylik regresstalan avsåg avtal i den mening som avses i artikel 7(1). Av domstolens tidigare avgöranden, avseende motsvarande bestämmelse i den gamla Bryssel I-förordningens artikel 5(1), framgår att regeln förutsätter att talan grundar sig på en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person. Denna förutsättning ansågs uppfylld även i fråga om skyldigheter mellan två enligt ett kreditavtal solidariskt ansvariga medgäldenärer, bl.a. eftersom det skulle vara onaturligt att bryta loss dessa skyldigheter från det avtal som gav upphov till dem. Domstolen nämnde också att detta överensstämde med artikel 16 i Rom I-förordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som knyter förhållandet mellan medgäldenärer till den lag som reglerar deras förpliktelse gentemot borgenären. Den andra frågan som EU-domstolen fick ta ställning till var huruvida det aktuella kreditavtalet fick anses vara ett avtal om ”utförande av tjänster” i den mening som åsyftas i Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1)(b), vilket i enlighet med tidigare praxis förutsätter att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning. Frågan besvarades jakande med hänvisning till att kreditinstitutet betalat ut ett belopp till låntagaren mot en ersättning i form av ränta. En ytterligare fråga inför domstolen gällde fastställande av ”den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts”. Domstolen hänvisade till att den karakteristiska förpliktelsen vid kreditavtal är själva beviljandet av det utlånade beloppet och att detta, om inte annat avtalats, sker i den ort där kreditinstituts säte är beläget. Det är därför domstolen i denna ort som är territoriellt behörig att även pröva regresstalan mellan medgäldenärerna. Domstolen nämnde också att Bryssel Ia-förordningens domsrättsregler om konsumenttvister inte var tillämpliga i detta fall, eftersom båda parterna var konsumenter. — Avgörandet medför några viktiga klargöranden rörande artikel 7(1). Av den vidsträckta tolkningen av formuleringen ”utförande av tjänster” synes framgå att den även kan omfatta bl.a. borgensåtagande och hyra av lös egendom. Såvitt gäller bestämmande av uppfyllelseorten kan man dock fråga sig om kreditinstitutets säte är avgörande även när utbetalningen av lånet t.ex. är avsedd att ske såväl från som till ett annat land.s. 604
5.Också i saken Saey v. Lusavouga (mål C-64/17), avgjord den 8 mars 2018, tolkade EU-domstolen först och främst Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1)(b), enligt vilken talan mot en person med hemvist i en medlemsstat avseende avtal om utförande av tjänster får väckas i en annan medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts. Den aktuella tvisten rörde uppsägning av ett återförsäljaravtal, vilket av EU-domstolen klassificerats som ett avtal om utförande av tjänster eftersom det innebar att den part som åtagit sig den karakteristiska prestationen (återförsäljaren) utförde en bestämd verksamhet (distribution av huvudmannens varor) mot ersättning, varvid ersättningen inte behövde ske i pengar utan kunde bestå av andra fördelar såsom återförsäljarens ensamrätt, tillgång till reklammaterial, utbildning osv. Bestämmandet av den relevanta uppfyllelseorten komplicerades i detta fall av att huvudmannen var ett belgiskt bolag, återförsäljaren var ett portugisiskt bolag och avtalet gällde den spanska marknaden där ingen av parterna hade någon etablering. Med hänvisning till sitt tidigare avgörande i Wood Floor-saken (mål C-19/09) förklarade EU-domstolen att uppfyllelseorten i princip anses vara orten för det huvudsakliga utförandet av tjänsterna. Denna ort framgår av avtalsbestämmelserna samt, om sådana saknas, av tjänsternas faktiska fullgörande. Kan uppfyllelseorten inte fastställas på dessa grunder, åsyftas den ort där tillhandahållaren av tjänsterna har hemvist (in casu en ort i Portugal). Det kan tilläggas att huvudmannens allmänna försäljningsvillkor, vilka omnämndes i hans fakturor, innehöll en prorogationsklausul till förmån för belgiska domstolar, men prorogationen underkändes av EU-domstolen eftersom den inte uppfyllde formkrav uppställda i Bryssel Ia-förordningens artikel 25(1). — EU-domstolens hänvisning i sista hand till den domstol där tillhandahållaren av tjänsterna har hemvist undanröjer behovet att, när uppfyllelseorten inte framgår av vare sig avtalet eller tjänsternas faktiska fullgörande, bestämma uppfyllelseort enligt den på avtalet tillämpliga lagen. Detta betyder dock att uppfyllelseort för domsrättsändamål enligt artikel 7(1)(b) kan skilja sig från den ort där tjänsteleverantören är skyldig att utföra tjänsten, eftersom sistnämnda ort i brist på avtal bestäms av avtalsstatutet. Det bör också noteras att tvisten handlade om uppsägning av själva återförsäljarsavtalet och inte om de enskilda varuköp som kan ha ägt rum inom ramen för återförsäljarförhållandet. Man kan därför ifrågasätta om prorogationsklausulen i säljarens allmänna försäljningsvillkor, även om formkraven hade uppfyllts, kunde ha tolkats som omfattande tvister avseende återförsäljaravtalet som sådant.s. 605
6.De förenade målen flightright v. Air Nostrum (mål C-274/16), Becker v. Hainan Airlines (mål C-447/16) och Barkan v. Air Nostrum (mål C-448/16), avgjorda av EU-domstolen den 7 mars 2018, handlade om tre försenade internationella flygresor, var och en bestående av två anslutande flygningar med olika flygbolag. Befordringsavtalet hade passageraren i samtliga fall ingått med ett av de två bolagen, men ersättningskraven riktades mot det bolag som inte var passagerarnas avtalspart. Tvisterna aktualiserade frågan om tillämpning av Bryssel I-förordningens artikel 5(1)(b) respektive likalydande artikel 7(1)(b) i Bryssel Ia-förordningen, vilka stadgar att talan mot en person med hemvist i en medlemsstat avseende avtal om utförande av tjänster får väckas i en annan medlemsstat där tjänsterna enligt avtalet har eller skulle ha utförts. Beträffande mål C-447/16 konstaterade EU-domstolen att bestämmelsen överhuvudtaget inte var tillämplig eftersom svaranden, ett kinesiskt företag, inte hade hemvist i en medlemsstat. I mål C-448/16 fick domstolen avgöra huruvida talan ”avser avtal” även när den riktar sig mot det flygbolag som inte var den berörda passagerarens avtalspart. Denna fråga besvarades jakande, med hänvisning till att bestämmelsen inte kräver att det ingåtts ett avtal mellan två parter utan nöjer sig med att talan grundas på en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig mot en annan person. Det bolag som utför transporten utan att ha ingått avtal med passageraren kan enligt EU-domstolen anses göra det som ombud för det avtalsslutande flygbolaget och fullgör således skyldigheter som det frivilligt åtagit sig i förhållande till passagerarens avtalspart. Såvitt gäller fastställande av relevant uppfyllelseort, dvs. den ort där transporttjänsterna har eller skulle ha utförts, hänvisade EUdomstolen i mål C-274/16 och C-448/16 till sitt avgörande i Rehdersaken (mål C-204/08), enligt vilket vid luftfart mellan två medlemsstater såväl avgångsortens som ankomstortens domstol är behörig såsom domstol på uppfyllelseorten. Rehder-prejudikatet avsåg visserligen ett direktflyg som utförts av passagerarens avtalspart, men detsamma gäller enligt EU-domstolen i tillämpliga delar även i sådana fall där den bokade resan består av två flygningar utförda av olika flygbolag. Den slutliga destinationsorten anses således utgöra uppfyllelseorten för de tjänster som omfattas av avtalet, detta även när talan riktas mot det flygbolag som utfört den första flygningen och var orsaken till förseningen. — Även om det inte framgår av domslutets ordalydelse synes EU-domstolen utgå ifrån att även avgångsorten för den första flygningen utgör uppfyllelseort i bestämmelsens mening (domens punkter 71 och 73 kallar den slutliga destinationsorten för ”en av” de huvudsakliga orterna för transporttjänsternas tillhandahållande). Orten för mellanlandningen torde däremot sakna betydelse.s. 606
7.En besläktad fråga prövades av EU-domstolen den 11 juli 2018 i saken Zurich Insurance v. Abnormal Load Services (mål C-88/17), där frågan var huruvida artikel 5(1)(b) Bryssel I-förordningen, motsvarande artikel 7(1)(b) Bryssel Ia-förordningen, ska tolkas så att det vid ett avtal om godstransport mellan olika medlemsstater i flera etapper och genom olika transportslag är både avsändningsorten och leveransorten för godset som utgör uppfyllelseort för transporttjänsten och därmed grundar domsrätt för tvister avseende transportavtalet. EU-domstolen erinrade om att om en tjänst utförs på flera orter ska uppfyllelseorten i princip anses vara den ort där anknytningen mellan avtalet och domstolen är som närmast, vilket i allmänhet visar sig vara den huvudsakliga utförandeorten. Med hänsyn till att det vid godstransport är på avsändningsorten som transportören har att utföra en betydande del av den avtalade tjänsten ska dock inte bara leveransorten utan även avsändningsorten anses som uppfyllelseort i stadgandets mening. — EU-domstolens inställning överensstämmer med dess dom i saken Rehder (mål C-204/08), som domstolen också hänvisar till.s. 607
8.Saken Feniks v. Azteca (mål C-337/17), avgjord av EU-domstolen den 4 oktober 2018, avser tillämplighet av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1) på s.k. actio pauliana, genom vilken en borgenär kan angripa sin gäldenärs transaktioner varigenom denne avhänder sig eller minskar sina tillgångar vilka kan behövas för betalningen av skulden. Actio pauliana liknar i vissa avseenden återvinningstalan, men skiljer sig i viktiga avseenden från denna, bl.a. genom att den inte förutsätter att insolvensförfarande inletts mot gäldenären. Ett polskt bolag sålde en polsk fastighet till ett spanskt bolag. En av säljarens fordringsägare, vars fordran grundade sig på ett avtal mellan honom och säljaren om vissa byggnadsarbeten, väckte vid polsk domstol talan mot det spanska köparbolaget och yrkade att köpeavtalet skulle ogiltigförklaras eftersom det av säljaren ingåtts till skada för fordringsägarens rättigheter. Fordringsägaren ansåg att polsk domstol var behörig enligt artikel 7(1) eftersom talan avsåg giltigheten av ett köpeavtal, trots av fordringsägaren inte var avtalspart i denna. EU-domstolen fick till att börja med ta ställning till huruvida talan överhuvudtaget omfattades av Bryssel Ia-förordningen eller snarare hörde hemma under insolvensförordningen. Domstolen erinrade om att såväl överlappningar som luckor mellan de två förordningarna ska undvikas, så att en talan som inte omfattas av insolvensförordningen anses omfattas av Bryssel Ia-förordningen. Domstolen erinrade också om att en talan faller under insolvensförordningen endast om den direkt kan härledas från insolvensförfarandet och står i nära samband med detta, vilket inte var fallet in casu, bl.a. eftersom något insolvensförfarande inte inletts. Domstolen övergick därför till att diskutera Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1), vilken är tillämplig på talan som ”avser avtal”. Enligt domstolens praxis förutsätter detta att talan grundas på en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person. Denna förutsättning var enligt domstolen uppfylld, eftersom talan om ogiltigförklaring av köpeavtalen hade sin grund i skyldigheter som säljaren frivilligt åtagit sig mot fordringsägaren genom avtalet om byggnadsarbeten. Sistnämnda avtal avsåg utförande av tjänster och artikel 7(1)(b) tillerkände därför behörighet till domstolen i den ort i Polen där byggnadsarbeten har eller skulle ha utförts. Denna slutsats påverkades enligt domstolen inte av den omständigheten att talan väckts mot tredje man (köparen) och inte mot fordringsägarens avtalspart (säljaren), eftersom artikel 7(1) avser grunden för talan och inte parternas identitet. — På den sistnämnda punkten åberopade EU-domstolen sitt avgörande den 7 mars 2018 i flightright-målet (se ovan), men detta avsåg en situation där tredje man (svaranden) vid uppfyllelse av avtalet agerat som ombud för den person som hade avtal med käranden. Den nya domen är dessutom svår att förlika med domen i saken Handte (målnr C-26/91).s. 607
9.Ett viktigt prejudikat rörande Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) meddelades den 17 oktober 2017 av EU-domstolens stora avdelning i saken Bolagsupplysningen v. Svensk Handel (mål C-194/16), där ett estniskt bolag och en fysisk person inför estnisk domstol hade väckt talan mot ett svenskt bolag med yrkanden att svaranden skulle förpliktas att korrigera respektive avlägsna visst innehåll på sin webbplats samt att betala dem ersättning på grund av personlighetskränkning. Den aktuella hemsidan drevs i Sverige, dess påstådda kränkande innehåll var på svenska och riktades till svenska läsare, och den estniska kärandens verksamhet var också i huvudsak riktad till den svenska marknaden. Detta gav upphov till frågan om estnisk domsrätt. Enligt artikel 7(2) kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat avseende en utomobligatorisk förpliktelse väckas i en annan medlemsstat vid domstolen för ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”, varmed enligt praxis menas såväl orten för den skadevållande händelsen som orten för den uppkomna skadan. I det aktuella målet var det klart att den skadevållande händelsen inte inträffat i Estland och EU-domstolen fick därför begränsa sig till att diskutera den relevanta skadeorten. I saken Shevill (mål C-68/93) hade domstolen slagit fast att talan om gottgörelse för en ideell skada orsakad genom en ärekränkande artikel i en tidning kan väckas i varje medlemsstat där artikel spridits, varvid domstolarna dock endast är behöriga att pröva de skador som uppkommit i domstolsstaten. I fråga om kränkningar av personlighetsskyddet genom internet kompletterades regeln dock senare i saken eDate (mål C-509/09), där en fysisk person som ansåg sig ha blivit kränkt tillerkändes rätt att väcka talan om ersättning för hela skadan också vid domstolarna i den medlemsstat där han hade centrum för sina intressen. I den nu aktuella domen bekräftade EU-domstolen regeln och slog därutöver fast att den gäller oberoende av om den påstådda skadan är av materiell eller immateriell art och att det inte heller är avgörande om den kränkta käranden är en fysisk eller en juridisk person. Medan sagda intressecentrum för fysiska personer i allmänhet — låt vara inte nödvändigtvis — sammanfaller med bosättningsorten, definieras det i fråga om juridiska personer i den nya domen som den plats där den juridiska personen utövar sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet. Denna plats behöver enligt EU-domstolen inte sammanfalla med den juridiska personens stadgeenliga säte, särskilt när, som i det aktuella fallet, det påstådda kränkande innehållet publicerats på en professionell webbplats som av svaranden drevs i — och var avsedd för läsare i — den medlemsstat där den kränkta juridiska personen bedrev merparten av sin verksamhet. Om det inte kan avgöras var den kränkta juridiska personen har centrum för sina intressen kan den inte väcka talan med stöd av eDate-regeln, men kan med stöd i Shevill-regeln vid varje medlemslands domstolar kräva ersättning för i forumstaten uppkommen skada. Det sist sagda gäller dock enligt den nya domen inte talan om rättelse eller avlägsnande av det kränkande webbinnehållet, eftersom sådant yrkande, på grund av att en webbplats är tillgänglig överallt med obegränsad spridningseffekt, är odelbart och följaktligen endast kan framställas vid en domstol som är behörig att pröva skadan i dess helhet. — Att EU-domstolen vid lokaliseringen av kärandens intressecentrum även åberopade att svaranden var en professionell aktör vars hemsida drevs i Sverige och var riktad till svenska läsare tyder på att en och samma kärande kan ha olika intressecentra för olika slags personlighetkränkningar och yrkanden, exempelvis ett där han har sitt sociala liv och ett annat där han bedriver sin ekonomiska verksamhet. Det är också värt att notera att domstolen uttryckligen begränsar sina slutsatser till personlighetskränkningar genom internet, låt vara att resonemanget torde kunna överföras till andra informationskanaler med i princip obegränsad geografisk spridning, t.ex. kortvågsradio. På samma sätt torde domstolens resonemang om personlighetskränkningar kunna överföras till intrång på internet i immaterialrättigheter som varumärken eller upphovsrätt. Domstolens påstående om internets odelbarhet kan emellertid ifrågasättas, eftersom den moderna teknologin (s.k. geoblockering resp. geofiltrering) idag gör det möjligt att begränsa en webbsidas tillgänglighet till ett visst geografiskt område och därmed i praktiken skapa olika webbsidor anpassade till olika nationella domstolars krav. Det är möjligt att denna teknologi ännu inte är hundraprocentigt pålitlig, men den förväntas att bli det inom snar framtid, oavsett om man med hänsyn till dess mörkare sidor (t.ex. statlig censur av internet) anser den välkommen eller ej. Påpekas bör också att koncentration av tvisten till en domstol med behörighet att pröva hela skadan inte nödvändigtvis innebär att denna domstol skall pröva hela skadan enligt en och samma rättsordning (t.ex. domstolslandets egen lag). Kränkningar av personlighetsskyddet omfattas inte av de enhetliga kollisionsreglerna i Rom II-förordningen och det kan inte uteslutas att en svensk domstol i det aktuella fallet skulle tillämpa den s.k. mosaikprincipen och pröva skadan i varje effektland för sig i enlighet med det landets lag, vilket skulle kunna tänkas leda till att man med tillämpning av estnisk lag beordrar borttagande av visst webbinnehåll inom Estland samtidigt som man med tillämpning av svensk lag, som kanske gör en annan avvägning mellan personlighetsskydd och yttrandefrihet, vägrar att förbjuda samma innehålls tillgänglighet för internetanvändarna här i riket. En närmare kommentar till domens finns hos Bogdan, JT 2017–208 s. 673–678.s. 608
10.Deliktforum enligt artikel 5(3) Brysselförordningen nr 44/2001, motsvarande artikel 7(2) i Bryssel Ia-förordningen, tolkades av EUdomstolen också den 12 september 2018 i saken Löber v. Barclays Bank (mål C-304/17). En engelsk bank emitterade vissa värdepapper som den sålde till institutionella investerare vilka i sin tur sålde dem vidare till bl.a. en konsument i Österrike. Värdepappren blev dock värdelösa och konsumenten väckte skadeståndstalan mot den engelska banken vid en domstol i Wien och hävdade att informationen i bankens emissionsprospekt varit bristfällig. Detta gav upphov till frågan om Wien var ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i artikelns mening. Enligt EUdomstolens praxis avser denna formulering både den ort där skadan uppkom och den där den skadevållande händelsen inträffade, men i det aktuella fallet var det bara orten för skadans uppkomst som kunde tänkas vara domsrättsgrundande. EU-domstolen erinrade om att formuleringen inte omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en skada som faktiskt har uppkommit någon annanstans (se redan domstolens dom i saken Marinari, C-364/93). Att käranden lidit ekonomisk skada räcker således inte i sig för att ge behörighet åt domstolen på den ort där han har sin hemvist. En sådan behörighet kan å andra sidan motiveras i den mån kärandens hemvist sammanfaller med den ort där skadan konkret visat sig. Det räcker dock inte att skadan uppkommit direkt på kärandens bankkonto där käranden har sin hemvist, utan det krävs att även de övriga särskilda omständigheterna samfällt pekar mot att ge behörighet åt den domstolen. Beträffande det aktuella fallet fann domstolen att de särskilda omständigheterna sammantaget föreföll utgöra grund för de österrikiska domstolarnas behörighet, varvid den hänvisade till bl.a. att konsumentens värdepappersköp enbart behandlades av österrikiska banker på den österrikiska sekundärmarknaden och att det var i Österrike som hon gjorde den misslyckade investeringen. Behörighet för österrikiska domstolar ansågs därför förenlig med Bryssel I-förordningens syften vad gäller förutsebarhet, närhet mellan den utpekade domstolen och tvisteföremålet och god rättskipning. — Man kan ifrågasätta om EU-domstolens hänvisning till bl.a. ”de övriga särskilda omständigheterna” verkligen gör domsrätten förutsebar, särskilt eftersom vissa av dessa omständigheter, exempelvis orten för värdepapprens förvärvande, knappast har med bestämningen av orten för skadans uppkomst att göra.s. 610
11.Bryssel Ia-förordningens artikel 8(3), avseende behörighet att pröva genkäromål, uttolkades den 31 maj 2018 av EU-domstolen i saken Nothartová v. Boldizsár (mål C-306/17). En i Slovakien bosatt kärande yrkade vid ungersk domstol att domstolen skulle fastställa att hennes personlighetsskydd kränkts genom att den i Ungern bosatta svaranden utan hennes vetskap tagit och på internet spridit foton och videos. Att ungerska domstolar i enlighet med Bryssel Ia-förordningens artikel 4(1) var behöriga att pröva denna talan var oomtvistat, men svaranden väckte vid samma domstol genkäromål om skadestånd för att huvudkäromålet enligt honom hämmade spridningen av hans intellektuella verk (svaranden anförde ett par märkliga ytterligare grunder för genkäromålet, bl.a. att kärandens hänvisning till registreringsnumret för svarandens fordon utgjort en kränkning av ”personlighetsskyddet för fordonet”). Detta gav upphov till frågan om huruvida artikel 8(3), enligt vilken genkäromål som grundar sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet kan väckas vid den domstol där huvudkäromålet är anhängigt, var tillämplig i detta fall. EU-domstolen besvarade frågan jakande, förutsatt att prövningen av genkäromålet krävde en bedömning av huruvida de omständigheter som käranden grundade sina anspråk var legitima. EU-domstolen slog också fast att behörighet enligt artikel 8(3) inte är exklusiv och inte hindrar tillämpning av förordningens övriga domsrättsregler. — Avgörandet är praktiskt och förnuftigt, trots att det vid en bokstavlig tolkning av artikelns ordalydelse ingalunda var klart att käromålet och genkäromålet grundade sig på samma omständigheter.s. 611
12.I sin dom den 5 juli 2018 i saken flyLAL v. Starpautiska lidosta (mål C-27/17) fick EU-domstolen tolka både artikel 5(3) och artikel 5(5) i Bryssel I-förordningen nr 44/2001, motsvarande artiklarna 7(2) och 7(5) Bryssel Ia-förordningen. Ett litauiskt flygbolag, som blev utkonkurrerat och tvingat i likvidation av ett lettiskt flygbolag, väckte hos litauisk domstol skadeståndstalan mot såväl det lettiska flygbolaget som flygplatsen i Riga (Lettland), med påståenden om att de svarande brutit mot EU:s konkurrensregler. Det lettiska flygbolaget påstods ha ägnat sig åt underprissättning, vilket möjliggjorts genom att Rigas flygplats beviljat det lettiska flygbolaget nedsatta flygplatsavgifter. Anklagelsen rörde således såväl ett konkurrensbegränsande avtal förbjudet av artikel 101 FEUF som ett missbruk av dominerande ställning i strid med artikel 102 FEUF. EU-domstolen fick ta ställning till om den litauiska domstolen hade domsrätt i egenskap av domstolen i den ort där skadan inträffade (artikel 5(3)) eller på grund av att tvisten hänförde sig till verksamheten vid det lettiska flygbolagets litauiska filial (artikel 5(5)). Efter att, som i många tidigare domar, ha förklarat att de särskilda behörighetsreglerna ska tolkas strikt och att artikel 5(3) avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, bekräftade EU-domstolen att utebliven vinst som orsakats av olagligt konkurrensbegränsande beteende utgör en skada i den mening som avses i artikel 5(3). I det aktuella fallet hade beteendet medfört svårigheterna för käranden att bedriva en lönsam flygverksamhet från och till flygplatsen i Vilnius (Litauen) och den huvudsakligen påverkade marknaden låg i Litauen. Att vid tillämpning av artikel 5(3) anse att skadan har uppkommit i Litauen motsvarade enligt EU-domstolen inte bara målen om närhet och förutsebarhet utan var också i linje med premiss 7 och huvudregeln i artikel 6(3) i Rom II-förordningen nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, som i fråga om konkurrensbegränsningar hänvisar till lagen i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas. Såvitt gällde lokalisering av den skadevållande händelsen påpekade EU-domstolen att underprissättningen kunde ses antingen som ett genomförande av det konkurrensbegränsande avtalet mellan det lettiska flygbolaget och flygplatsen i Riga eller som en fristående överträdelse av artikel 102 FEUF. Såväl den ort där avtalet ingicks som den ort där underprissättning erbjudits och tillämpats omfattades därför av artikel 5(3). EU-domstolen övergick därefter till att diskutera artikel 5(5) och slog fast att en skadeståndstvist kan anses hänföra sig till en filial endast om filialen faktiskt och i betydande mån har deltagit i de skadevållande handlingarna. Det ankom härvid på den hänskjutande nationella domstolen att bedöma bl.a. om det lettiska flygbolagets litauiska filial faktiskt erbjudit och tillämpat de påstådda underpriserna.s. 611
13.I sin dom den 20 juli 2017 i saken KABEG v. MMA (mål nr C-340/16) tolkade EU-domstolen vissa av specialreglerna om domsrätt i försäkringstvister i Bryssel I-förordningen nr 44/2001. Dessa regler i artiklarna 8–14 (motsvarande Bryssel Ia-förordningens artiklar 10–16) innehåller i den förment svagare skadelidandes intresse ett självständigt system för domstols behörighet vid sådana tvister. Den österrikiska arbetsgivaren till en trafikskadad anställd krävde inför österrikisk domstol det franska försäkringsbolag som ansvarsförsäkrat det skadevållande fordonet på ersättning på grund av att arbetsgivaren fortsatt betala den skadelidandes lön och därför genom subrogation övertagit dennes ersättningskrav med motsvarande belopp. Genom sin hänvisning till bl.a. Bryssel I-förordningens artikel 9(1) tillerkänner artikel 11(2) den skadelidande rätt att väcka talan direkt mot ansvarsförsäkraren bl.a. vid domstolen där käranden har hemvist, förutsatt att sådan talan i övrigt är tillåten. Försäkringsbolaget invände dock att dessa specialregler om försäkringsavtal enligt förordningens premiss 13 är avsedda att skydda den svagare parten och att en arbetsgivare därför inte kan anses vara skadelidande i den mening som avses i artikel 11(2). EU-domstolen tolkade reglerna emellertid så att begreppet den svagare parten i fråga om försäkringstvister har en större räckvidd än i fråga om konsumenttvister och tvister om anställningsavtal. Att från fall till fall behöva bedöma huruvida en arbetsgivare som fortsätter att betala ut lön kan anses vara svagare part än försäkringsbolaget skulle enligt domstolen dessutom ge upphov till rättsosäkerhet och oförutsebarhet. En dylik arbetsgivare kan därför i den egna medlemsstaten i egenskap av skadelidande väcka talan direkt mot ansvarsförsäkraren förutsatt att sådan talan i övrigt är tillåten. — Domstolens allmänna påstående att begreppet den svagare parten har större räckvidd vid försäkringstvister än vid konsumenttvister är diskutabelt, eftersom man inte heller i fråga om de senare tar hänsyn till näringsidkarens och konsumentens styrka i det enskilda fallet; domsrättsreglerna om konsumenttvister gäller ju även om näringsidkaren är en liten hantverkare och konsumenten en mångmiljonär.s. 612
14.Även EU-domstolens dom den 13 juli 2017 i saken Assens Havn v. Navigators Management (mål C-368/16) tolkar specialreglerna om försäkringstvister i Bryssel I-förordningen nr 44/2001. Ett svenskt bolag, som på hyrda fartyg transporterade varor till Danmark, köpte en ansvarsförsäkring hos ett engelskt försäkringsbolag. Försäkringsavtalet innehöll bl.a. en exklusiv prorogationsklausul till förmån för engelska domstolar. Ett av fartygen påstods ha skadat kajen i en dansk hamn, som ansåg sig ha rätt att inför dansk domstol väcka skadeståndstalan direkt mot försäkringsbolaget. Detta gav upphov till frågan om sådan talan hindrades av prorogationsavtalet. Som nämnts ovan i samband med KABEG v. MMA-domen innehåller Bryssel I-förordningens artiklar 8–14 (motsvarande Bryssel Ia-förordningens artiklar 10–16) ett självständigt system för domstols behörighet vid försäkringstvister. Dessa domsrättsregler, vilka i princip är tvingande, tillåter genom en hänvisning i artikel 11(2) till artikel 9(1) den skadelidande att väcka direkttalan mot ansvarsförsäkringsgivaren bl.a. vid domstolen i den ort där den skadegörande handlingen ägt rum. Artiklarna 13 och 14 medger parterna viss prorogationsfrihet, bl.a. när det rör sig om skada i samband med drift av fartyg, men dessa artiklar omfattas inte av hänvisningen i artikel 11(2) avseende direkttalan mot ansvarsförsäkrare. Detta betyder enligt EU-domstolen att den skadelidande i dylika fall inte är bunden av prorogationsklausulen i avtalet mellan skadevållaren och dennes ansvarsförsäkrare.s. 613
15.En besläktad frågeställning rörande Bryssel Ia-förordningens 13(2) prövades av EU-domstolen också den 31 januari 2018 i saken Hofsoe v. LVM (mål C-106/17). Förordningens artikel 11 ger försäkringstagaren, den försäkrade eller förmånstagaren rätt att i det egna hemvistlandet väcka talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en annan medlemsstat och artikel 13(2), genom att hänvisa till bl.a. artikel 11, tillerkänner under vissa förutsättningar samma rätt den skadelidande som vill väcka talan direkt mot försäkringsgivaren. I det aktuella fallet önskade en i Polen hemmahörande fysisk person, vars näringsverksamhet bestod i indrivning från försäkringsgivare av genom överlåtelse förvärvade ersättningsfordringar, att i polsk domstol föra talan direkt mot ett tyskt försäkringsbolag rörande en skada som lidits av en i Polen bosatt skadelidande. EU-domstolen kom fram till att artikel 13(2) inte kan göras gällande i ett fall som detta. Syftet med förordningens specialregler om försäkringstvister är att skydda den svagare parten och detta skydd ska inte utsträckas till personer för vilka det inte är motiverat, såsom den som bedriver näringsverksamhet bestående i indrivning av överlåtna fordringar på försäkringsersättning. — Man kan diskutera om EU-domstolens principiella resonemang verkligen passade för det aktuella fallet, där käranden, även om han väckt talan inom ramen för sin indrivningsverksamhet, var en fysisk person vars ställning som svagare part i förhållande till det svarande försäkringsbolaget framstår som mycket sannolik. Hade käranden försökt att driva in fordran som ombud i den skadelidandes namn hade artikel 13(2) varit tillämplig, detta för övrigt också om käranden varit en stor indrivningsbyrå. Det är diskutabelt hur detta avgörande förhåller sig till den sex månader äldre domen i KABEG-saken (se ovan).s. 613
16.Artiklarna 15 och 16 Bryssel I-förordningen, vilka numera motsvaras av Bryssel Ia-förordningens artiklar 17 och 18, tolkades av EU-domstolen den 25 januari 2018 i saken Schrems v. Facebook Ireland Ltd. (mål C-498/16). En i Österrike hemmahörande fysisk person, vilken sedan ett antal år innehade ett Facebook-konto och en Facebook-sida, väckte hos österrikisk domstol talan mot det välkända företaget med hemvist i Irland och yrkade att domstolen bl.a. skulle fastställa att vissa av företagets användningsvillkor var ogiltiga, förbjuda företaget att använda hans personuppgifter och ålägga företaget att betala skadestånd för brott mot personuppgiftsreglerna. Enligt käranden var den österrikiska domstolen behörig enligt Bryssel I-förordningens artikel 16(1), som stadgar att en konsument får väcka talan mot den andra avtalsparten bl.a. vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Till saken hör att käranden synes ha bedrivit en kampanj mot Facebook genom att ha publicerat böcker, hållit föredrag (ibland mot ersättning), förvaltat webbplatser, samlat in medel och fått fler än 25 000 människor från hela världen att överlåta sina anspråk till honom för att han skulle göra dessa gällande i det aktuella målet (där han dock begränsade talan till sina egna anspråk och motsvarande anspråk från sju andra personer bosatta i Österrike, Tyskland och Indien). Detta gav upphov dels till frågan om käranden trots dessa aktiviteter kunde anses vara konsument i den mening som avses i artikel 15, dels om han kan stödja sig på artikel 16(1) även i fråga om anspråk som till honom överlåtits av andra konsumenter. EU-domstolen noterade att käranden ingått avtalet med Facebook uteslutande för privata ändamål och att varken den sakkunskap som han förvärvat inom området eller hans engagemang för att företräda användarnas rättigheter leder till att han ska anses ha förlorat sin ställning som konsument. En annan tolkning skulle enligt EU-domstolen förhindra ett effektivt försvar av konsumenternas rättigheter och bortse från deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen. Beträffande den andra frågan kom EU-domstolen däremot fram till att artikel 16(1) inte är tillämplig på en talan som väckts av en konsument för att göra gällande anspråk som till honom överlåtits av andra konsumenter, eftersom stadgandet endast skyddar de konsumenter som personligen är kärande. Det spelar härvid ingen roll om överlåtarna har hemvist i samma medlemsstat som käranden, annan medlemsstat eller ett tredjeland. — Domen vidareutvecklar avgörandet Shearson Lehman Hutton v. TBV (mål nr C-89/91), som dock begränsade sig till sådana fall där konsumentfordringar förvärvats av företag. Utgången skulle förmodligen blivit en annan om käranden uppträtt som befullmäktigat ombud för andra konsumenter och väckt talan i deras namn.s. 614
17.EU-domstolens dom den 14 september 2017 i de förenade målen Nogueira v. Crewlink (mål C-168/16) och Moreno Osacar v. Ryanair (mål C-169/16) rörde belgisk domstols behörighet att pröva kabinpersonalens anställningsgrundade betalningskrav riktade mot ett irländskt flygbolag respektive mot ett till detta flygbolag knutet irländskt bemanningsföretag. De kärandes anställningsavtal innehöll prorogationsklausuler till förmån för irländska domstolar, men dessa klausuler saknade verkan eftersom de ingåtts före tvistens uppkomst (se Bryssel I-förordningens artikel 21, motsvarande Bryssel Ia-förordningens artikel 23). I enlighet med Bryssel I-förordningens artikel 19(2)(a), motsvarande i relevanta delar artikel 21(1)(b)(i) Bryssel Ia-förordningen, kan vid tvister om anställningsavtal talan mot en inom en medlemsstat hemmahörande arbetsgivare väckas bl.a. i en annan medlemsstat i den ort där arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete. De aktuella anställningsavtalen stadgade bl.a. att stationeringsorten (”home base”) var Charleroi flygplats (Belgien) och att anställda var skyldiga att vara bosatta mindre än en timmes väg därifrån, men också att arbetsuppgifterna skulle utföras på flygplan registrerade i Irland. Till saken hör att begreppet ”stationeringsort” definieras, i bilaga III till en särskild förordning nr 3922/91 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart, som den ort där kabinpersonalen systematiskt påbörjar och avslutar sin arbetsdag, organiserar sitt dagliga arbete och där de anställda, under den period deras anställningsavtal gäller, har bosatt sig i närheten och står till lufttrafikföretagets förfogande. Den belgiska domstolens tolkningsfråga, som den uppfattades av EU-domstolen, var huruvida Bryssel I-förordningens ”den ort där arbetstagaren vanligtvis utför … sitt arbete” kan likställas med ”stationeringsort” i förordning nr 3922/91. EU-domstolen besvarade frågan nekande, eftersom den sistnämnda förordningen syftar till att harmonisera tekniska krav och administrativa förfaranden och således inte har samma syfte som Bryssel I-förordningen. EU-domstolen hänvisade i stället till sina tidigare avgöranden, däribland domar avseende motsvarande formulering i 1980 års Romkonvention om tilllämplig lag för avtalsförpliktelser, och definierade den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete som den ort där, eller från vilken, arbetstagaren faktiskt uppfyller huvuddelen av sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare. Beträffande de särskilda anställningsförhållanden som föreligger inom transportbranschen måste domstolar beakta flera omständigheter, bl.a. i vilken medlemsstat den ort är belägen varifrån arbetstagaren utför sina transportuppdrag, den ort dit arbetstagaren återvänder efter uppdraget, den ort där denne mottar instruktioner avseende sina uppdrag och organiserar sitt arbete samt den ort där arbetstagaren har sina arbetsredskap. Vid denna prövning utgör begreppet ”stationeringsort” enligt EU-domstolen emellertid en betydelsefull faktor. — EU-domstolens inställning att Bryssel I-förordningens domsrättsregler med hänsyn till sitt syfte ska ges en självständig tolkning oberoende av liknande begrepp i tekniska och administrativa EU-föreskrifter förtjänar gillande. Stationeringsorten och den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete torde dock normalt sammanfalla. Saken kan måhända komma i ett annat läge om man likställer kabinpersonalens arbete i luften på irländskregistrerade flygplan med arbete i Irland (något som EU-domstolen inte uttalat sig om).s. 615
18.Den 21 juni 2018 avgjorde EU-domstolen saken Petronas v. Guida (mål C-1/17), avseende behörighet att pröva genkäromål i anställningsförhållanden. Enligt artikel 20(2) i Bryssel I-förordningen (motsvarande artikel 22(2) i Bryssel Ia-förordningen) inskränker de — i princip tvingande — domsrättsreglerna om anställningsavtalstvister inte arbetsgivares rätt att väcka genkäromål. Ett italienskt företag utstationerade en av sina anställda till sitt polska dotterbolag, som också ingått ett parallellt anställningsavtal med honom. Efter att på grund av påstådda ekonomiska oegentligheter ha sagts upp av båda bolagen väckte arbetstagaren ersättningskrav mot moderbolaget vid italiensk domstol, varpå moderbolaget vid samma domstol väckte genkäromål mot honom med krav på återbetalning av vissa belopp som han ursprungligen var skyldig dotterbolaget men som av detta efter huvudkäromålets väckande överlåtits till moderbolaget. EU-domstolen slog fast att artikel 20(2) förutsätter att huvudkäromålet och genkäromålet har gemensamt ursprung i ett avtal eller ”i en faktisk situation”. Trots att de grundade sig på olika avtal ansågs de ömsesidiga yrkandena i det aktuella fallet grunda sig på samma faktiska omständigheter och ha samma ursprung. Eftersom arbetsgivaren inte i förväg kände till vid vilken domstol arbetstagaren skulle väcka huvudkäromålet spelade det enligt EU-domstolen inte heller någon roll att moderbolaget inte förvärvat de fordringar som låg till grund för genkäromålet förrän efter att huvudkäromålet blivit anhängiggjort.s. 616
19.EU-domstolens dom den 7 mars 2018 i saken E.ON v. Dědouch (mål C-560/16) avsåg Bryssel I-förordningens artikel 22(2), motsvarande artikel 24(2) i Bryssel Ia-förordningen, som stadgar att domstolarna i den medlemsstat där en juridisk person har sitt säte ska vara exklusivt behöriga att pröva talan om bl.a. giltighet, ogiltighet eller upplösning av den juridiska personen eller om giltighet av beslut av dess organ. Ett tjeckiskt bolags bolagsstämma hade beslutat om tvångsinlösen av aktier till förmån för den i Tyskland hemmahörande majoritetsaktieägaren och fastställt det lösenbelopp som skulle utbetalas till minoritetsaktieägarna. Några av de sistnämnda väckte vid tjeckisk domstol talan mot majoritetsaktieägaren, där de ifrågasatte skäligheten av lösenbeloppet (att ifrågasätta giltigheten av själva inlösenbeslutet var enligt tjeckisk rätt omöjligt). Majoritetsägarens jurisdiktionsinvändning aktualiserade frågan om tolkning av artikel 22(2). Eftersom denna talar om ”giltighet av beslut” var det inte uppenbart om en skälighetsprövning av lösenbeloppet omfattades av tjeckiska domstolars exklusiva behörighet, men EU-domstolen kom icke desto mindre fram till att så var fallet, huvudsakligen med motiveringen att skälighetsprövningen i praktiken avsåg giltigheten av bolagsstämmans beslut i den mån det rörde fastställelse av lösenbeloppet. Prövningen kunde utmynna i en ogiltigförklaring av beslutet på denna punkt och fastställelse av ett annat lösenbelopp. EUdomstolen påpekade också bl.a. att bolaget bildats enligt tjeckisk rätt, att bolagsstämmans beslut samt därmed sammanhängande handlingar och formaliteter genomförts i enlighet med tjeckisk lagstiftning och på tjeckiska, och att det nära sambandet mellan tvisten och de tjeckiska domstolarna gjorde att dessa i enlighet med bestämmelsens syfte var bäst lämpade att pröva tvisten.s. 617
20.Den exklusiva domsrättsregeln om talan avseende registrering eller giltighet av registrerade immaterialrättigheter i artikel 22(4) Bryssel Iförordningen, motsvarande i relevanta delar artikel 24(4) i Bryssel Iaförordningen, blev föremål för EU-domstolens prövning den 5 oktober 2017 i saken Hanssen v. Prast-Knipping (mål C-341/16). Enligt detta stadgande ska sådan talan alltid prövas av domstolarna i den medlemsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum. I det aktuella målet väckte ett nederländskt bolag inför tysk domstol talan om fastställelse av att den i Tyskland hemmahörande svaranden inte korrekt har registrerats som innehavare av ett Beneluxvarumärke. EUdomstolen slog fast, bl.a. med hänvisning till sitt avgörande i saken Duijnstee (mål 288/82), att en talan, som varken avser immaterialrättighetens giltighet eller registrering utan endast rör frågan om vem som är innehavare av immaterialrättigheten, inte omfattas av den exklusiva behörighetsregeln, vilken inte ska ges mer vidsträckt tolkning än vad som krävs med hänsyn till dess målsättning att registrering eller giltighet av en immateriell rättighet ska prövas av domstolar med en materiell och rättslig närhet till registret.s. 617
21.Artikel 23(1) i Bryssel I-förordningen (i relevant avseende motsvarande artikel 25(1) i Bryssel Ia-förordningen) tolkades i EU-domstolens dom den 28 juni 2017 i saken Leventis v. Malcon (mål C-436/16). Ett avtal mellan två bolag innehöll en klausul som gav en engelsk domstol exklusiv behörighet för varje tvist som följde av avtalet eller hade samband därmed. Ett av bolagen, hemmahörande i Grekland, och dess två i Grekland bosatta företrädare (styrelsemedlem och generaldirektör) stämdes icke desto mindre av det andra bolaget inför grekisk domstol, som på grund av prorogationsavtalet avvisade talan mot bolaget men ansåg grekisk domsrätt föreligga i förhållande till företrädarna, vilka enligt kärandebolaget vara solidariskt ansvariga för skador härrörande ur deras påstådda brottsliga handlingar begångna vid utövandet av deras funktioner. EU-domstolen ställdes inför frågan huruvida talan mot företrädarna, trots att de inte var parter i prorogationsavtalet, omfattades därav. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande, med hänvisning till att undantag från huvudregeln om svarandens forum skall tolkas restriktivt och att prorogationen i princip endast kan ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till att ingå prorogationsavtalet. — Sistnämnda princip är inte utan undantag. En prorogationsklausul i ett konossement kan exempelvis med hänsyn till konossementets negotiabla karaktär normalt göras gällande även av och mot en senare förvärvare av konossementet, se Russ v. Nova (mål 71/83) och Coreck v. Handelsveem (mål C-387/98).s. 618
22.I saken Apple Sales v. MJA (mål C-595/17), avgjord den 24 oktober 2018, hade ett irländskt bolag med en distributör ingått ett återförsäljaravtal innehållande en prorogationsklausul till förmån för irländska domstolar. Klausulen hänvisade inte bara till själva avtalet utan också till de förhållanden som följer därav. Distributören väckte trots detta skadeståndstalan inför franska domstolar avseende bl.a. missbruk av dominerande ställning (artikel 102 FEUF). Detta gav upphov till frågan om Bryssel I-förordningens artikel 23 (i relevanta avseenden motsvarande artikel 25 Bryssel Ia-förordningen) gör att prorogationsklausulen inte var tillämplig eftersom den inte uttryckligen hänvisade till tvister om ansvar på grund av överträdelser av konkurrensregler. EU-domstolen erinrade om sitt avgörande i saken CDC v. Akzo (mål C-352/13, se SvJT 2017 s. 553), där man kommit fram till att en prorogationsklausul som på ett abstrakt sätt (dvs. utan att nämna överträdelser av konkurrensrätten) hänvisar till tvister som kan uppkomma i avtalsförhållanden inte omfattar en tvist avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar till följd av en otillåten kartellsamverkan, eftersom sådana tvister inte rimligen kan förutses av den skadelidande vid tiden för klausulens tillkomst (den skadelidande deltar ju inte i kartellen utan endast negativt påverkas därav). Enligt den nya domen ska skadeståndstvister till följd av missbruk av dominerande ställning dock behandlas annorlunda, eftersom sådana tvister inte kan anses överraskande då missbruket visar sig i parternas avtalsförhållanden. Att prorogationsklausulen inte uttryckligen hänvisar till tvister om ansvar på grund av överträdelser av konkurrensrätten hindrar därför inte att klausulen i dessa fall tillämpas i enlighet med artikel 23. EU-domstolen slog också fast att en sådan tillämpning inte förutsätter att en konkurrensmyndighet dessförinnan har konstaterat en överträdelse av konkurrensrätten. Sistnämnda slutsats följer enligt EU-domstolen av att artikel 102 FEUF har direkt effekt mellan enskilda och skapar rättigheter och skyldigheter som de nationella domstolarna måste genomdriva.s. 618
23.Hovrättsavgörandet ND 2015 s. 1 (meddelat 2015 men publicerat först 2018) tolkar kravet i art. 23(1) Bryssel I-förordningen, motsvarande art. 25(1) i Bryssel Ia-förordningen, att prorogationsavtalet måste röra ”redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande”. Käranden i målet krävde skadestånd från klassningssällskapet Lloyd’s för att han hade köpt ett fartyg i förlitan på felaktig fartygsinformation som han dessförinnan fått av klassningssällskapet. Lloyd’s gjorde jurisdiktionsinvändning och åberopade att parternas avtal innehöll en exklusiv prorogationsklausul till förmån för engelska domstolar avseende tvister i anledning av Lloyd’s tjänster. Detta avtal (”Request for Marine Services”) slöts visserligen först efter att den påstått felaktiga informationen hade lämnats, men Lloyd’s menade att informationen lämnats som en första tjänst under det kommande avtalet. Käranden hävdade däremot att informationen lämnats inom ett separat uppdrag och att prorogationsklausulen saknade retroaktiv verkan. Såväl tingsrätten som hovrätten avvisade kärandens talan. Enligt hovrätten var avtalet med prorogationsklausulen jämförligt med ett ramavtal innehållande generella villkor. Genom sin förfrågan till Lloyd’s rörande det specifika fartyget hade käranden bundit sig till avtalet och preciserat rättsförhållandet, så att kravet i art. 23 att prorogationsavtalet om framtida tvister ska anse ett bestämt rättsförhållande blivit uppfyllt.s. 619
24.Om s.k. tyst prorogation enligt artikel 24 i Bryssel I-förordningen (motsvarande artikel 26(1) i Bryssel Ia-förordningen) handlar EUdomstolens dom i saken BMW v. Acacia (mål C-433/16), meddelad den 13 juli 2017. Ett italienskt företag som tillverkar kopior av bildelar stämde den tyska biltillverkaren BMW inför italiensk domstol och yrkade att domstolen skulle fastställa att käranden inte gjort intrång i BMW:s rättigheter enligt EU-förordning nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och att BMW missbrukat sin dominerande ställning och ägnat sig åt illojal konkurrens. BMW invände i första hand att det inte hade delgetts stämningsansökan på ett giltigt sätt, men gjorde alternativt gällande att italienska domstolar saknade domsrätt och, i sista hand, att kärandens yrkanden skulle ogillas efter prövning i sak. Enligt kärandens mening hade BMW, genom att endast i andra hand bestrida den italienska domstolens behörighet, tyst godtagit italiensk domsrätt i enlighet med artikel 24 Bryssel I-förordningen. Denna argumentation underkändes dock av EU-domstolen, enligt vilken den omständigheten att svaranden redan i sitt första svaromål otvetydigt invänt mot domstolens behörighet innebar att någon tyst prorogation inte hade skett, oavsett huruvida detta första svaromål även innehållit andra invändningar. EU-domstolen ansåg också att deliktforum enligt Bryssel I-förordningens artikel 5(3) på grund av de speciella domsrättsreglerna i den ovannämnda förordningen nr 6/2002 inte är tillämplig på fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång i gemenskapsformgivningen, utan att sådan talan ska föras i den medlemsstat där svaranden har hemvist. Såvitt gällde yrkanden om att domstolen ska fastställa BMW:s missbruk av dominerande ställning och illojal konkurrens, vilka endast kunde bifallas om även fastställelsetalan om att det inte förelåg intrång bifölls, uttalade EU-domstolen att de inte omfattades av Bryssel I-förordningens artikel 5(3) eftersom tillämpning av den artikeln skulle beröva de speciella domsrättsreglerna i förordning nr 6/2002 deras ändamålsenliga verkan.s. 619
25.Litispendensreglerna i artiklarna 27 och 30 Bryssel I-förordningen (motsvarande artiklarna 29 och 32(1) i Bryssel Ia-förordningen) blev den 4 maj 2017 föremål för EU-domstolens tolkning i saken HanseYachts v. Port D’Hiver (mål C-29/16). En tysk båttillverkare sålde en båt till ett bolag i Frankrike, som sedan sålde båten vidare till ett annat franskt bolag (SMCA). Efter det att båten 2011 drabbades av motorhaveri ansökte SMCA hos fransk domstol om utseende av en expert att uppta bevisning före en eventuell rättsprocess i sak. Efter att experten lämnade sitt utlåtande väckte SMCA i januari 2015 inför fransk domstol skadeståndstalan mot bl.a. den tyska båttillverkaren. Redan i november 2014, dvs. före SMCA:s stämning men efter dess ansökan om utseende av expert, väckte den tyske båttillverkaren dock inför en tysk domstol negativ fastställelsetalan med yrkande om fastställelse att SMCA inte hade någon skadeståndsfordran mot tillverkaren. Detta gav upphov till frågan om litispendens. Enligt förordningens artikel 30 skall talan normalt anses ha väckts vid en domstol när stämningsansökan eller ”motsvarande handling” har getts in till domstolen. EU-domstolen konstaterade att ett förfarande för bevisupptagning är fristående i förhållande till den efterföljande processen i sak, trots vissa kopplingar dem emellan. Ansökan om utseende av expert utgjorde därför inte en sådan ”motsvarande handling” som medförde litispendens i förhållande till talan i sak.s. 620
26.Litispendensfrågan aktualiserades också i saken Schlömp v. Landratsamt (mål C-467/16), avgjord den 20 december 2017 genom EUdomstolens första dom rörande tolkning av Lugano II-konventionen av 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (se EUT 2009 L 147 s. 1). Konventionens relevanta artiklar 27 och 30 är dock i princip identiska med litispendensreglerna i Bryssel I- och Bryssel Ia-förordningarna och domstolens tolkning är därför relevant även för dessa. En i Tyskland hemmahörande borgenär ansökte hos en schweizisk medlingsmyndighet om medling gentemot en i Schweiz hemmahörande gäldenär avseende krav på betalning. Efter att medlingsförsöket misslyckats väckte borgenären talan mot gäldenären i en schweizisk domstol, men under tiden mellan medlingsförfarandets inledande och talans väckande hade den sistnämnde vänt sig till en tysk domstol med en negativ fastställelsetalan avseende samma skuld. Detta gav upphov till frågan om huruvida medlingsansökan hos den schweiziska medlingsmyndigheten medförde litispendensverkan i förhållande till det tyska förfarandet. Svaret berodde på om ansökan hos medlingsmyndigheten kunde likställas med att talan väckts hos ”domstol” i konventionens mening. EU-domstolen påpekade att konventionens domstolsdefinition i artikel 62, enligt vilken uttrycket ”domstol” omfattar varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde, återspeglar ett funktionellt angreppssätt där en myndighet kvalificeras som domstol utifrån sina uppgifter snarare än utifrån dess formella kvalificering enligt nationell rätt. EU-domstolen noterade att medlingsförfarandet enligt den schweiziska civilprocesslagen är kontradiktoriskt och i princip obligatoriskt. Den dag då förfarandet inleddes hos den schweiziska medlingsmyndigheten fick därför i fråga om litispendens anses vara den dag då talan väcktes vid en domstol.s. 620
27.De två hovrättsbesluten RH 2017:49 och RH 2017:48 avser tvister mellan samma svenska aktiebolag rörande patent för samma uppfinningar. RH 2017:49 avgjordes först och resulterade i en avvisning av talan om kärandens rätt till rättigheter enligt vissa patentansökningar som svaranden gjort i USA och inom PTC-systemet (Patent Cooperation Treaty). Hovrätten hänvisade till registreringslandets exklusiva behörighet enligt Bryssel I-förordningens artikel 22(4) i tvister rörande registrering eller giltighet av bl.a. patent (motsvaras numera av artikel 24(4) Bryssel Ia-förordningen). Enligt hovrätten får denna reglering anses ge uttryck för internationellt vedertagna jurisdiktionsprinciper (jfr NJA 1994 s. 81) och hovrätten valde därför att följa den trots att stadgandet uttryckligen förutsätter att registreringslandet är en medlemsstat. Den aktuella tvisten avsåg visserligen inte registrering eller giltighet utan bara frågor som kan uppstå prejudiciellt i en sådan tvist, men även dylika prejudiciella frågor omfattas enligt EG-domstolens GAT-dom (mål C-4/03) av registreringslandets exklusiva behörighet. Svensk domsrätt saknades därför. I det anslutande målet RH 2017:48 väckte samma kärande talan mot samma svarande avseende samma uppfinningar, men denna gång rörde tvisten bättre rätt till patent enligt vissa europeiska patentansökningar. Hovrätten slog fast att avvisningsbeslutet i RH 2017:49 inte avsåg samma sak och hindrade därför inte ny prövning av svensk domsrätt, som befanns föreligga enligt 1 och 2 §§ lagen (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område. — I Bryssel Ia-förordningens artikel 24(4) har GAT-domen arbetats in i stadgandets text.s. 621
28.I EU-domstolens dom den 27 september 2017 i de förenade målen Nintendo v. BigBen (C-24/16 och C-25/16), vars relevanta faktiska omständigheter sammanfattats i avsnitt 8 ovan, behandlas de speciella domsrättsreglerna i förordning nr 6/2002 om gemenskapsformgivning, vilka dock till en del hänvisar till Brysselreglerna (i detta fall, på grund av övergångsreglerna, Bryssel I-förordningen nr 44/2001). Den hänskjutande tyska domstolens domsrätt i förhållande till det tyska svarandebolaget grundade sig på artikel 82(1) i förordning 6/2000, som i princip hänvisar till domstolar i den medlemsstat där svaranden har hemvist. I förhållande till det franska svarandebolaget kunde den tyska domsrätten grundas på hänvisningen i samma förordnings artikel 79 till bl.a. Bryssel I-förordningens artikel 6(1) om talan mot flera svarande (motsvarande artikel 8(1) i den nya Bryssel Ia-förordningen). Med hänsyn till regleringens syften slog EU-domstolen fast att den tyska domstolen i princip var behörig att även gentemot det franska bolaget besluta om åtgärder mot intrång med verkan i hela EU, inklusive åtgärder mot andra handlingar än sådana som hade samband med leveranskedjan mellan de två svarandebolagen.s. 622
29.I NJA 2018 s. 957 fick HD avgöra om Bryssel Ia-förordningen tillåter att en bestämmelse i den svenska rättegångsbalken, som utgör utfyllande rätt när en fråga inte besvaras av själva förordningen, kan leda till att en domstol blir behörig att pröva en tvist fastän den enligt förordningen inte skulle vara det. Talan avseende en avtalstvist väcktes vid Borås tingsrätt, som förelade den i Finland hemmahörande svaranden att inkomma med svaromål. Svaromålet, där svaranden bestred såväl svensk domsrätt som käromålet i sak, inkom dock för sent. Borås tingsrätt konstaterade att behörigheten skulle avgöras enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1) om s.k. uppfyllelseforum och avvisade käromålet eftersom den avtalade uppfyllelseorten låg inom Skaraborgs tingsrätts domsaga (artikel 7(1) reglerar inte bara domsrätt utan även lokal behörighet). Hovrätten ansåg att svensk domsrätt förelåg och att Skaraborgs tingsrätt egentligen var rätt domstol, men kom likväl fram till att målet skulle prövas av Borås tingsrätt då svarandens foruminvändning hade kommit in för sent. Efter att med hänvisning till tidigare avgöranden ha noterat att överklagandeförbudet enligt 54 kap. 7 § RB inte gäller domsrättsfrågor konstaterade HD att förordningens domsrättsregler ska tillämpas oberoende av om de åberopas av parterna eller inte och att artikel 26(1) om s.k. tyst prorogation inte får tillämpas på ett sätt som skulle äventyra förordningens syfte. HD påpekade att förordningen inte reglerar konsekvenserna av att en behörighetsinvändning gjorts i svaromålet som inkommit först efter den enligt den nationella processrätten föreskrivna tiden. HD fick därför avgöra om en tillämpning av 34 kap. 2 § RB, enligt vilken dröjsmålet medför att rätten att göra invändning förfaller, är förenlig med förordningens ändamål att svaranden inte ska behöva svara vid domstol i en främmande stat utan att det har stöd i förordningens domsrättsregler. Enligt HD skulle tillämpning av 34 kap. 2 § RB i detta fall utvidga artikel 26(1) i strid med såväl dess lydelse som förordningens syfte. Eftersom uppfyllelseorten för avtalet låg inom Skaraborgs tingsrätts domsaga var endast den domstolen behörig och Borås tingsrätts avvisningsbeslut fastställdes. — HD:s ställningstagande är diskutabelt. Det kan tilläggas att HD avslog svarandens yrkanden om att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, först och främst därför att frågan i första hand inte gällde tolkning av EU-rätten utan handlade om tillämpligheten av en nationell processrättslig bestämmelse i en i Bryssel Ia-förordningen oreglerad situation.s. 622
30.Det i och för sig felmotiverade hovrättsavgörandet RH 2017:1, som beskrivs i avsnitt 13 nedan, innehåller intressanta resonemang kring och tar ställning till frågan om hur svensk domstol ska gå till väga i sådana fall där svensk domsrätt föreligger men de sedvanliga interna forumreglerna inte tillhandahåller någon svensk lokalt behörig tingsrätt.s. 623
31.Europeiska människorättsdomstolens Grand Chamber kom den 15 mars 2018 i sin dom i saken Nait-Liman v. Switzerland (application no. 51357/07) fram till att varken europeiska människorättskonventionens artikel 6(1) om rätt till en rättvis rättegång eller den allmänna folkrätten förpliktade Schweiz att ta upp civilrättslig skadeståndstalan riktad mot en f.d. tunisisk inrikesminister med anledning av påstådd tortyr som käranden på svarandens order utsatts för i tunisiskt fängelse. Tvisten hade ingen relevant anknytning till Schweiz utom att käranden flera år efter den påstådda tortyren bosatt sig i Schweiz och blivit schweizisk medborgare, så att diskussionen handlade huvudsakligen om s.k. universell domsrätt respektive s.k. forum necessitatis i mål avseende ersättning för tortyroffer. Domstolen uttryckte stark sympati för tortyroffren och hopp om framtida rättsutveckling till deras fördel, men konstaterade, med tolv röster mot två, att någon plikt för staterna att ställa sina domstolar till förfogande för närvarande inte föreligger. En tredje dissident ansåg dessutom att klagomålet var inadmissible och överhuvudtaget inte borde ha prövats. — Domen hindrar naturligtvis inte att en konventionsstat frivilligt ger sina domstolar universell domsrätt i vissa fall. Sett ur svenskt perspektiv skulle en svensk skadeståndsdom grundad på universell domsrätt framstå som mindre meningsfull om den inte kunde verkställas. Har den utanför EU bosatte svaranden däremot egendom i Sverige kan en skadeståndstalan riktas mot honom med analogisk tillämpning rättegångsbalkens 10:3 (s.k. allmänt förmögenhetsforum), som inte kräver att någon av parterna är hemmahörande i Sverige eller att saken på något annat sätt har svensk anknytning. Bestämmelsen kan faktiskt uppfattas som just forum necessitatis, eftersom dess syfte är att förhindra det juridiska vakuum som skulle uppstå om Sveriges ovilja att i brist på internationellt åtagande verkställa utländska betalningsdomar inte kompenserades genom att bereda fordringsägarna möjlighet att med hjälp av rättegångsbalkens 10:3 komma åt svarandens tillgångar här i riket. Något behov av svensk universell domsrätt föreligger därför inte enligt min uppfattning. Frågan är dock kontroversiell. Det hävdas ibland att tortyroffer värdesätter själva domstolsprövningen och domen oavsett om de resulterar i någon ekonomisk kompensation eller ej.s. 623