1.Nu åter till diskussionen om den aktuella domen. Högsta domstolens ovan återgivna (i slutet av avsnitt 2) uttalande kan svårligen uppfattas som något annat än ett ställningstagande till fördelningen mellan allmän domstol och Arbetsdomstolen av tvister om stridsåtgärder som påstås kränka rättigheter enligt Europakonventionen.s. 488
2.Implikationerna av Högsta domstolens ställningstagande kan klargöras med ett förenklat hypotetiskt exempel. Antag att fackförbundet Transport varslar Göteborgs Hamn om stridsåtgärder i syfte att teckna kollektivavtal. Göteborgs Hamn nekar att teckna kollektivavtal, varpå stridsåtgärder utlöses. Hamnen gör gällande att ett av de krav på villkor som Transport framställt strider mot Europakonventionen.s. 488
3.Har arbetsgivaren, som vill få till stånd en rättslig prövning av stridsåtgärderna, nu valmöjlighet mellan två parallella forum; allmän domstol, dvs. Göteborgs tingsrätt, om skadeståndstalan grundas på allmänna skadeståndsrättsliga principer, eller Arbetsdomstolen om skadestånd krävs ”som en betydelse av de arbetsrättsliga reglerna”?s. 488
4.Det är bekant att stridsåtgärder kan ha betydande ekonomiska och samhälleliga konsekvenser. I en rapport från arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv uppskattas kostnaden för den omtalade konflikten mellan Hamnarbetarförbundet och ATM Terminals till 4 500 000 000 (fyra och en halv miljard) kr. Inte minst med hänsyn till bl.a. de ekonomiska konsekvenserna fordrar den rättsliga prövningen av stridsåtgärder en skyndsam handläggning, och inte sällan interimistiska avgöranden.s. 488
5.Denna fråga var i och för sig inte en del av mellandomstemat, och i den särskilda prövningen av saken så kom den inte att prövas av Högsta domstolen — eftersom prövningstillstånd inte meddelats i den delen. Tingsrättens och hovrättens ställningstaganden bygger närmast uteslutande på NJA 1999 s. 745, Walds mode. Vi granskade i vår första artikel underrätternas beslut i denna fråga, och argumenterade att dessa bygger på en felaktig tolkning av domen Walds mode — eftersom det målet inte handlade om en stridsåtgärd. Vi redogjorde även för de ändringar av arbetstvistlagen som beslutats i syfte just att undvika parallella forum för tvister som rör arbetsmarknaden. Vi menade sammanfattningsvis att den tolkning av den därefter införda bestämmelsen i 2 kap. 1 § 4 st. arbetstvistlagen som har tydligast stöd i rättskällorna är att Arbetsdomstolen är exklusivt forum gällande stridsåtgärder. Vårt huvudsakliga stöd för det är att 2 kap. 1 § 4 st. bygger på stridsåtgärdsbegreppet med den oklara innebörd som framkommer av medbestämmandelagen.s. 488
6.Kleineman kommenterade för sin del både våra slutsatser och Högsta domstolens uttalande — och här antar vi att Kleinemans och vår analys inte är så olika som en hastig blick kan ge intryck av.s. 489
7.Kleineman menar i den processuella frågan att det på intet sätt framgår av NJA 1935 s. 300 att allmän domstol varit förhindrad att pröva de frågor som behandlades i den domen, trots att Arbetsdomstolen inrättats redan år 1928. En får utgå från, fortsätter Kleineman, att alla tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare inte ska prövas av Arbetsdomstolen, utan att det krävs ett funktionellt samband mellan tvisten och parternas rättsliga relation. Alla tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare är inte Arbetsdomstolens att hantera: allmän domstol har att göra ett ”relevanstest” för att avgöra om en fråga avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vidare; enligt Kleineman, är Högsta domstolens uttalande en tydlig kausalregel och Högsta domstolen accepterar därmed inte att alla kränkningar av Europakonventionen ska prövas av Arbetsdomstolen. Skyddet för föreningsfriheten och äganderätten är inte förbehållet Arbetsdomstolens prövning, och detta är ”inte märkligare än att talan lika gärna hade kunnat väckas direkt vid Europadomstolen om inte Högsta domstolen redan år 2005 hade uttalat att den kan tillämpas direkt av svensk domstol”. På den här punkten ger Kleineman inte några hänvisningar till rättskällor, utöver den fotnotsvis framförda upplysningen att 3 kap. 1 § skadeståndslagen innehåller rekvisitet tjänst.s. 489
8.Kleineman anser att det är obegripligt att vi i vår artikel gjort en koppling mellan Högsta domstolens återgivna uttalande och den s.k. påståendedoktrinen, och undrar om vi menar att Europadomstolen skulle vara förhindrad att pröva kränkningar av konventionen, med anledning av att de vidtagits av en arbetstagarorganisation. Kleineman säger sig emellertid dela vår uppfattning att NJA 1999 s. 745 Walds mode inte gällde stridsåtgärder. Avslutningsvis menar Kleineman att vi inte ger något svar på varför Högsta domstolen inte skulle kunna bedöma att agerandet i detta fall (contra bonos mores) i mindre utsträckning vore att bedöma som en stridsåtgärd, och i större utsträckning som ett angrepp på rättigheter enligt Europakonventionen.s. 489
9.Vi har i vår första artikel analyserat Högsta domstolens uttalande rörande fördelningen mellan allmän domstol och Arbetsdomstolen. Det må så vara att denna fördelning inte har med påståendedoktrinen att göra. Men, Kleinemans uttalande ger emellertid klart uttryck för ståndpunkten att för den händelse en anser att stridsåtgärd står i strid med Europakonventionen, så står två möjliga forum till hands. Med detta är vi oeniga, i det att vi anser att arbetstvistlagen innebär att Arbetsdomstolen är exklusivt forum i dessa frågor.s. 489
10.Bakgrunden till NJA 2015 s. 899 är den process kring granskningsarvoden som kulminerade med Europadomstolens dom i det s.k. Evaldsson-målet. Arbetsdomstolen hade redan 1998 slagit fast att Europakonvention har betydelse mellan enskilda, och alltsedan dess har konventionen varit en central rättskälla inom arbetsrätten. Vi menar således inte, och har inte heller i den första artikeln påstått, att Europadomstolen skulle vara förhindrad att pröva om en arbetstagarorganisations agerande varit konventionsstridigt. Oavsett om det är arbetsgivare eller arbetstagare som gör gällande att något visst agerande varit stridande mot Europakonventionen, så styrs möjligheterna till prövning av denna fråga av konventionen själv.s. 490
11.Att en enskild inte har möjlighet att väcka talan direkt i Europadomstolen beror således inte på vad Högsta domstolen slagit fast gällande konventionen. En förutsättning för att få väcka talan är enligt artikel 35 i Europakonventionen att de nationella rättsmedlen är uttömda, dvs. att det finns ett rättskraftigt avgörande från en högsta instans på nationell nivå. I det nu aktuella fallet skulle det således inte vara möjligt för endera parten att vända sig till Europadomstolen, eftersom de nationella rättsmedlen ännu inte uttömts.s. 490
12.Det är inte, som vi också skrev i vår artikel, domslutet att arbetstagarorganisationen överhuvudtaget kan åläggas att betala ersättning för ren förmögenhetsskada som vi opponerar oss mot utan mot det sätt på vilket detta motiveras. Vi anser således att Högsta domstolen är förhindrad att pröva denna fråga — eftersom arbetstvistlagen förhindrar det. Om arbetstvistlagen är tillämplig så medför den att Arbetsdomstolen är behörig att avgöra dessa frågor — och denna slutsats kom vi till efter att ha granskat inte bara Högsta domstolens aktuella avgörande, utan även underrätternas avgöranden ifråga om tvisten skulle avgöras av allmän domstol eller av Arbetsdomstolen. Nedan redogör vi för hur den aktuella situationen kan relateras till Arbetsdomstolens praxis.s. 490
13.Det är korrekt att Högsta domstolen inte ansåg sig förhindrad att pröva de frågor som väcktes i 1935 års mål. En avgörande skillnad mellan dagens situation och dåtidens är att Arbetsdomstolens behörighet idag är förändrad. År 1935 skulle Arbetsdomstolen ta upp och avgöra mål om kollektivavtal, medan Arbetsdomstolen idag ska avgöra tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare — och denna reform motiverades bl.a. med att den processuella dualism som rådde tidigare skulle avskaffas.s. 490
14.Kleineman säger sig emellertid dela vår uppfattning att NJA 1999 s. 745 inte handlar om stridsåtgärder, och han kan därmed sägas även instämma i ståndpunkten att underrätternas avgörande i forumfrågan bygger på en felaktig uppfattning om arbetstvistdefinitionen. Detta medför i sin tur att Kleineman ger oss rätt i att NJA 2015 s. 899 handlar om stridsåtgärder, och således utgör en arbetstvist — eftersom stridsåtgärder definitionsmässigt är förbehållet arbetsgivare och arbetstagare. För tydlighets skull; NJA 1999 s. 745 ger inte någon vägledning ifråga om vilken domstol som ska avgöra mål i vilket ska besvaras yrkande om att någon ska betala ersättning med anledning av stridsåtgärder.s. 491
15.Om NJA 1999 s. 745 Walds mode inte kan åberopas som stöd för allmän domstols behörighet, så menar vi att underrätternas beslut inte har någon klar förankring i rättskällorna. Ifråga om vilken domstol som är behörig att avgöra den här omdiskuterade tvisten stärker Kleinemans kommentarer oss i vår uppfattning att Högsta domstolen dömt i ett mål som Arbetsdomstolen rätteligen borde ha avgjort.s. 491
16.Vi menar att det föreligger många goda skäl för att tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare om stridsåtgärder handläggs av Arbetsdomstolen. Inte minst med hänsyn till att sådana tvister ofta avser stora värden. Vidare kan ofta väckande av talan i mål om stridsåtgärder vara ägnat att bidra till att stridsåtgärder ska upphöra — och Arbetsdomstolens beslut motsvarar då en uppmaning att de strejkande arbetstagarna (detta är den vanligaste formen av stridsåtgärd) ska återgå i arbete.s. 491