1.Genom Högsta domstolens dom har domar som rör egendomsskyddet och som tidigare har ansetts vägledande blivit överspelade. Högsta domstolen påpekar uttryckligen detta i domen den 9 oktober 2018 beträffande NJA 1996 s. 110.s. 394
2.En annan dom från Högsta domstolen som åtminstone delvis kan ha blivit överspelad genom Parkfastigheten är NJA 2013 s. 350 som gällde ett privat gruvbolags tvångsförvärv av mark från en enskild markägare med stöd av minerallagen (1991:45). Denna lag, som i vissa delar har närmast koloniala drag, ger gruvidkare långgående möjligheter att utan medgivande av markägaren söka efter mineraler på annans mark (undersökningstillstånd) och, visserligen efter en stängare prövning, rätt att tvångsvis utvinna mineral på annans mark (bearbetningskoncession).s. 394
3.I NJA 2013 s. 350 motiverade Högsta domstolen att tvångsförvärv av enskild egendom till förmån för ett privat gruvföretag kunde godtas, bl.a. eftersom ”gruvdrift har sådan betydelse för landets ekonomi att ett ianspråktagande av mark för sådan verksamhet utan tvivel är i det allmännas intresse även om verksamhetsutövaren är ett enskilt företag”. Denna skrivning är långtgående i exploateringsvänlig riktning, generaliserande och bygger enligt min mening på ett föråldrat synsätt. Gruvdrift är numera i förhållande till annan näringsverksamhet inte av sådan nationalekonomisk betydelse att den generellt kan sägas vara ett angeläget allmänt intresse, på det sätt som viss gruvdrift var för flera hundra år sedan då Falu koppargruva och Sala silvergruva var i full produktion. Däremot kan naturligtvis gruvdrift i det enskilda fallet alltjämt vara av sådan betydelse att den konstituerar ett angeläget allmänt intresse. Någon egentlig fristående proportionalitetsbedömning redovisats inte i NJA 2013 s. 350 och Högsta domstolens dom i Parkfastigheten bör innebära att avgörandet från 2013 åtminstone delvis har blivit överspelat.s. 394
4.Även vissa domar från Mark- och miljööverdomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har sannolikt blivit överspelade som prejudikat till följd av Högsta domstolens dom den 9 oktober 2018. Detta om inte dessa domstolar väljer att ta avstånd från Högsta domstolens tolkning av 2 kap. 15 § RF, till förmån för en rättstillämpning som inte ger samma skydd för den enskildes äganderätt. När det gäller Markoch miljööverdomstolen, som är en del av Svea hovrätt och därmed ingår i de allmänna domstolarna, går det knappast att avvika från den rättstillämpning som Högsta domstolen har lagt fast. Högsta förvaltningsdomstolen, som är jämställd med Högsta domstolen, behöver däremot inte på samma sätt följa vägledande avgöranden från Högsta domstolen. Det skulle emellertid vara minst sagt olyckligt om Högsta förvaltningsdomstolen skulle avvika från Högsta domstolens rättstilllämpning när det gäller tolkningen av fri- och rättigheterna i 2 kap. RF och tillerkänna den enskilde ett sämre rättighetsskydd än det som tillerkänns av Högsta domstolen. En sådan avvikelse skulle, på samma sätt som om Högsta domstolen skulle avvika från Högsta förvaltningsdomstolens rättstillämpning när det gäller 2 kap. RF, undergräva allmänhetens förtroende för domstolarna i allmänhet och de högsta domstolarna i synnerhet.s. 394
5.Ett exempel på en dom som tidigare ansetts vägledande och haft stor betydelse, men som en följd av Parkfastigheten numera torde vara överspelad är MÖD 2013:37. I denna dom slog Mark- och miljööverdomstolen fast att den i 7 kap. 25 § miljöbalken inskriva proportionalitetsprincipen innebar att det inte är möjligt att meddela strandskyddsdispens med beaktande av andra omständigheter än de som anges i 7 kap. 18 c–d §§ miljöbalken. Detta är endast ett av många exempel på att de för enskilda markägare i många fall rigida reglerna om strandskydd också har tolkats och tillämpats på ett mycket strängt sätt av de tillämpande myndigheterna och domstolarna. Denna tilllämpning håller inte längre mot bakgrund av Högsta domstolens dom den 9 oktober 2018. Det räcker inte att beakta den proportionalitetsbedömning som ska göras enligt reglerna i miljöbalken. En fristående proportionalitetsbedömning ska i varje enskilt fall som rör beslut om strandskydd göras och redovisas i tre steg, inte i förhållande till regleringen av strandskydd i miljöbalken, utan i förhållande till grundlagsregleringen om egendomsskydd i 2 kap. 15 § RF. Om en sådan proportionalitetsbedömning görs kommer den helt säkert att leda till en för de enskilda markägarna betydligt mer gynnsam bedömning av strandskyddsdispenser.s. 395
6.Ett annat exempel, som också rör strandskyddsreglerna, där Parkfastigheten bör innebära att tidigare avgöranden åtminstone delvis har blivit överspelade är rättsprövningsmål avseende utvidgat strandskydd. I likhet med andra rättsprövningsmål avgörs de av Högsta förvaltningsdomstolen som enda domstolsinstans. Högsta förvaltningsdomstolen har i dessa mål intagit en mycket sträng hållning mot markägarna. I ofta korta standardiserade domar har alla — ett femtontal — ansökningar om rättsprövning av regeringens beslut om utvidgat strandskydd lämnats utan bifall i sak. Någon ordentlig proportionalitetsbedömning i de enskilda fallen i påbjudna tre steg förefaller inte ha gjorts, i vart fall har någon sådan bedömning inte redovisats. Högsta förvaltningsdomstolen har nöjt sig med att konstatera att regeringen i sitt beslutsfattande hållit sig inom de ramar som har ställts upp i miljöbalken. Denna förenklade prövning lever inte upp till den standard som slagits fast i Högsta domstolens dom den 9 oktober 2018. En fristående och förutsättningslös proportionalitetsbedömning i tre steg ska göras i varje enskilt fall, inte i förhållande till den vida bedömningsram som regleringen i miljöbalken ger, utan direkt i förhållande till grundlagsregleringen i 2 kap. 15 § RF. Den påbjudna proportionalitetsbedömningen ska därtill inte bara göras, den ska också redovisas.s. 395