Egendomsskydd och nya gator — svårt att förena?2 hänvisningar
Rättsfall
NJA 2013 s. 350
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 350
BibTeX
@misc{nja-2013-s-350,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 350}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Viktigt klargörande som stärker egendomsskyddet2 hänvisningar
- En annan dom från Högsta domstolen som åtminstone delvis kan ha blivit överspelad genom Parkfastigheten är NJA 2013 s. 350 som gällde ett privat gruvbolags tvångsförvärv av mark från en enskild markägare med stöd av minerallagen (1991:45). Denna lag, som i vissa delar har närmast koloniala drag, ger gruvidkare långgående möjligheter att utan medgivande av markägaren söka efter mineraler på annans mark (undersökningstillstånd) och, visserligen efter en stängare prövning, rätt att tvångsvis utvinna mineral på annans mark (bearbetningskoncession).
- I NJA 2013 s. 350 motiverade Högsta domstolen att tvångsförvärv av enskild egendom till förmån för ett privat gruvföretag kunde godtas, bl.a. eftersom ”gruvdrift har sådan betydelse för landets ekonomi att ett ianspråktagande av mark för sådan verksamhet utan tvivel är i det allmännas intresse även om verksamhetsutövaren är ett enskilt företag”. Denna skrivning är långtgående i exploateringsvänlig riktning, generaliserande och bygger enligt min mening på ett föråldrat synsätt. Gruvdrift är numera i förhållande till annan näringsverksamhet inte av sådan nationalekonomisk betydelse att den generellt kan sägas vara ett angeläget allmänt intresse, på det sätt som viss gruvdrift var för flera hundra år sedan då Falu koppargruva och Sala silvergruva var i full produktion. Däremot kan naturligtvis gruvdrift i det enskilda fallet alltjämt vara av sådan betydelse att den konstituerar ett angeläget allmänt intresse. Någon egentlig fristående proportionalitetsbedömning redovisats inte i NJA 2013 s. 350 och Högsta domstolens dom i Parkfastigheten bör innebära att avgörandet från 2013 åtminstone delvis har blivit överspelat.
2016/4601 hänvisning