1.6.1 Reklamationspliktens existens Ovanstående rättsfall ger samstämmigt uttryck för att det numera står klart att det som huvudregel föreligger en allmän reklamationsskyldighet inom kontraktsförhållanden för såväl dröjsmål som fel och att denna gäller även utanför det lagreglerade området. Därmed bekräftas en uppfattning som varit förhärskande i doktrinen. Sammantaget måste därför huvudregelns existens anses vara mycket välgrundad.s. 381
2.Med hänvisning till citatet från Flyget till Antalya ovan är emellertid reklamationsplikten ”endast” en huvudregel från vilken det alltså kan finnas undantag. För det fall det i och för sig finns en lag som reglerar en viss typ av avtalsförhållande och det i denna saknas reklamationsbestämmelser får som utgångspunkt huvudregeln antas gälla. Så förhöll det ju sig i Flyget till Antalya och huvudregeln kan svårligen anses vara en huvudregel om denna utgångspunkt inte gäller. Avsaknaden av reklamationsbestämmelser i en tillämplig lag innebär alltså inte nödvändigtvis att det inte finns en reklamationsskyldighet.s. 382
3.Ett tänkbart undantag är dock de fall då någonting i den aktuella lagen indikerar att en reklamationsplikt inte ska finnas. Så kan t.ex. vara fallet när lagen innehåller ett påföljdssystem inom vars systematik en reklamationsplikt blir överflödig eller annars riskerar att rubba balansen däri. För att avgöra om så kan vara fallet kommer sannolikt att krävas en noggrann analys av den aktuella lagens systematik och ändamål. Ett annat tänkbart undantag är lagstiftning som baseras på Sveriges internationella åtaganden; inom flera rättsordningar finns ingen allmän reklamationsplikt (enligt vad HD anger i Flyget till Antalya förefaller dock medlemsstaterna inom EU ha befogenhet att införa bestämmelser om reklamationsplikt i rättsakter från EU). 6.2 Reklamationsfristens längd Vad gäller reklamationsfristens längd är det främst Flyget till Antalya, Havsbrisen och Kraft & Kultur-domen som är av intresse. I Havsbrisen fann hovrätten som bekant att reklamationsfristen torde vara omkring sex månader, vilket för övrigt var vad advokatbyrån, dvs. den reklamationsinvändande, också anförde. Sannolikt är detta en rimlig längd när det är fråga om rådgivning och andra avtalsprestationer av motsvarande komplexitet.s. 382
4.I Kraft & Kultur-domen fann hovrätten att en reklamation som hade skett tre till fyra månader från det att reklamationsfristen hade börjat löpa hade gjorts i rätt tid. Detta är rimligt med tanke på tjänstens komplexitet. Intressant är dock att hovrätten fann att Flyget till Antalya innebär att det finns en sträng syn på reklamationsfristens längd i praxis. Flyget till Antalya kan emellertid svårligen läggas till grund för en sådan slutsats. I sin bedömning hänvisade HD specifikt till omständigheterna i det enskilda fallet, varvid det var fråga om en konsumenttvist och dessutom fråga om dröjsmål som den skadelidande parten omedelbart fick kännedom om. Detta skiljer sig väsentligt från de situationer där avtalsbrottets uppdagande kräver utredning, vilket ju HD själva uppmärksammade. Av intresse är dock HD:s påpekande om att det typiskt sett inte finns några sakliga skäl att dröja med reklamation då den skadelidande parten omedelbart får kännedom om avtalsbrottet. Detta uttalande får rimligen tolkas så att reklamationsfristen är kortare dels när en skadelidande part har faktisk vetskap om ett avtalsbrott (i jämförelse med då parten bort märka detsamma), dels när vetskapen inträder omedelbart i anslutning till avtalsbrottet. Uttalandet synes innebära att det kan vara ett effektivt sätt för en avtalsbrytande part att argumentera för en kortare reklamationsfrist genom att hävda att den skadelidande parten haft faktisk vetskap om avtalsbrottet i nära anslutning till detsamma. På så sätt kan Flyget till Antalya åberopas till stöd för en strängare syn på reklamationsfristens längd men det var sannolikt inte detta som hovrätten syftade på i Kraft & Kultur-domen i och för sig. 6.3 Rättsföljden av för sent gjord reklamation Av Flyget till Antalya följer att rättsföljden vid för sent gjord reklamation är preklusion. Som nämndes inledningsvis råder det oenighet i doktrin huruvida detta är korrekt. Exempelvis anser Stefan Lindskog (de lege ferenda) att preklusion är en alltför sträng påföljd medan Johnny Herre anser att preklusion är rätt. Möjligen kan man därför fråga sig i vilken utsträckning HD:s slutsats i Flyget till Antalya ska tilllämpas. Den rättsregel som fastslås i rättsfallet är som bekant ”endast” en huvudregel. Den som anser att preklusion är en för sträng påföljd skulle kanske anföra att Flyget till Antalya rörde konsumentförhållanden och ett (lågt) schabloniserat skadeståndsbelopp. Det fanns således inte utrymme att jämka beloppet, vilket annars är den givna alternativa påföljden om preklusion inte är aktuellt.s. 382
5.Emellertid framgår följande av en språklig analys av HD:s ovan citerade domskäl: ”[e]n konsekvens av en utebliven reklamation är i sådana fall att den berättigade parten förlorar rätten att bl.a. kräva skadestånd eller liknande ersättning” (min kursivering). ”I sådana fall” kan endast förstås syfta på de fall då huvudregeln är tillämplig, dvs. om det föreligger en reklamationsplikt är rättsföljden vid utebliven reklamation att kravet prekluderas. Vidare finns ingenting i avgörandet som ger vid handen att rättsregeln endast är aktuell när det är fråga om schabloniserade belopp. Tvärtom är domskälen i sin helhet utformade på så sätt att de ger tydligt stöd för att den fastslagna rättsregeln ska äga generell tillämpning. Med risk för att framstå som något vidlyftig kan i sammanhanget också noteras att HD rimligen måste ha förstått vilken betydelse det ovan citerade uttalandet skulle få. Om HD hade velat begränsa rättsverkningarna av utebliven reklamation hade HD sannolikt författat domskälen annorlunda. 6.4 Reklamationsfristens startpunkt Som framgått är det endast de tre hovrättsavgörandena som berör denna fråga i någon betydande utsträckning. Avgörandena visar att det finns olika uppfattningar om när reklamationsfristen börjar löpa. I Havsbrisen ansågs att reklamationsfristen börjar löpa när den skadelidande får faktisk vetskap om avtalsbrottet medan det i Kraft & Kulturdomen konstaterades att reklamationsfristen börjar löpa redan när den skadelidande haft skälig anledning att anta att motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott. Den uppmärksamma läsaren har noterat att dessa olika slutsatser nåddes mot bakgrund av samma rättsfall, dvs. NJA 2007 s. 35. Frågan om reklamationsfristens startpunkt är också omstridd i doktrinen. Mot denna bakgrund kommer, som förutskickades inledningsvis i artikeln, frågan om reklamationsfristens startpunkt att diskuteras mer utförligt i det följande.s. 383
6.Såväl Herre som Jan Kleineman anser att reklamationsfristens startpunkt inte kräver faktisk vetskap om avtalsbrottet och att startpunkten alltså kan inträda tidigare än så. Ramberg anser dock (beträffande advokaters och revisorers rådgivning) att det krävs faktisk vetskap om avtalsbrottet för att reklamationsfristen ska börja löpa. Ramberg förefaller bl.a. basera sin uppfattning på att det utanför det lagreglerade området saknas bestämmelser om undersökningsplikt; en startpunkt tidigare än faktisk vetskap skulle därmed förutsätta en undersökningsplikt. Stöd för denna uppfattning finns också i systematiken i vissa lagar inom den kommersiella rätten, bl.a. köplagen.s. 384
7.Vid köp av tjänster mellan näringsidkare är det emellertid naturligt att göra analogier till bestämmelser i konsumenttjänstlagen och lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter såtillvida bestämmelserna inte är föranledda av särskild konsumenthänsyn. Som exempel kan nämnas att reklamationsbestämmelsen i den senare lagen anses äga tillämpning även mellan näringsidkare och dessutom för rådgivning generellt. Ingendera av dessa lagar innehåller explicita bestämmelser om undersökningsplikt vid fel. Enligt nämnda lagar börjar reklamationsfristen löpa från det att köparen bort inse felet respektive skadan. Denna startpunkt innebär en strängare reglering mot köparen (konsumenten) än då det krävs faktisk vetskap. Det finns alltså inget hinder mot bakgrund av konsumenthänsyn att analogt tillämpa dessa bestämmelser mellan näringsidkare. Sammanfattningsvis finns alltså lagstöd för att reklamationsfristens startpunkt vid köp av tjänst infinner sig tidigare än då köparen får faktisk vetskap om avtalsbrottet.s. 384
8.HD:s praxis ger också stöd för en tidigare startpunkt än faktisk vetskap om avtalsbrottet, vilket följer av bl.a. det ovan nämnda NJA 2007 s. 35. I detta avgörande hade en beställare (köparen) framställt skadeståndskrav mot en arkitekt (säljaren) med anledning av fel i en entreprenad i form av påstådda brister i montage- och tillverkningsritningar för konstruktion av småhus. Avgörandet rörde visserligen en bestämmelse i standardavtalet ABK 96 om skyldighet att framställa krav på skadestånd snarast efter att skadan upptäckts men domskälen är allmänt utformade och torde ha allmän giltighet. Något förenklat ansåg HD att tiden för framställande av skadestånd (dvs. reklamationsfristen) börjar löpa när (i) det framstår som sannolikt för köparen att han eller hon drabbats av skada och (ii) när det för köparen föreligger skälig anledning att anta att säljaren är ansvarig för skadan. Sammanfattningsvis menade alltså HD att reklamationsfristen börjar löpa när det finns skälig anledning för köparen att anta att han eller hon har drabbats av avtalsbrott. Detta är en tidigare tidpunkt än faktisk vetskap om detsamma.s. 385
9.I sammanhanget ska dock noteras att Ramberg anser att NJA 2007 s. 35 i själva verket utgör stöd för slutsatsen att det krävs faktisk vetskap om avtalsbrottet för att reklamationsfristen ska börja löpa. Ramberg förefaller basera detta på HD:s in casu-bedömning. Ramberg menar att köparen ansågs ha fått skälig anledning att anta att det förelåg ett avtalsbrott först när det vid ett s.k. slutmöte kunde ”konstateras” att den skada som köparen hade drabbats av var hänförlig till säljarens felaktigt utförda avtalsprestation.s. 385
10.Parterna hade emellertid ända fram till slutmötet inte ansett att det förelåg fel i entreprenaden överhuvudtaget. Det var först vid mötet som det var ”tillräckligt klart” för köparen att den utförda tjänsten var felaktig och att detta skulle få ekonomiska konsekvenser för densamma. Detta innebar att det var först vid denna tidpunkt som köparen haft ”sådan insikt” om säljarens ansvar för att skadan kunde anses upptäckt (och reklamationsfristen därmed börja löpa). HD uttrycker sig alltså i termer av ”tillräckligt klart”, snarare än klart, och ”sådan insikt”, snarare än (faktisk) insikt. HD:s in casu-bedömning synes alltså i själva verket ge stöd för en tidigare startpunkt än faktisk vetskap om avtalsbrottet.s. 385
11.Även ”Statens provningsanstalt” (NJA 1994 s. 532), som bl.a. rörde reklamation av tjänst mellan två näringsidkare, kan sägas ge stöd för att reklamationsfristen inträder tidigare än då den skadelidande parten erhåller faktisk vetskap om avtalsbrottet. I korthet handlade målet om en möbelleverantör som under hösten 1984 hade låtit Statens provningsanstalt genomföra tester avseende ljushärdigheten av tygbeklädda sittdynor för utomhusmöbler, som leverantören sedan sålde till grossister. I maj det påföljande året hade en grossist meddelat leverantören att tyget inte hade den ljushärdighet som testerna från Statens provningsanstalt gett sken av. Leverantören reklamerade därför samma år den av Statens provningsanstalt tillhandahållna tjänsten, men Statens provningsanstalt invände att reklamation hade gjorts för sent. Något förenklat fann HD att reklamation hade skett kort efter det att leverantören ”fått anledning att uppmärksamma [avtalsbrottet] och [reklamationen] måste därför anses ha skett i rätt tid” (min kursivering). Någon betydande skillnad föreligger inte mellan lokutionerna ”bort upptäcka/skälig anledning att anta” och ”fått anledning att uppmärksamma”. I vart fall innebär den senare en tidigare tidpunkt än faktisk vetskap om avtalsbrottet.s. 385
12.I NJA 2005 s. 142, som rörde leasing av en lastbil mellan två näringsidkare där leasingtagaren krävde återbetalning av vissa leasingavgifter, invände leasinggivaren att leasingtagaren hade reklamerat för sent. Mellan parterna fanns ett avtal utan någon bestämmelse om reklamation för den aktuella situationen. HD konstaterade att det inte finns tillämplig lagstiftning som direkt reglerar denna fråga. HD ansåg emellertid att det är en allmän civilrättslig princip att en köpare som vill göra gällande fel eller brist måste reklamera utan oskäligt uppehåll från det att han eller hon märkt eller bort märkt felet eller bristen. HD:s in casu-bedömning sammanföll visserligen med tidpunkten då köparen fick faktisk vetskap om avtalsbrottet, vilket berodde på att det framgick av den framlagda bevisningen att det ”i det närmaste varit omöjligt” att upptäcka avtalsbrottet dessförinnan. Avgörandet innebär därför ytterligare stöd för uppfattningen att reklamationsfristens startpunkt inträffar tidigare än då en part får faktisk vetskap om ett avtalsbrott.s. 386
13.Ovanstående avgöranden har berört frågan om reklamationsfristens startpunkt utanför det lagreglerade området i fall där avtalsprestationerna har haft visst mått av komplexitet. Detsamma gäller för Kraft & Kultur-domen (med undantag för att prestationen inte var avtalad). Avgörandena ger stöd för att reklamationsfristen börjar löpa tidigare än då den skadelidande parten erhåller faktisk vetskap om avtalsbrottet. Åtskilliga ändamålsskäl talar även för detta. Det kan t.ex. inte anses önskvärt mot bakgrund av bl.a. omsättningsintresset att en skadelidande part som misstänker avtalsbrott kan förhålla sig passiv och därmed förskjuta reklamationsfristens inträdande. Sannolikt står också sådant handlande ofta i strid med den avtalsmässiga lojalitetsplikten och skyldigheten att begränsa sin skada.s. 386
14.En startpunkt som kräver faktisk vetskap om avtalsbrottet framstår också som alltför kategorisk och riskerar att i enskilda fall leda till materiellt otillfredsställande resultat. Motsatsvis erbjuder de tidigare tidpunkterna som har redogjorts för i denna artikel att rätten ges en rimlig flexibilitet mot bakgrund av parternas bevisning och argumentation att hitta en lämplig tidpunkt för då reklamationsfristen bör börja löpa (som rättsfallen ovan utvisar kan denna bedömning ibland sammanfalla med att den skadelidande får faktisk vetskap om avtalsbrottet).s. 386
15.Även om hovrätten i Havsbrisen, med hänvisning till Rambergs artikel och NJA 2007 s. 35, kom fram till att reklamationsfristen börjar löpa när den skadelidande får faktisk vetskap om avtalsbrottet talar övervägande skäl för att reklamationsfristen inträder tidigare än så. Som framgått ovan är tolkningen av NJA 2007 s. 35 i det avgörandet enligt mitt förmenande felaktig och jag ansluter mig därmed till Herres tolkning av rättsfallet. Även med denna utgångspunkt klarlagd återstår emellertid betydande utmaningar i att närmare precisera när fristen börjar löpa i det enskilda fallet. Naturligtvis får denna fråga ytterst antas bero på omständigheterna i fallet ifråga. Med detta dock sagt kan en utgångspunkt vara, i mer komplexa avtalsförhållanden, att ett första krav är att den skadelidande parten bort inse eller anser sig ha lidit ekonomisk skada. När denna tidpunkt inträffar kan visserligen även det variera kraftigt. Om det t.ex. är fråga om rådgivning som utmynnar i ett överklagbart beslut torde denna tidpunkt generellt inträffa först då ordinarie rättsmedel utan framgång är uttömda eftersom det är först då som skadan är konstaterad. Hovrättens domskäl i Den skatterådgivande advokaten kan sägas ge stöd för detta; som bekant fann hovrätten att reklamationsfristen inte ens hade börjat löpa vid tidpunkten då reklamationen gjordes, dvs. kort efter att förvaltningsrättens avslagsbeslut hade överklagats.s. 387
16.En utgångspunkt för när den skadelidande parten haft skälig anledning att anta att motparten har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott torde inträffa senast då den skadelidande vidtar åtgärder som är ägnade att undersöka om motparten kan hållas ansvarig för ett potentiellt avtalsbrott. Möjligen måste åtgärderna också vara av viss dignitet. I Kraft & Kultur-domen ansåg hovrätten att reklamationsfristen började löpa redan då moderbolaget uppdrog åt en annan revisionsbyrå att utreda revisionen i Kraft & Kultur. Med hänvisning till detta torde redan beslutet att inhämta en s.k. second opinion i allmänhet vara en åtgärd som föranleder att reklamationsfristen börjar löpa. Detta kan tyckas strängt och onödigt konfliktskapande (utredningen kanske utmynnar i att den skadelidande parten inte anser sig kunna hålla motparten ansvarig). Å andra sidan har den potentiellt avtalsbrytande parten ett legitimt intresse av att redan i ett tidigt skede få samla in bevisning och förbereda ett eventuellt försvar.s. 387