1.Avtalslagens bestämmelser i 10 och 11 §§ leder inte till några felaktiga eller olämpliga rättsverkningar. Men lagtexten är bakvänd, den i motiven uppgivna grunden för bundenheten strider mot 18 § och kan till fullo förklaras bara med en fiktion. Teorin om att huvudmannens fullmaktsförklaring riktad till tredje man som enda grund för huvudmannens bundenhet bör därför överges. För att ge den självständiga fullmaktsförklaringen sina rätta proportioner, borde andra kapitlet i avtalslagen ha inletts med den behörighet (makt) som direkt följer av att sysslomannen handlar inom ramen för sitt uppdrag (jfr 11 § andra stycket) och ha kompletterats med en bestämmelse som svarar mot 11 § första stycket. Texten skulle ha kunnat formuleras på följande sätt (med redaktionella följdändringar i andra paragrafer i lagens andra kapitel): 10 §. Om någon ger annan uppdrag att rättshandla i uppdragsgivarens namn, får uppdragstagaren makt (fullmakt) att omedelbart berättiga och förplikta uppdragsgivaren genom en rättshandling i uppdragsgivarens namn inom uppdragets gränser. 11 §. Om uppdragstagaren handlar utom uppdragets gränser, blir uppdragsgivaren ändå bunden, om denne genom ett av uppdragstagaren oberoende meddelande eller annat beteende har gett tredje man befogad tillit till att uppdraget omfattar rättshandlingen och tredje man inte på grund av någon särskild omständighet inser eller borde inse att uppdraget överskrids. Den här omvända — rättvända — uppläggningen ansluter till vad som gäller i övrigt inom förmögenhetsrätten och särskilt om betalning till annan än borgenären/kreditor (den materiellt berättigade). Den gemensamma nordiska skuldebrevslagen (gældbrevsloven) innehåller ingen bestämmelse om att betalning till borgenären alltid befriar gäldenären från sin skuld, men så är det även om gäldenären inte hade något som helst fog för att tro att betalningsmottagaren var borgenären. Om gäldenären skulle ha glömt vem som är borgenären och ha lagt in namnen på hela jordens befolkning i en tombola och slumpen gör att han drar borgenärens namn och betalar till denne, blir betalningen befriande. Skuldebrevslagen innehåller bara bestämmelser om när betalning till fel person undantagsvis blir befriande. Enligt 30 § är betalning av ett enkelt skuldebrev till annan än borgenären gill (befriande) om mottagaren åberopar en skriftlig överlåtelse från borgenären, även om överlåtelsen är ogiltig, utom om gäldenären ägde kunskap om den omständighet som medförde ogiltigheten eller hade skälig anledning till misstanke därom. Även ett annat självständigt meddelande från borgenären till gäldenären, t.ex. ett telefonsamtal, om överlåtelse måste rimligen ha motsvarande effekt. Här har vi således precis samma legitimerande regel som i 11 § första stycket avtalslagen och som här rekommenderas som en ny 11 §, till komplettering av en underförstådd huvudregel (jfr 11 § andra stycket) som utgår från vad som avtalats mellan överlåtaren och förvärvaren, oavsett om detta avtal är känt för gäldenären.s. 232
2.Till belysning av sambandet mellan åberopande av en fullmakt och en underrättelse om förvärv av en fordran kan följande tillfogas. När Draft Common Frame of Reference, DCFR, för EU utarbetades, vann den uppfattningen en omröstning, att en betalning av en fordran till en person, som underrättat gäldenären om att han förvärvat fordringen, alltid befriade gäldenären från skulden om gäldenären var i god tro, även om förvärvet aldrig ägt rum eller var ogiltigt. Man tänkte sig att den som uppträdde som förvärvare normalt var ett factoringbolag och gäldenären en konsument, som borde skyddas. Vid en slutgenomgång av DCFR gjorde jag för andra gången invändningen att uppfattningen måste vara felaktig, om den påstådda förvärvaren inte kunde stödja sig på en självständig överlåtelseförklaring från borgenären. Jag jämförde med situationen att betalning erlades till någon som kom in från gatan och felaktigt påstod sig ha fullmakt från borgenären att ta emot betalning utan att kunna stödja påståendet på ett självständigt meddelande från borgenären; betalning till denna falsus procurator borde i sådant fall inte vara befriande (se beträffande nordisk rätt 11 § andra stycket och 26 § avtalslagen). Trots att grundinställningen var att inte riva upp några beslut företogs då en ny omröstning, och utgången blev den motsatta. I slutversionen av DCFR överensstämmer regeln i III. – 5:119 (3) om befriande betalning till någon, som påstår sig vara förvärvare, i sak med fullmaktsregeln i II. – 6:103 (3) om behörighet oavsett uppdrag.s. 233
3.Den här angivna alternativa formuleringen av 10 och 11 §§ avtalslagen ansluter således inte bara till skuldebrevslagens legitimationsregler utan även till vad som vad som i engelsk rätt kallas apparent authority, till DCFR II. – 6:103 (3) och till vad som i anslutning till nylig svensk praxis (NJA 2013 s. 659 och 2014 s. 684) kallas eller bör kallas tillitsgrundad fullmakt. Tilliten ska grunda sig på ett beteende som kan hänföras till huvudmannen och är oberoende av fullmäktigen. Genom denna övergripande konstruktion — helt i linje med den s.k. tillitsteorin bakom 32 § första stycket avtalslagen — kan vi numera överge alla mer detaljerade formler om särskild ställningsfullmakt, toleransfullmakt, kombinationsfullmakt, adfærdselfullmakt etc.s. 233
4.Det ovan skrivna betyder sammanfattningsvis att 10 och 11 §§ avtalslagen vid lämpligt tillfälle borde skrivas om i anslutning till romersk rätt. Intill dess bör man i litteraturen förkasta avtalslagens fullmaktsteori och framhäva att det i första hand är uppdraget som ger sysslomannen makt att omedelbart berättiga och förplikta huvudmannen mot tredje man. Därutöver blir huvudmannen bunden om han skapat (legitimerat) en befogad tillit hos tredje man att sysslomannen har ett uppdrag som täcker den aktuella rättshandlingen och tredje man inte på grund av någon särskild omständighet inser eller bör ha insett att uppdraget överskrids.s. 234