I artikeln behandlas inte bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen (se i stället NJA 2017 s. 824). Detta främst eftersom begreppet ”vid myndighetsutövning” i praxis (särskilt inom ramen för statens frivilliga skadereglering) har givits en vid tolkning och skadestånd därmed utges enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen i de fall det föreligger adekvat kausalitet mellan statens agerande och den skada som den enskilde gör gällande. Mellan frågan om den enskilde har blivit föremål för en betungande åtgärd från det allmännas sida (vilket kännetecknar myndighetsutövning) och frågan om den skadeståndsgrundande handlingen på ett adekvat sätt har medfört skada för denne finns uppenbarligen ett nära samband.
Hänvisas från p. 1 (s. 114)
1.Vid tiden för Sveriges EU-medlemskap rådde osäkerhet kring frågan om normgivningsfel kunde medföra skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Problemet låg dels i frågan om kravet att det skadeståndsgrundande felet ska ha vållats vid myndighetsutövning alls omfattade den generella lagstiftningssituationen (särskilt i fråga om formella fel), dels i den talerättsbegränsning som följer av 3 kap. 7 § skadeståndslagen. Som nämnts inledningsvis kan sådana begränsningar inte tillämpas när det gäller unionsrättsligt skadestånd. Genom att det unionsrättsliga skadeståndet lämnades oreglerat nationellt kunde det helt undvikas att myndighetsutövningsbegreppet och talerättsbegränsningen (liksom den numera upphävda obligatoriska forumbestämmelsen i 3 kap. 10 §) blev tillämpliga på den unionsrättsligt grundade skadeståndsanspråken. Dessa begränsningar är även problematiska i det konventionsrättsliga sammanhanget, om än inte av alldeles samma orsaker som avseende unionsskadestånd. Den nya bestämmelsen i 3 kap. 4 § skadeståndslagen innebär att varken myndighetsutövningsbegreppet eller talerättsbegränsningen gäller för konventionsskadestånd. Att talerättsbegränsningen inte gäller för skadestånd på unionsrättslig grund och enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen har viss betydelse för bedömningen av tillåtligheten av fastställelsetalan, vilket behandlas senare i artikeln. Praxis på senare tid avseende frågan om normgivning kan omfattas av myndighetsutövningsbegreppet har alltså endast relevans för bedömningen av skadeståndsanspråk enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.s. 114