Gällande rätt och en kort tillbakablick

1.Enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken ska den tilltalades ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen, om brottet begåtts innan vederbörande fyllt 21 år. Av andra stycket samma lagrum följer att rätten när den tilltalade var under 21 år vid gärningstillfället får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet och att det inte får dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid eller på livstid är föreskrivet för brottet eller om fängelse utgör gemensamt straff för flera brott får emellertid fängelse i högst 14 år dömas ut. Vidare följer av 30 kap. 5 § brottsbalken att en lagöverträdare under 21 år ska särbehandlas vid valet av påföljd. Den som har begått brott innan 18 års ålder kan inte dömas till fängelse utan att det föreligger synnerliga skäl. Vad gäller lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år krävs — med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars — särskilda skäl för att fängelse ska kunna väljas som påföljd. I sammanhanget kan även nämnas bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken enligt vilken straffvärdet ska påverkas i mildrande riktning om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Till skillnad från 29 kap. 7 § brottsbalken är denna bestämmelse inte generellt tillämplig på alla unga lagöverträdare utan förutsätter en avvikelse från vad som är normalt för med den tilltalade jämförbara personer.s. 344

2.Lydelsen av 30 kap. 5 § brottsbalken ger intryck av att det vid påföljdsvalet görs åtskillnad mellan två skilda kategorier: 15–17-åringar respektive 18–20-åringar. Det finns emellertid ett påtagligt samband mellan 29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § brottsbalken. Det straffmätningsvärde som blir resultatet när straffvärdet reduceras med hänsyn till den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken har direkt betydelse för valet av påföljd. För att undvika s.k. tröskeleffekter är det angeläget att räkneoperationen görs på ett differentierat sätt. I såväl straffmätnings- som påföljdsvalshänseende är det därför fråga om en sammanhängande skala från 15 till 21 års ålder där skälen mot att döma till fängelse blir svagare ju äldre lagöverträdaren är. Av praxis följer att reduktionens storlek inte endast ska påverkas av åldern vid gärningstillfället utan även i viss mån av brottslighetens straffvärde, på det sättet att höga straffvärden kan föranleda ett större procentuellt avdrag än lägre straffvärden.s. 345

3.Enligt praxis innebär ungdomsreduktionen att påföljden för en lagöverträdare som nyss fyllt 18 år bestäms med utgångspunkt i ett straffmätningsvärde som i regel svarar mot hälften av brottslighetens straffvärde. Straffmätningsvärdet för en lagöverträdare som nyss fyllt 20 år utgör omkring tre fjärdedelar av straffvärdet. Till exempel skulle alltså brottslighet som för en lagöverträdare över 21 år föranleder ett fängelsestraff på fyra år rendera ett fängelsestraff på två år för 18-åringen och tre år för 20-åringen.s. 346

4.29 kap. 7 § brottsbalken tillkom år 1989 som en följd av de lagändringar som sammanfattande brukar kallas 1988 års påföljdsreform. Uttryckligt lagstöd för att beakta den tilltalades ålder vid straffmätningen till 21-årsdagen har emellertid funnits från år 1980. Sedan brottsbalkens ikraftträdande 1965 fanns en bestämmelse i 33 kap. 4 § som bl.a. föreskrev en möjlighet att underskrida straffskaleminimum när det var fråga om lagöverträdare under 18 år. Bestämmelsen åberopades även som grund för en straffreduktion i likhet med den som idag sker med stöd av 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken. År 1980 avskaffades den avseende 18–21-åringar tillämpliga påföljden ungdomsfängelse. I samband med detta utvidgades tillämpningsområdet för dåvarande 33 kap. 4 § brottsbalken till att omfatta lagöverträdare under 21 år. Lagrummet 30 kap. 5 § brottsbalken, som föreskriver synnerliga eller särskilda skäl för att döma unga lagöverträdare till fängelse, hade även det en motsvarighet före 1989 års lagändringar. Dessförinnan fanns en bestämmelse, 26 kap. 4 § brottsbalken, med ett innehåll som i stora drag överensstämde med dagens 30 kap. 5 §.s. 346