1.Som vi observerade i avsnitt 2 tyder domskälen på att stödbevisning om målsägandens agerande med anledning av den påstådda händelsen värderas högre i våldtäktsmål. Domstolarna verkar mena att ett vittnesmål som återger vad målsäganden har berättat för vittnet skulle ha större beviskraft när berättelsen handlar om våldtäkt och att vittnesmål om målsägandens sinnesstämning skulle ha större beviskraft vid våldtäkt än vid olaga hot. Frågan är om en sådan värdering är korrekt.s. 338
2.Domstolarnas argument för att värdera stödbevisningen lågt vid olaga hot (se avsnitt 2) är att det handlar om ”andrahandsuppgifter”. Vittnet har inte gjort några självständiga observationer av händelsen. Detta är också fallet i våldtäktsmål och kan inte användas för att rättfärdiga att stödbevisningen värderas olika i de båda måltyperna.s. 338
3.Domstolarnas argument för att värdera stödbevisningen högt i våldtäktsfall (se avsnitt 2) är att den visar att målsägandens berättelse inför domstolen överensstämmer med vad målsäganden berättade i anslutning till händelsen och att målsägandens sinnesstämning då denne talade med vittnet ger stöd för att målsäganden blivit utsatt för en våldtäkt.s. 338
4.Det första argumentet bygger på antagandet att trovärdigheten hos målsägandens berättelse ökar när det framkommer bevisning för att målsägandens berättelse har varit konstant över tiden. Detta är ett vanligt antagande i bevisrättslig litteratur. Om målsäganden har ändrat i sin berättelse så talar detta för att berättelsen inte är riktig. Det första problemet med detta antagande är att det har svagt stöd i rättspsykologisk forskning. Studier visar att sanningsenliga uppgiftslämnare också ändrar sig från förhör till förhör och det finns ingen statistiskt signifikant korrelation mellan konstans över tiden och riktighet. Högsta domstolen har lyssnat på denna forskning och säger uttryckligen i NJA 2017 s. 316 att man inte längre betraktar konstans som ett trovärdighetskriterium.s. 338
5.Högsta domstolen har angett ett antal kriterier som kan vara behjälpliga vid bedömningen av utsagorna (se NJA 2010 s. 671 p. 8). Kriterierna har varit föremål för sakkunnig analys, som tagit sin utgångspunkt i tillgänglig forskning på området. Slutsatserna i analysen är bl.a. att det förhållandet att en utsaga är klar, lång och detaljrik ofta kan vara tecken på att den är sann, medan det saknas egentligt stöd för att anse att konstansbrister (i bemärkelsen att lägga till eller ta bort information) är ett kriterium på bristande tillförlitlighet.s. 338
6.Därtill är det svårt att se varför konstans över tiden skulle vara en starkare indikator på trovärdighet i våldtäktsmål än vid mål om olaga hot. Det framstår inte som mer osannolikt att någon i ett förtroligt samtal skulle ljuga om att ha blivit våldtagen än att någon i ett förtroligt samtal skulle ljuga om att ha blivit utsatt för olaga hot. Det framstår inte heller som svårare att uppdikta en berättelse om våldtäkt och sedan hålla fast vid den över tiden än att uppdikta en berättelse om olaga hot och hålla fast vid den över tiden. Såvitt vi känner till finns det inga rättspsykologiska studier om detta och det kan förstås inte uteslutas att en vetenskaplig studie skulle påvisa en skillnad mellan berättelser om våldtäkt och berättelser om olaga hot, men i avsaknad av sådant stöd är det inte motiverat att utgå ifrån att konstans över tid är en bättre indikator på trovärdighet i våldtäktsfall. Bevisvärderingen är fri, men den skall grunda sig på faktiska erfarenhetssatser.s. 339
7.Det andra argumentet går ut på att vittnesmål om målsägandens sinnesstämning kan ge väsentligt stöd åt att målsäganden verkligen blivit utsatt för en våldtäkt. Vittnet kan exempelvis ha observerat att målsäganden var ledsen och nedstämd. Argumentet bygger på antagandet att vittnet kan avgöra om en sådan framtoning är äkta eller om målsäganden ljuger och bara låtsas vara nedstämd. Detta antagande är problematiskt eftersom forskning visar att människor har svårt att skilja på om någon talar sanning eller ljuger på grundval av dennes framtoning och kroppsspråk. Dessutom är det svårt att se varför vittnet skulle ha lättare för att avgöra detta i våldtäktsmål. Vad har det för betydelse vilken slags händelse som har gjort att målsäganden är nedstämd när det handlar om att avläsa i målsägandens kroppsspråk att vederbörande är nedstämd?s. 339