I det s.k. Prosolviamålet, som väckt mycket diskussion i Sverige, dömde hovrätten en revisor och en revisionssammanslutning till sammanlagt ca 2 miljarder kronor i ska destånd (Hovrätten för Västra Sverige T 4207–10). Målet kritiserades särskilt för domskälen som gällde kausalitet. (Se för Prosolviadomen Torkel Gregow: Prosolviadomen, SvJT 2013 s. 1032–1038; Bo Svensson: Prosolvia: Normskyddsläran och den adekvata kausaliteten. Ny Juridik 2014 s. 7–22; Peter Jennegren: Hovrättens Prosolviadom: En ekonomisk betraktelse. JT 2014–15 s. 28–57; Bo Svensson: Jämkning av revisorns skadeståndsansvar. Ny Juridik 2014/2015 s. 7–19; Bo Svensson: Prosolvia och normskyddsläran. Balans fördjupning 2014 s. 24–25.) Efter Prosolviamålet avgjorde Sveriges högsta domstol det s.k. BDO-målet (NJA 2014 s. 272), som har tolkats som en strävan efter att återställa rättsläget efter Prosolvia. (Se Pontus Etéus: Revisorns skadeståndsansvar efter BDO-målet — ordningen återställd. JT 2014–15, s. 780–789, s. 783–784 (Etéus 2014a). Se för Prosolviamålet kapitel 2 nedan och för BDO-målet kapitel 4.2 nedan.
Hänvisas från p. 5 (s. 154)
5.En klar och tydlig orsakssambandsmodell underlättar upprätthållandet av gränserna för ledningens och revisors ansvar. Detta förtydligande av gällande rätt bidrar därmed framför allt till att skapa förutsägbarhet i ansvarsfördelningen mellan aktörer, vilket minskar de implicita kostnader allokering av den riskpremie en otydlig och oförutsägbar orsakssambandsmodell medför. På motsvarande sätt bidrar en ökad förutsägbarhet i ansvarsmodellen till att öka incitamenten för styrelsearbete, vilket omvänt får antas vara mindre attraktivt om ansvarsriskens sannolikhet är svårbedömd. Samtidigt skönjs en viss utveckling mot att rättstvister avseende sakkunnigas ansvar blir allt vanligare i nordisk rättspraxis, vilket ytterligare påvisar behovet för en tydlig orsakssambandsmodell vid den rättsliga hanteringen av ansvarsproblemställningar. Den grundläggande tanken med artikelns kausalitetsmodell är att förtydliga separationen mellan faktisk kausalitet och juridisk kausalitet. Först granskas den faktiska kausaliteten, vilken beskriver sambandet mellan konkreta händelser och omständighet som ingår i det förlopp där en eventuell skada uppstår. Därefter granskas till vilka delar den ovan konstaterade faktiska kausaliteten är juridiskt relevant, det vill säga till vilka delar den förorsakade skadan kan anses vara relevant, betraktat ur den överträdda normens perspektiv. I ett komparativt nordiskt perspektiv är det intressant att konstatera att finsk doktrin ter sig något mera onyanserad än den svenska motsvarigheten vad gäller tudelningen i kausalitetsgranskningen, eftersom gängse finsk modell inte öppet spaltar upp kausalitetsgranskningen i de ovan identifierade två leden, men ändå opererar med samma tudelade tankekonstruktion, förborgad under terminologiska täckmantlar som normens skyddsändamål och skadans förutsebarhet. Den finska (och möjligen delvis också den svenska) doktrinen är ytterligare i viss mån oenhetlig till den del som gäller kriteriernas förhållande till orsakssambandsgranskningen. Den kausalitetsmodell som här åsyftas klargör kriteriernas roll och interna systematik i den skadeståndsrättsliga ansvarsstrukturen.s. 154