Närliggande

8.Rättstillämpningen skulle emellertid ha kunnat ta en annan väg. Domstolarna hade kunnat fokusera mera på vad HD också uttalade i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 (s. 197), nämligen att såväl faktisk sannolikhet som vad som kan utrönas om gärningsmannens uppfattning om sannolikheten i allmänhet är bland de viktigaste bevisfaktorerna för bedömningen av om förverkligandet av effekten eller förekomsten av gärningsomständigheten kan antas inte ha utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen vid gärningstillfället. De hade också kunnat ta mera intryck av HD:s ord (s. 199) att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet normalt är tillräckligt för att uppsåt ska anses föreligga och att uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd. Det är ju uppenbarligen så att nivån på den subjektivt uppfattade sannolikheten för effekten eller för gärningsomständigheten många gånger är av avgörande betydelse. Det ska observeras att HD redan i ”Den flyende rattfylleristen” NJA 2002 s. 449 talade i termer av ”avsevärd risk”.s. 99