Stycket

9.Straffansvarsutredningens förslag ledde inte till lagstiftning. I prop. 2000/2001:85 uttalade regeringen följande. Sammanfattningsvis kan det framhållas att det nuvarande uppsåtsbegreppet har vuxit fram under lång tid genom ett samspel mellan rättspraxis och doktrin. Uppsåtsbegreppets innehåll är alltså inte definierat i lag. Även om utredningens förslag är både intressant och väl genomtänkt kan det, bl.a. mot bakgrund av att ett inte obetydligt antal remissinstanser avstyrkt utredningens förslag, ifrågasättas om det för närvarande föreligger tillräckligt underlag för en så genomgripande reform som den som föreslås av utredningen. Med hänsyn till att det på detta område är särskilt svårt att förutse hur en ny lagstiftning kommer att tillämpas i det enskilda fallet, kan det också diskuteras om en reform bör ske genom lagstiftning som i ett slag och generellt förändrar rättsläget. Det är mycket som talar för att lagstiftaren i stället bör överlåta till domstolarna att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets innehåll. Det av HD använda s.k. likgiltighetsuppsåtet kan, även om åsikterna i denna del går isär, ses som en tendens i denna riktning. Vid den fortsatta praxisbildningen kan utredningens förslag säkerligen komma att fylla en viktig funktion såsom exempel på en möjlig utvecklingsväg. Det dröjde inte länge förrän en domstol, nämligen Hovrätten över Skåne och Blekinge, tog lagstiftaren på orden. Det var i ett fall som liknade ”De förrymda Råbypojkarna” NJA 1959 s. 63. En polisman skulle stoppa en misstänkt rattfyllerist, men i stället för att stanna på polismannens tecken accelererade denne mot polisen, som lyckades undvika att bli påkörd genom att i sista stund hoppa åt sidan. Vid tingsrätten dömdes bilföraren med hjälp av ett likgiltighetsresonemang för försök till grov misshandel. Hovrätten kom till samma resultat, men använde en annan motivering: Vid uppsåtsbedömningen i förevarande fall kan konstateras att B, trots sin berusning, måste ha insett att en alldeles övervägande sannolikhet förelåg för att [polismannen] J skulle komma att bli mycket allvarligt skadad genom B:s sätt att föra bilen. Även en gärning som företas under sådana omständigheter bör enligt hovrättens mening betecknas som uppsåtlig. Detta hänger samman med att det i praktiken knappast finns skäl att i klandervärdhet skilja mellan en gärning där man har full visshet om konsekvenserna av ens handlande (indirekt uppsåt) och en gärning, som den förevarande, där man inte har full visshet men ändå, med hänsyn till den höga sannolikheten, antar att dessa konsekvenser inträffar. Hovrätten tillämpade alltså ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Domen överklagades. HD:s avgörande, ”Den flyende rattfylleristen” NJA 2002 s. 449, blev startskottet för den fortsatta praxisbildning som lagstiftaren hade öppnat för i prop. 2000/01:85. HD uttalade följande. När det gäller B är utrett att han [ — ] på kort avstånd från J valde att accelerera mot denne i stället för att bromsa eller styra undan. Han försatte sig därmed medvetet i en situation där han inte själv kunde undvika att J blev påkörd. Det förelåg alltså en avsevärd risk för att J skulle åsamkas svår kroppsskada, något som B måste ha insett. B:s körsätt visar också att han var likgiltig för om J skulle åsamkas en sådan skada. Han ska därför dömas för försök till grov misshandel. Med tre olika motiveringar i tre olika instanser fälldes alltså B till ansvar för försök till grov misshandel. I HD var det en betydande splittring mellan ledamöterna. Majoriteten bestod av bara två justitieråd. Ett justitieråd ansåg att man borde behålla eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov medan två argumenterade för sannolikhetsuppsåt. Den motivering för den fällande domen som majoriteten ställde sig bakom var knappast kristallklar. Det var tydligt att det fanns behov av ytterligare prejudikat. Sådana kom också. Det första var ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Där knäsattes vissa grundläggande principer som fortfarande gäller för uppsåtets nedre gräns. Dessa har sedan förtydligats i andra rättsfall, nu senast i ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763.s. 96