Det förhållandet att partsautonomin inte är lika framträdande i HD innebär, enligt min mening, att HD kan ta sig större friheter än underinstanserna vad gäller att tolka hur parterna formulerat sin talan. Men framför allt bör HD använda sin frihet till att processledningsvis aktivt förmå parterna att formulera sig på visst, prejudikatgynnande, sätt. Men jag misstänker att sådan aktiv och konstruktiv processledning tyvärr kanske inte är så vanlig. Se angående detta i relation till rättsfallet NJA 2015 s. 186, Mikael Mellqvist i Ny Juridik 3:15 s. 17.
Hänvisas från p. 1 (s. 805)
1.Högsta domstolen är som bekant i praktiken en renodlad prejudikatinstans. Det betyder bl.a. att Högsta domstolen, till skillnad mot underinstanserna, inte har parterna som huvudsakliga adressater för sina avgöranden. De huvudsakliga mottagarna av Högsta domstolens domar och beslut är i stället underinstanserna, Högsta domstolen själv och andra rättstillämpare. Det innebär att ett avgörande från Högsta domstolen måste skrivas på ett annat sätt än ett avgörande i underinstans. Och det betyder att en dom från Högsta domstolen måste läsas på ett annat sätt än en hovrätts- eller tingsrättsdom. Det betyder också att Högsta domstolen kan ha anledning att utöva processledning på ett särskilt sätt. Och det sagda gäller trots att samma processuella regelverk gäller för samtliga tre instanser. Frågan blir då hur man ska läsa Högsta domstolens domar. Hur ska de tolkas? Och vad är det som karaktäriserar ett prejudikat? Och hur ser ett bra prejudikat ut? Slutligen; Kan ett avgörande från Högsta domstolen fylla någon ytterligare funktion än att just vara ett prejudikat?s. 805
2.Professor Christina Ramberg behandlar dessa frågor i en artikel, i detta nummer av Svensk Juristtidning, som utgör en kortare sammanfattning av hennes nyutkomna bok Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten. Här följer i anledning av hennes artikel några selektiva reflexioner och inpass.s. 805