1.Det finns, utöver ovan behandlade fall vilka gällt lagprövning eller någon annan tolkning av RF, EKMR eller EU-rätten (t.ex. från ett skadeståndsperspektiv), också en annan typ av konstitutionellt intressanta HD-avgöranden som på senare år fått stor uppmärksamhet. Det rör sig här om några mål, främst straffrättsliga sådana, där HD ganska tydligt markerat att man inte anser sig bunden att följa lagstiftarens motivuttalanden exempelvis avseende en avsedd straffskärpning för ett visst brott, åtminstone inte där dessa saknat stöd i själva lagtexten.s. 789
2.Denna problematik uppmärksammades först avseende domar i några narkotikamål kring 2012–2013, men mest känt är nog målet NJA 2016 s. 3, där HD valde att tolka en lagändring avseende mord, där det klart framgick av motiven att lagstiftarens avsikt varit att dömda brottslingar oftare än tidigare skulle dömas till livstidsstraff, på motsatt sätt, nämligen utifrån ordalydelsen, vilket fick till konsekvens att det snarast blev svårare att döma till livstidsstraff (och i det aktuella målet ledde till ett straff på sexton års fängelse för mord, ehuru en minoritet om två ledamöter ville fastställa hovrättens dom om sjutton år och sex månaders straff). Legalitetsprincipen i RF 2:10 och art. 7 EKMR åberopades i domen, där också det faktum att HD (inklusive minoriteten) slog fast att lagtexten, i händelse av motstridighet, måste ha företräde framför i motiven uttalade (kriminal)politiska syften bakom en lagändring var av central betydelse. Domen ledde till en intensiv debatt om juridisk aktivism och var generellt sett inte uppskattad i politiska läger, men påminner härvidlag om vad Regeringsrätten slog fast redan 1997 i det s.k. Norra Länken-målet rörande ett motorvägsbygge i norra Stockholm, där situationen var densamma. I en rättsstat, där den offentliga makten som i Sverige ”utövas under lagarna” (jfr RF 1:1), måste rimligen själva lagtexten ha företräde framför de ofta politiskt färgade tankar som inte sällan uttrycks mer fritt i lagens förarbeten.s. 789
3.Avgörandet i NJA 2016 s. 3 är emellertid också intressant i ett prejudikatperspektiv. Även denna dom meddelades således med sifforna 3–2, ehuru det bör noteras att skiljelinjen mellan majoritet och minoritet främst gällde valet av påföljd. Domen har blivit omdiskuterad och borde därmed, i linje med vad som anförts ovan, ha svårare att ”stå sig” som ett vägledande prejudikat än vad en enhällig dom kring samma kontroversiella fråga skulle haft. Ändå tror jag, om jag skulle våga mig på en spådom, att majoritetens resonemang faktiskt har möjlighet att bli förhärskande för ganska lång tid framåt, just för att det framstår som påfallande rationalitetsbaserat.s. 790
4.Den i målet berörda lagändringen innebär att straffet för mord från 1 juli 2014 ska vara fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid (Brottsbalken 3 kap. 1 §). Preciseringen att livstid endast kan komma i fråga vid försvårande omständigheter var ny och innebär rätteligen, precis som Lagrådet i ett kritiskt yttrande påpekat, att livstidsstraffet torde förekomma mer sällan än tidigare, trots att detta uppenbarligen inte var lagstiftarens avsikt. Majoriteten i HD fann med åberopande av den straffrättsliga legalitetsprincipen, som ju förutom i Brottsbalken även nämns i RF 2:10 samt EKMR art. 7 och även innebär ett retroaktivitetsförbud, att livstid här inte kunde bli aktuellt för det i december 2014 utförda mordet. Den tydliga motsägelsen mellan lagtexten och förarbetena (jfr p. 18 och 23 i domen) bör helt enkelt komma den tilltalade till godo, inte minst med beaktande av den speciella situationen. ”Livstids fängelse är lagens strängaste straff och utgör ett synnerligen hårt ingripande mot den dömde. Detta ställer särskilda krav på att lagstiftningen inte får vara otydlig.”s. 790
5.Detta resonemang är enligt min mening logiskt klanderfritt och i sak mycket övertygande. Det ger också prov på en gentemot otydliga lagstiftare och stundtals lätt populistisk mediedebatt självständig hållning. Här finns inget av den gentemot den nationelle lagstiftaren tämligen servila attityd som präglade majoritetens resonemang i NJA 2010 s. 168 eller den brist på logik i relation till Europarättens krav som HD genom majoritetens felslut uppvisade i NJA 2011 s. 444. Just därför, genom denna kombination av vad vi kan kalla rationalitetsoch maktdelningsskäl, tror jag att målet NJA 2016 s. 3 så att säga kan ha framtiden för sig, trots att domen inte var enhällig.s. 791
6.Allmänt sett har dessa sistnämnda mål om straffmätning och motsättningar därvidlag mellan lagtext och förarbeten varit intressanta att följa, inte minst på grund av den livliga debatt de väckt, men de bör naturligtvis ändå särskiljas från lagprövningsmål och andra mål som mer renodlat gällt tolkning och tillämpning i en konkret situation av RF eller Europarätten. Båda typerna av mål är rättspolitiskt väsentliga, men de mer typiska, på senare år ganska frekventa normprövningsmålen har naturligtvis större rent konstitutionell betydelse. I ett prejudikatperspektiv är de båda typerna av mål däremot mer jämförbara och därmed kanske ”jämbördiga”, varför de lämpar sig osedvanligt väl för fortsatt diskussion.s. 791