Utrymmesbrist — om straffet för mord1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2016 s. 3
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2016 s. 3
BibTeX
@misc{nja-2016-s-3,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2016 s. 3}},
year = {2016},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
18 hänvisningar i 8 artiklar · 17 stycken/fotnoter
Taleändring efter utslag eller tredskodom1 hänvisning
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- I ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3, som behandlas utförligt nedan i avsnitt 5.1.1, ansågs bl.a. legalitetshänsyn leda till att bestämmelsen i 3 kap. 1 § (i den del som gäller straffskalan) skulle tolkas på så sätt att den nya lydelse som infördes 2014 inte förändrade det tidigare rättsläget.
- Mot bakgrund av bl.a. avgörandet i ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 och en allmän önskan om att fler som döms för mord ska dömas till livstids fängelse reformerades 3 kap. 1 § år 2014. Lagtexten ändrades då på följande sätt: ”fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid” ändrades till ”fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid”. Vid tillämpning av dessa regler kom Högsta domstolen i ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3, inte utan fog, fram till att förändringen i lagtexten inte gav stöd för en ökad användning av livstidsstraffet på det sätt som förarbetena gav uttryck för och kom fram till att rättsläget inte ändrats genom reformen. I sammanhanget kan finnas skäl att framhålla att lagstiftningstekniken var sällsam: genom att införa ett rekvisit som ska vara uppfyllt för användningen av livstidsstraffet skulle man indikera att livstidsstraffet skulle användas i ökad utsträckning. Straffet för mordet bestämdes till fängelse i 16 år med tillämpning av de riktlinjer som följer av ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376.
Fakultativa regler: en taxonomi*1 hänvisning
Prejudikat(o)bundenhet inom den konstitutionella rätten — var ne bis in idem ett unikum?5 hänvisningar
- Under senare år har dock ett antal intressanta HD-domar ganska radikalt ändrat på bilden. Bland dessa märks främst de olika avgörandena kring dubbelbestraffning eller ne bis in idem, av vilka NJA 2010 s. 168, 2011 s. 444 samt 2013 s. 502 respektive 746 tilldrar sig särskilt intresse. Även den s.k. Mangadomen, NJA 2012 s. 400 samt två mål från april 2014 om statens ersättningsskyldighet gentemot enskilda vid överträdelser av RF, NJA 2014 s. 323 respektive 332 är utomordentligt intressanta normprövningsfall, liksom exempelvis NJA 2015 s. 298. Just i detta sammanhang, då prejudikatsbundenheten ska diskuteras, är det dock ingen tvekan om att dubbelbestraffningsfallen pockar på särskild uppmärksamhet liksom, av delvis andra skäl, det senare avgörandet om straffsatsen för mord, NJA 2016 s. 3. Här handlar det då om att ett embryo till en kritisk massa av central rättspraxis håller på att växa fram. Inom denna något snäva ram går det även att diskutera temasektionens övergripande temata prejudikatbundenhet, prejudikatens allmänt ökade betydelse samt varför ett prejudikat i något fall inte följts av underinstanserna, liksom vissa mer allmänna spörsmål. Något bör dock kanske först sägas om dubbelbestraffningsmålens och den allmänt ökande normprövningens bakgrund.
- Denna problematik uppmärksammades först avseende domar i några narkotikamål kring 2012–2013, men mest känt är nog målet NJA 2016 s. 3, där HD valde att tolka en lagändring avseende mord, där det klart framgick av motiven att lagstiftarens avsikt varit att dömda brottslingar oftare än tidigare skulle dömas till livstidsstraff, på motsatt sätt, nämligen utifrån ordalydelsen, vilket fick till konsekvens att det snarast blev svårare att döma till livstidsstraff (och i det aktuella målet ledde till ett straff på sexton års fängelse för mord, ehuru en minoritet om två ledamöter ville fastställa hovrättens dom om sjutton år och sex månaders straff). Legalitetsprincipen i RF 2:10 och art. 7 EKMR åberopades i domen, där också det faktum att HD (inklusive minoriteten) slog fast att lagtexten, i händelse av motstridighet, måste ha företräde framför i motiven uttalade (kriminal)politiska syften bakom en lagändring var av central betydelse. Domen ledde till en intensiv debatt om juridisk aktivism och var generellt sett inte uppskattad i politiska läger, men påminner härvidlag om vad Regeringsrätten slog fast redan 1997 i det s.k. Norra Länken-målet rörande ett motorvägsbygge i norra Stockholm, där situationen var densamma. I en rättsstat, där den offentliga makten som i Sverige ”utövas under lagarna” (jfr RF 1:1), måste rimligen själva lagtexten ha företräde framför de ofta politiskt färgade tankar som inte sällan uttrycks mer fritt i lagens förarbeten.
- Avgörandet i NJA 2016 s. 3 är emellertid också intressant i ett prejudikatperspektiv. Även denna dom meddelades således med sifforna 3–2, ehuru det bör noteras att skiljelinjen mellan majoritet och minoritet främst gällde valet av påföljd. Domen har blivit omdiskuterad och borde därmed, i linje med vad som anförts ovan, ha svårare att ”stå sig” som ett vägledande prejudikat än vad en enhällig dom kring samma kontroversiella fråga skulle haft. Ändå tror jag, om jag skulle våga mig på en spådom, att majoritetens resonemang faktiskt har möjlighet att bli förhärskande för ganska lång tid framåt, just för att det framstår som påfallande rationalitetsbaserat.
Mord, prejudikattolkning och lagtolkning6 hänvisningar
- I NJA 2016 s. 3 prövade Högsta domstolen innebörden av 2014 års lagändring. Högsta domstolen uttalade i p. 18: Det finns en motsättning mellan lagtexten och det som uttrycks i förarbetena. Ett naturligt sätt att läsa lagbestämmelsen om mord i dess nya utformning är att det krävs att omständigheterna sammantaget är försvårande för att fängelse på livstid ska få dömas ut. I förhållande till vad som gällde tidigare innebär det inte någon egentlig förändring; också då skulle livstids fängelse tillämpas för de allvarligaste fallen, dvs. när omständigheterna var försvårande. Något självständigt betydelseinnehåll har därmed 2014 års tilllägg till lagtexten knappast. Rent språkligt innebär paragrafens ordalydelse för övrigt inte att det finns något hinder mot att döma till ett tidsbestämt straff också i de fall där det finns faktorer som talar i skärpande riktning. Detta bekräftas av propositionstexten (a. prop. s. 29). Lagtextens utformning är därmed svår att förena med den ökade användning av livstidsstraffet som lagändringen, enligt propositionstexten, syftar till (jfr Lagrådets yttrande på s. 35 i propositionen). Efter vissa principiella resonemang om lagtolkning, som jag återkommer till, fann Högsta domstolen i p. 23 att det för den som först läser den nya lagtexten och sedan motiven måste komma som en överraskning att tillägget ska ha den i förarbetena angivna innebörden. Ambitionen att utöka användningen av livstidsstraffet kunde då inte på ett godtagbart sätt inordnas under lagtexten. Slutsatsen var att lagtexten skulle tillämpas och att lagändringen hade förtydligat men inte förändrat det tidigare rättsläge som kommit till uttryck i NJA 2013 s. 376.
- En tolkningsregel — vid tvekan det mindre ingripande för den enskilde — kan vara nödvändig vid tvekan om prejudikatets räckvidd. Precis som Högsta domstolen har framhållit beträffande oprecis lagstiftning (se närmare nedan) följer det av principerna in dubio mitius och in dubio pro reo att det som är mindre ingripande för den enskilde tillämpas vid tvekan om prejudikatets innebörd. Högsta domstolen har i NJA 2016 s. 3 p. 20 framhållit att återhållsamhet ska iakttas när det gäller vidareutveckling av regler som tillämpas allmänt i enlighet med en fast rättspraxis som har godtagits av lagstiftaren, exempelvis reglerna om uppsåt. Här finns alltså en gräns inte bara för lagtolkningen utan även för prejudikattolkningen.
- I NJA 2016 s. 3 var det fråga om ny lag och en mycket liten lagändring, där det var ganska klart vad lagstiftaren ville åstadkomma. Om lagtolkning uttalade Högsta domstolen i p. 19 följande: När innebörden av en lagbestämmelse ska fastställas får den tolkas i ljuset av ett flertal olika förhållanden. Ordalydelsen är självfallet det viktigaste tolkningsdatumet. Men också syftet med lagstiftningen, som kan framgå av förarbetena, kan ge viktiga hållpunkter liksom avgöranden i praxis samt uttalanden i den juridiska doktrinen. Att ordalydelsen av lagtexten är det viktigaste underlaget för en tolkning av en lagregels innebörd betyder, att de valda orden sätter en gräns för det genomslag som motivuttalanden kan få. För att det ska kunna göras gällande att det är fråga om en tolkning av en lagbestämmelse måste det krävas, att den tänkta tillämpningen på ett rimligt sätt kan inordnas under lagtexten. Kan den inte det så rör det sig om en analogisk rättstillämpning eller om en rättstillämpning vid sidan av lagen. I p. 20 uppmärksammade Högsta domstolen legalitetsprincipen och analogiförbudet, och i p. 21 vad som uttalats i NJA 2011 s. 89 angående förarbetsuttalandena till 2010 års ändring av 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken.