3 · Olika lösningsmodeller när behörighet saknas

1.3.1 Inledning Om vi återgår till mitt exempel, var problemet att företrädarna för bolaget X underrättades om att bolaget Y utgick från ett pris exklusive kostnaden för råmaterial, men underlät att förmedla detta till huvudmannen X. Kontraktsvillkor som en tredje man förknippar med sin rättshandling och som en obehörig fullmäktig inser men inte förmedlar kommer hädanefter kallas sidolöpare. Hade sidolöparen framförts till X (eller rättare sagt till X:s styrelse eller annan person som hade behörighet att ingå avtalet på det ifrågavarande villkoret) står det klart att den hade ingått i avtalet och blivit avtalsinnehåll. Nu blev emellertid det aktuella villkoret överenskommet mellan Y å ena sidan samt företrädare för X vilka saknat behörighet att ingå en sådan överenskommelse å andra sidan.s. 447

2.Det finns, åtminstone i teorin, olika sätt att bedöma fall där tredje man och huvudmannen har olika uppfattningar om vad som avtalats, samtidigt som fullmäktigen är i ond tro om att tredje man lägger en innebörd i sin viljeförklaring som faller utom fullmäktigens behörighet.s. 448

3.För tillkomsten av ett avtal krävs i princip konsensus, dvs. överensstämmande viljeförklaringar. Avtal kan emellertid under vissa förutsättningar komma till stånd även utan konsensus, dvs. vid dissens — här kan särskilt hänvisas till 6 § andra stycket och 32 § första stycket avtalslagen.s. 448

4.Det är inte ovanligt att det först på ett framskridet stadium, då parterna sedan länge räknat med att ett avtal ingåtts och den ena avtalsparten redan fullgjort sin prestation, uppmärksammas att parterna har olika uppfattning om vad som avtalats. I sådana fall kan det vara otillfredsställande (och kanske omöjligt) att förklara att något avtal aldrig lagligen kommit till stånd eller existerat (obundenhet på grund av ursprunglig dissens). Har emellertid den ena parten insett eller bort inse att motparten begått ett förklaringsmisstag eller på annat sätt haft en oriktig föreställning om en rättshandlings innehåll, finns inga formella hinder mot att avtalet ogiltigförklaras, även om komplicerade frågor kan uppkomma om avvecklingen när en prestation redan utförts. Det är i en sådan situation endast fråga om en negativ lösning, ogiltighet. Av intresse är emellertid även de regler som positivt tillägger avtalet innehåll enligt ena partens uppfattning (tolkningsversion). Det kan vara så att båda parter utgår från att avtalet gäller och endast tvistar om dess innehåll. Ingendera part yrkar ogiltighet. I sådana fall kan omständigheter som normalt endast medför ogiltighet (t.ex. att den ena parten inser eller borde ha insett den andres misstag, jfr 32 § avtalslagen) leda till att den som är i ond tro blir bunden av motpartens uppfattning. Det får således stor betydelse hur tvisten formuleras och vad parterna gör gällande. När avtalet ingås genom en fullmäktig måste dessutom ett fullmaktsrättsligt raster läggas ovanpå det avtalsrättsliga, eftersom den relevanta insikten antas finnas hos fullmäktigen och inte huvudmannen (avtalsparten). Det är här tillräknandefrågan kommer in i bilden.s. 448

5.I det följande kommer jag att laborera med tre olika lösningsmodeller som skulle kunna appliceras i fall där tredje mans och huvudmannens viljeförklaringar till synes är överensstämmande men där parterna i realiteten lägger olika innebörd i avtalet, varvid huvudmannens fullmäktig är medveten om tredje mans uppfattning. Det är detta som är utmärkande för mitt exempel och för de situationer som varit föremål för bedömning i rättspraxis. I detta kapitel kommer jag att använda mitt eget exempel som illustration. Vilken lösningsmodell som HD har valt att tillämpa kommer jag att analysera i avsnitt 4. 3.2 Förhindrar en sidolöpare avtals uppkomst (”obundenhetsfallet”)? I vilken utsträckning ett tillräknande kan ske i ett konkret fall är som nämnts i första hand avhängigt vad respektive part i behörig ordning yrkar. Om vi emellertid för en kort stund lämnar detta förhållande åt sidan och koncentrerar oss på den principiellt sett riktiga lösningen utifrån ett rättsligt perspektiv, bör det vara att inget avtal ska anses ha kommit till stånd på grund av grundläggande dissens i huvudmannens och tredje mans viljeförklaringar. Utgångspunkten bör sålunda vara att såväl huvudmannen som tredje man går fria från bundenhet när fullmäktigen är i ond tro om att tredje man lägger en innebörd i sin viljeförklaring som faller utom fullmäktigens behörighet. Vid en första anblick framstår denna slutsats måhända inte som självklar, och detta bör därför utvecklas inför den fortsatta framställningen. Vi återvänder till mitt exempel.s. 449

6.Y har som bekant för sin del erbjudit ett pris som enbart omfattar tillverkningskostnaden och har inte accepterat att köpa in råmaterial för tillverkningen utan extra ersättning. X:s företrädare har saknat behörighet att ingå avtal med ett sådant innehåll och har underlåtit att förmedla Y:s uppfattning, vilket innebär att X har utgått ifrån att priset utgjort ett pris i ett för allt.s. 449

7.Utgångspunkten måste till en början anses vara att huvudmannen X inte blir bunden av Y:s uppfattning, eftersom bolagets företrädare inte haft behörighet att ingå avtal på de villkor som blivit muntligen överenskomna och som Y förutsatt gälla. X:s godkännande av avtalet omfattar bara avtalsinnehållet så som det berättats för X. Villkor som inte kommit till X:s (eller till behörig företrädares för X) kännedom är inte bindande för X.s. 449

8.Resultatet blir tydligare om vi jämför med det fallet att det istället varit X:s företrädare som fört priset på tal och lovat Y extra ersättning utöver de 50 miljoner kronorna. För att huvudmannen X ska bindas av ett sådant löfte krävs enligt 10 § första stycket avtalslagen att företrädarna hade behörighet att ingå avtal på det utfästa villkoret. Någon sådan fullmakt har dock inte getts till X:s företrädare. Om X:s företrädare saknade behörighet att ingå avtal enligt det aktuella villkoret, kan bundenhet för X knappast följa av att företrädarna insåg att Y trodde att villkoret gällde. En fullmaktsgivares skydd mot osanktionerade åtaganden blir då ofullständigt. För att nå ett annat resultat krävs att avtalslagens behörighetsregler upphävs och att huvudmannen åläggs ett generellt principalansvar för fullmäktigens behörighetsöverskridande in contrahendo, i likhet med vad som gäller i skadeståndssammanhang och vid handlande in contractu. Detta kräver mer djupgående överväganden eftersom det skulle innebära en omdaning i grunden av elementära fullmaktsrättsliga principer. Att gå så långt för att skydda tredje mans intressen synes vara väl långtgående, åtminstone i näringsidkarsammanhang.s. 449

9.Lika självklart torde emellertid vara att X å sin sida inte kan göra gällande avtalet så som det förmedlats till detta bolag mot Y (dvs. pris som inkluderar råmaterialet). Det beror på att tredje man, Y, inte kan bli bunden av annat eller mera än vad detta bolag erbjudit X:s företrädare. Innehållet i Y:s viljeförklaring, eller närmare bestämt Y:s förpliktelser, kan inte ändras eller utökas bara därför att X:s företrädare saknat behörighet att ingå avtalet. Från frågan om en fullmäktigs behörighet att binda huvudmannen till ett av fullmäktigen avgivet löfte måste alltså skiljas frågan vad tredje man för sin del har lovat och blivit bunden av. Något annat än vad som följer av Y:s viljeförklaring, så som den förmedlats till X:s företrädare, kan således inte göras gällande mot Y. Slutsatsen måste därför bli att om ingendera part godtar den andres inställning så har inget avtal kommit till stånd; avtalsslut går om intet på grund av grundläggande dissens i huvudmannens och tredje mans viljeförklaringar (jfr 6 § första stycket avtalslagen).s. 450

10.Exemplet är i själva principfrågan jämförbart med det fallet att två personer direkt utväxlar viljeförklaringar, där den ena erbjuder priset 40 kronor och den andre ”accepterar” priset 20 kronor. Den dissens som sålunda uppkommer förhindrar giltigt avtals uppkomst, såvida ingen av parterna frånfaller sin ståndpunkt. Lägger vi in en mellanman mellan parterna, ändras inte anbudet 40 kronor av det inte förmedlas korrekt till huvudmannen, och accepten 20 kronor förblir oren trots att mellanmannen vid förmedlandet gav intryck av att anbudet låg på 20 kronor. 3.3 Kan sidolöparen leda till avtals ogiltighet (”ogiltighetsfallet”)? Det har kunnat konstateras ovan att en tillämpning av allmänna fullmaktsrättsliga principer leder till att sidolöparen i vårt fall inte kan anses ingå i avtalet eftersom ingen behörig företrädare för X accepterat densamma (10 § första stycket avtalslagen). Vidare har frågan om tredje man kan bindas av avtalet utan sidolöparen besvarats nekande, såvitt obundenhet på grund av ursprunglig dissens framstår som ett praktiskt alternativ.s. 451

11.Frågan om en sidolöpare, som inte ingår i avtalet, ska medföra att detta inte blir bindande för tredje man kan emellertid också uppfattas som en fråga om i vad mån huvudmannen vid tillämpningen av avtalslagens ogiltighetsregler ska tillräknas fullmäktigens onda tro om tredje mans uppfattning. I de fall HD haft uppe till bedömning, och som berört betydelsen av att fullmäktigen är i ond tro om att tredje man lägger en innebörd i sin viljeförklaring som faller utom fullmäktigens behörighet, har tredje man inte utfört sin talan på så sätt att han skulle vara obunden på grund av ursprunglig dissens utan istället framställt ett ogiltighetsyrkande och därvid gjort gällande att han begått ett förklaringsmisstag eller liknande vilket huvudmannens representant måste ha insett. Det beror förmodligen på att parterna upptäckt den oenighet som förelegat dem emellan angående avtalets innebörd först på ett senare stadium då avtalet delvis redan börjat fullgöras. I sådant fall är det tydligt att parterna handlat på ett sätt som befäster uppfattningen att de åtminstone under en tid varit eniga om att de ingått ett verksamt avtal. I strikt mening är obundenhet (att något bindande avtal aldrig existerat) något annat än ogiltighet, eftersom det senare förutsätter att det en gång funnits en bundenhet.s. 451

12.I mitt exempel skulle Y kunna tänkas föra följande argumentation i det nu diskuterade avseendet. Vid tiden för avtalets ingående trodde Y att sidolöparen ingick i avtalet. Om så inte ska anses vara fallet har Y begått ett förklaringsmisstag. Y avsåg att ge uttryck för ett pris exklusive kostnaden för råmaterial men råkade istället ge uttryck för ett totalpris, och detta misstag har X insett eller bort inse via dess företrädare. I vart fall har det varit en synbar och väsentlig förutsättning för Y att kostnaden för råmaterial skulle ersättas särskilt, och detta har X insett eller bort inse via dess företrädare. X står närmast att bära risken för Y:s bristande förutsättning eftersom X:s företrädare haft möjlighet och skyldighet att förmedla Y:s uppfattning men brustit härutinnan, alternativt hade X bort följa upp förhandlingsinnehållet med interna instruktioner och kontroll. I allt fall måste det anses strida mot tro och heder att med vetskap om att Y svävade i villfarelse åberopa avtalet. Bolaget har haft vetskap om nämnda förhållande, återigen via företrädarna.s. 452

13.Återgår man den till den principiella utgångspunkten att tredje mans viljeförklaring har det innehåll och ska tolkas med ledning av hur den framförts till fullmäktigen, och att tredje man inte åtagit sig vidsträcktare förpliktelser än så, förefaller det rimligt att huvudmannen tillräknas fullmäktigens onda tro. En oundviklig slutsats blir annars att tredje man binds av ett avtalsinnehåll som han inte medverkat till enligt avtalslagens regler bara därför att motpartens företrädare endast haft behörighet att sluta avtal med sådant innehåll. Upptäcks dissensen tidigt bör ju utgångspunkten också vara att båda parter går fria från bundenhet och att ingen av dem tvingas bli bunden av den andres uppfattning. Inskränker tredje man sin talan till att avse ogiltighet (och sålunda inte bundenhet för huvudmannen vid sin uppfattning av avtalets innehöll) synes yrkandet därför böra bifallas.s. 452

14.Om huvudmannen inte tillräknas fullmäktigens onda tro kan det också argumenteras för att det blir alltför enkelt för honom att skaffa sig en fördelaktig position; huvudmannen kan genom att skjuta in en person med begränsad behörighet mellan sig och tredje man lätt kringgå avtalslagens ogiltighetsregler och göra sig blind för villkor som tredje man förknippar med sin rättshandling. Fullmäktigen skulle ju rentav kunna uppträda svikligt mot tredje man utan att detta drabbade huvudmannen, låt vara att X:s företrädare i detta fall inte synes ha handlat vilseledande med avsikt. 3.4 Kan tredje man binda huvudmannen vid sidolöparen (”bundenhetsfallet”)? Huvudregeln är som bekant att huvudmannen inte kan bindas till innehållet i en sidolöpare. Vi kan emellertid tänka oss en situation där båda parter påstår att ett avtal föreligger och att de endast vill få avgjort hur avtalet ska tolkas. Så skulle kunna vara fallet om fullgörelsestadiet nått så långt att produkterna tillverkats, testats och levererats och ingen av parterna anser att ogiltighet är en praktisk lösning. Domstolen är bunden av parternas inställningar och yrkanden och måste därför avgöra tvisten så som den formulerats. Hur bör domstolen bedöma ett sådant fall, där den ”riktiga” lösningen inte längre står till buds? Antingen inkluderar priset råmaterial eller så gör det inte det.s. 452

15.X kan tänkas föra följande argumentation i en sådan situation. Skulle Y nå framgång med sitt yrkande om fastställelse av att kostnader för råmaterial ska vara exkluderade från prisuppgiften, skulle det innebära att avtalet genom tolkning får ett innehåll som X:s företrädare inte varit behöriga att genom uttryckligt avtal binda X till. Den grundläggande huvudregeln att en fullmaktsgivare undgår bundenhet av ett avtal eller annan rättshandling när behörighet saknas, skulle undergrävas om avtalsinnehållet skulle få påverkas av uttalanden eller insikter hos personer som saknar behörighet att binda huvudmannen. Det följer direkt av 10 § första stycket avtalslagen e contrario att handlande utom behörigheten inte binder huvudmannen.s. 453

16.X kan vidare tänkas föra följande principiella resonemang. Om tredje man medvetet förknippar sin rättshandling med vissa villkor vilka enbart avhandlats vid avtalsförhandlingar men inte tydligt framgår av det skriftliga kontraktet, bör risken för att sidolöparen inte blir gällande läggas på tredje man och inte på huvudmannen. För tredje man är det enkelt att se till att uppgifter om de med fullmäktigen överenskomna modifieringarna av avtalets innehåll kommer med i avtalet genom en hänvisning eller omnämnande.s. 453

17.Tredje man (tillverkaren Y) kan i sin tur tänkas invända att bolaget X inte genom att ge sina förhandlare begränsad behörighet kan binda Y till annat än vad Y erbjudit. De villkor som diskuterades under förhandlingarna ledde fram till ett av Y avlämnat anbud som förmedlades till X. Även om ett viktigt förbehåll gällande priset blev utelämnat när anbudet förmedlades, kan inte en tredje man bli bunden av ett avtalsinnehåll som han inte medverkat till enligt avtalslagens regler bara därför att motpartens företrädare inte har full behörighet att sluta avtal. Fullmaktsgivaren X står närmast att bära risken för att dess företrädare försummat att vidarebefordra viktiga uppgifter. Y:s viljeförklaring ska med andra ord tolkas med ledning av hur den framförts till X:s företrädare och något annat än vad denna viljeförklaring ger vid handen kan inte göras gällande mot Y.s. 453

18.Y kan tänkas utveckla sin talan genom att anföra att det av en näringsidkande förhandlingspart kan förväntas att det finns rutiner för att dokumentera och följa upp förhandlingsinnehållet. Med andra ord måste den som ingår ett avtal, på villkor som någon annan har framförhandlat, sätta sig in i villkorens innebörd före avtalsslutet. Vidare måste en tredje man i allmänhet anses ha anledning att räkna med att viktigare villkor som diskuterats under förhandlingarna framförs till huvudmannen. Brister fullmäktigen i detta avseende ligger det nära till hands att detta bör gå ut över huvudmannen och inte tredje man. I själva verket torde fullmäktigen ha en skyldighet att vidarebefordra viktiga uppgifter eller sidoöverenskommelser till sin huvudman enligt det underliggande uppdragsavtalet mellan dessa parter; fullgörs inte densamma bör huvudmannen ansvara gentemot tredje man på samma sätt som han ansvarar för andra medhjälpares handlande vid avtalsuppfyllelse in contractu. Huvudmannen får sedan i den mån lagen tillåter regressivs kräva sin uppdragstagare. 3.5 Den fortsatta framställningen Det kan som visats uppstå komplicerade situationer när båda parter är eniga om att avtal ingåtts eller när parterna inte uppmärksammar den grundläggande meningsskiljaktigheten förrän avtalet börjat fullgöras och obundenhet på grund av ursprunglig dissens inte längre framstår som ett praktiskt alternativ. Det är dessa problemscenarion som konstituerar själva kärnan i problematiken kring tillräknande och det är dessa situationer som diskuteras i det följande.s. 454

19.Ogiltighetsfallet verkar skilja sig från bundenhetsfallet; om båda parter påstår att avtal föreligger, kan domstolen inte beakta att varken huvudmannen eller tredje man egentligen bör vara obundna på grund av dissens. Den rätta lösningen i en sådan situation lämnas öppen i avtalslagen. Det kan däremot argumenteras för att domstolen kan ta nämnda utgångspunkt i beaktning i en situation där tredje man framställer ett ogiltighetsyrkande. Når tredje man framgång med ett sådant yrkande blir ingendera part bunden av den andres uppfattning; avtalet blir overksamt och en avveckling sker. Det förefaller också vara svårare att hävda att avtalslagens behörighetsregler urholkas om rättsföljden endast blir ogiltighet. I detta fall blir X inte bunden utom fullmaktens gränser utan tvingas endast acceptera att avtalet upplöses på grund av tredje mans villfarelse om avtalets innehåll.s. 454

20.Inte heller i ogiltighetsfallet är emellertid den rätta lösningen de lege lata fullständigt given, vilket kommer att framgå i nästa kapitel där rättspraxis analyseras.s. 455