Stycket

3.Stefan Lindskog har i sin monografi Kvittning, 1 uppl. 1984, 3 uppl. 2014, skrivit att om en huvudman lämnar ifrån sig särskilda sedlar eller mynt och begär att få just dessa tillbaka, så bör kvittning med en motfordran vara utesluten. Läget skulle då vara jämförbart med att sysslomannen i stället hade fått en bestämd lös sak (utan att ha fått panträtt i denna för motfordringen). Därefter behandlas ”generiskt avskiljande”, alltså fall där huvudmannen anförtrott pengar men inte har begärt återförande av specifika sedlar eller mynt. I detta fall sägs avskiljandets syfte vara att skydda huvudmannen mot sysslomannens borgenärer, inte mot eventuell kvittning. Avskiljandet avser således inte sättet för huvudfordringens infriande. Möjligen skulle man då, fortsätter Lindskog, kunna hävda från dogmatisk synpunkt att avskiljandet förändrar huvudfordringen från en obligationsrätt (betalningsanspråk) till en sakrätt (äganderättsanspråk). Enligt Lindskog vore argumentet dock felaktigt såväl metodologiskt som i sak; en numera föråldrad indelning i sak- och obligationsrätter bör inte få praktiska konsekvenser i kvittningshänseende. Även om huvudfordringen utgörs av (= avser) hos sysslomannen deponerade och avskilda penningmedel, så är det endast fråga om ett betalningsanspråk. Således kan inte heller den omständigheten att huvudfordringen utgörs av (= avser) hos sysslomannen deponerade, för huvudmannens räkning generiskt avskilda penningmedel hindra sysslomannen från kvittning. Här görs en hänvisning till bl.a. NJA 1971 s. 122.— Eftersom det i rättsfallet NJA 2014 s. 935 uppenbarligen var fråga om ett ”generiskt avskiljande”, där konkursboet kunde godta redovisning med vilka pengar som helst till anförtrott värde, skulle kvittningsrätt inte ha varit utesluten om HD hade följt det odogmatiska och realistiska resonemang som finns i kvittningsboken.s. 360