Se NJA II 1944 s. 405 f. 1 1 Justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson framhöll uppmärksamt i sitt betänkande i NJA 2014 s. 935 på s. 945 att om en redovisningsgäldenär avskilt redovisningsmedlen genom deposition i bank och klargjort för banken att depositionen skett för annans räkning, så kan banken enligt förarbetena till lagen om redovisningsmedel (NJA II 1944 s. 411 f.) — till skillnad mot vad som gäller enligt 31 § kommissionslagen (64 § i 1914 års lag) — inte kvitta med motfordran hos redovisningsgäldenären. Detta skulle enligt betänkandet tala för att kommissionslagens bestämmelser inte är tillämpliga på redovisningsförhållanden. Men samtidigt står i NJA II 1944 på s. 405 och 410 att lagen är analogt tillämplig på mottagande av all fungibel egendom, inte bara pengar, och en kommissionär mottar otvivelaktigt huvudmannens varor och pengar med redovisningsskyldighet. Varför skulle då inte kommissionslagen kunna tillämpas åtminstone analogt på redovisningsförhållanden där kommissionslagen innehåller en lösning men en sådan saknas i lagen om redovisningsmedel? Det förefaller som om den som stiftade redovisningslagen (Gösta Walin) vid sitt kvittningsuttalande råkade förbise existensen av dåvarande 64 § kommissionslagen, som inte berördes i 1944 års lagstiftningsärende. Något som talar för ett sådant förbiseende är vidare att det 1944 inte framhölls och än mindre åtgärdades att kommittenten enligt 53 § första stycket 1914 års kommissionslag hade separationsrätt till varor innehavda av kommissionären med försäljningsuppdrag ända tills äganderätten går över till tredje man eller kommissionären självinträder, utan att något villkor uppställdes om att kommissionärens självinträdesrätt förutsatte att kommissionären var solvent eller betalade kontant. Annars omvandlar ju självinträdet kommittentens separationsrätt till varorna till en osäker fordran mot kommissionären, vilket betyder att kommissionären har rätt att sätta värdet av huvudmannens rätt i fara. I sådant fall föreligger inte redovisningsskyldighet, och en separationsrätt för huvudmannen är utesluten enligt lagen om redovisningsmedel, även om den till sysslomannen överlämnade egendomen aldrig har sammanblandats med sysslomannens (se NJA II 1944 s. 410 och NJA 2007 s. 599 på s. 621). Här finns en inkongruens i rättssystemet som de lege lata kan lösas bara genom ett reduktionsslut från dåvarande 53 § och nuvarande 23 § kommissionslagen. 12 Jfr NJA II 1944 s. 411 näst sista stycket. 13 NJA II 1944 s. 418 andra stycket in fine. 1 4 Härvid tar jag inte ställning till om en legal (icke avtalad) säkerhetsrätt, särskilt kvittningsrätt, kan vara utesluten i vissa sysslomannaförhållanden därför att huvudmannens behov av likviditet skulle kunna ges företräde. 15 Startpunkten kan förläggas till år 1904, då dansken Torp vid det Nordiska juristmötet tämligen ensam hävdade att äganderätten inte övergår från säljaren till köparen vid en enda tidpunkt utan successivt och att man vid tal om äganderätt måste skilja mellan olika rättsliga konflikter. Så småningom har uppfattningen om äganderätt som ett i sig innehållslöst men framställningstekniskt underlättande mellanbegrepp (en kopplingscentral) blivit allmänt omfattad, se t.ex. Undén och Ross. En kortfattad, suverän framställning över värdenihilismen och dogmatiskt rättighetstänkande finns i Markku Helins artikel Rättigheter i rättsvetenskap — om rättigheters ställning i rättsvetenskap från Uppsalaskolan till nutid, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 2017 s. 100–111. 1 6 Ett annat exempel på pragmatism finns i preskriptionslagen. Enligt dess 11 § får en panthavare ta betalt ur panten även om hans pantsäkrade fordran har preskriberats. Detta skulle kunna förklaras med att hans panträtt är en sakrätt och inriktad på ett individuellt bestämt föremål, medan bara fordringar (generiskt bestämda anspråk) preskriberas enligt lagens 1 §. I lagens 10 § anges emellertid att en fordran får användas till kvittning även om den är preskriberad. Här har lagstiftaren uppenbarligen sett till kvittningsrättens säkerhetsfunktion (”panträtt i egen skuld”) och bortsett från att föremålet för den preskriberade fordringen inte är individuellt bestämt och därmed inte en sakrätt i statisk mening. Kvittningsrätten åtnjuter dessutom s.k. dynamiskt sakrättsligt skydd genom att den enligt 5:15 konkurslagen får göras gällande i gäldenärens (huvudborgenärens) konkurs. 17 Har prestation skett efter ett (oriktigt) lagakraftvunnet avgörande av en domstol eller myndighet, kan det naturligtvis tänkas att prestationen dock blir befriande. 1 8 Med min uppfattning i rättsfrågan måste advokatens förslag ha stridit mot god advokatsed. 19 Resultatet skulle då i praktiken bli detsamma som enligt kommissionslagen. 2 0 Dansken Alf Ross har i en klassisk uppsats i Festskrift till Henry Ussing, 1951, visat hur den polynesiska, besvärjande formeln tû-tû kan ersätta ordet äganderätt utan att saken ändras. Jfr ovan not 15. 21 Ingen av parterna, de rättsutlåtande professorerna eller domstolarna verkar ha känt till lagbestämmelsen och dess ratio. Annars borde den ha omnämnts jämförelsevis av dem som ville ogilla klientens talan och ha avfärdats av HDmajoriteten, vilken ändå snuddade vid frågan om obehörig vinst (dubbelbetalning). 2 2 I förarbetena till lagen om redovisningsmedel diskuteras om olika huvudmäns rätt till medel avskilda för dem på samma konto vid brist på kontot ska proportioneras brutto eller först sedan avdrag gjorts för sysslomannens arvodesfordran. I samband med det uttalade departementschefen (statssekreterare Walin, får man förmoda) att en nettoberäkning leder till den egendomliga konsekvensen att de redovisningsberättigades andelstal i ett gemensamt konto under i övrigt lika förhållanden skulle bestämmas ”olika vid utmätning och konkurs, enär någon kvittning med motfordringar svårligen kan förutsättas äga rum i det förra fallet”. Därefter rekommenderades en bruttoberäkning (NJA II 1944 s. 418). Uttalandet, att kvittning med sysslomannens arvodesfordran inte skulle kunna ske vid utmätning, kan inte vara riktigt. Sysslomannen har helt enkelt en civilrättslig kvittningsrätt som måste respekteras sakrättsligt vid alla former av cession. Varje olikhet mellan utmätning och konkurs riskerar dessutom att bli konkursdrivande, främst så att en annan av sysslomannens borgenärer begär sysslomannen i konkurs för att säkra värdet av arvodesfordringen för borgenärerna i allmänhet.
Hänvisas från p. 6 (s. 362)
Se NJA II 1944 s. 405 f. 1 1 Justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson framhöll uppmärksamt i sitt betänkande i NJA 2014 s. 935 på s. 945 att om en redovisningsgäldenär avskilt redovisningsmedlen genom deposition i bank och klargjort för banken att depositionen skett för annans räkning, så kan banken enligt förarbetena till lagen om redovisningsmedel (NJA II 1944 s. 411 f.) — till skillnad mot vad som gäller enligt 31 § kommissionslagen (64 § i 1914 års lag) — inte kvitta med motfordran hos redovisningsgäldenären. Detta skulle enligt betänkandet tala för att kommissionslagens bestämmelser inte är tillämpliga på redovisningsförhållanden. Men samtidigt står i NJA II 1944 på s. 405 och 410 att lagen är analogt tillämplig på mottagande av all fungibel egendom, inte bara pengar, och en kommissionär mottar otvivelaktigt huvudmannens varor och pengar med redovisningsskyldighet. Varför skulle då inte kommissionslagen kunna tillämpas åtminstone analogt på redovisningsförhållanden där kommissionslagen innehåller en lösning men en sådan saknas i lagen om redovisningsmedel? Det förefaller som om den som stiftade redovisningslagen (Gösta Walin) vid sitt kvittningsuttalande råkade förbise existensen av dåvarande 64 § kommissionslagen, som inte berördes i 1944 års lagstiftningsärende. Något som talar för ett sådant förbiseende är vidare att det 1944 inte framhölls och än mindre åtgärdades att kommittenten enligt 53 § första stycket 1914 års kommissionslag hade separationsrätt till varor innehavda av kommissionären med försäljningsuppdrag ända tills äganderätten går över till tredje man eller kommissionären självinträder, utan att något villkor uppställdes om att kommissionärens självinträdesrätt förutsatte att kommissionären var solvent eller betalade kontant. Annars omvandlar ju självinträdet kommittentens separationsrätt till varorna till en osäker fordran mot kommissionären, vilket betyder att kommissionären har rätt att sätta värdet av huvudmannens rätt i fara. I sådant fall föreligger inte redovisningsskyldighet, och en separationsrätt för huvudmannen är utesluten enligt lagen om redovisningsmedel, även om den till sysslomannen överlämnade egendomen aldrig har sammanblandats med sysslomannens (se NJA II 1944 s. 410 och NJA 2007 s. 599 på s. 621). Här finns en inkongruens i rättssystemet som de lege lata kan lösas bara genom ett reduktionsslut från dåvarande 53 § och nuvarande 23 § kommissionslagen. 12 Jfr NJA II 1944 s. 411 näst sista stycket. 13 NJA II 1944 s. 418 andra stycket in fine. 1 4 Härvid tar jag inte ställning till om en legal (icke avtalad) säkerhetsrätt, särskilt kvittningsrätt, kan vara utesluten i vissa sysslomannaförhållanden därför att huvudmannens behov av likviditet skulle kunna ges företräde. 15 Startpunkten kan förläggas till år 1904, då dansken Torp vid det Nordiska juristmötet tämligen ensam hävdade att äganderätten inte övergår från säljaren till köparen vid en enda tidpunkt utan successivt och att man vid tal om äganderätt måste skilja mellan olika rättsliga konflikter. Så småningom har uppfattningen om äganderätt som ett i sig innehållslöst men framställningstekniskt underlättande mellanbegrepp (en kopplingscentral) blivit allmänt omfattad, se t.ex. Undén och Ross. En kortfattad, suverän framställning över värdenihilismen och dogmatiskt rättighetstänkande finns i Markku Helins artikel Rättigheter i rättsvetenskap — om rättigheters ställning i rättsvetenskap från Uppsalaskolan till nutid, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 2017 s. 100–111. 1 6 Ett annat exempel på pragmatism finns i preskriptionslagen. Enligt dess 11 § får en panthavare ta betalt ur panten även om hans pantsäkrade fordran har preskriberats. Detta skulle kunna förklaras med att hans panträtt är en sakrätt och inriktad på ett individuellt bestämt föremål, medan bara fordringar (generiskt bestämda anspråk) preskriberas enligt lagens 1 §. I lagens 10 § anges emellertid att en fordran får användas till kvittning även om den är preskriberad. Här har lagstiftaren uppenbarligen sett till kvittningsrättens säkerhetsfunktion (”panträtt i egen skuld”) och bortsett från att föremålet för den preskriberade fordringen inte är individuellt bestämt och därmed inte en sakrätt i statisk mening. Kvittningsrätten åtnjuter dessutom s.k. dynamiskt sakrättsligt skydd genom att den enligt 5:15 konkurslagen får göras gällande i gäldenärens (huvudborgenärens) konkurs. 17 Har prestation skett efter ett (oriktigt) lagakraftvunnet avgörande av en domstol eller myndighet, kan det naturligtvis tänkas att prestationen dock blir befriande. 1 8 Med min uppfattning i rättsfrågan måste advokatens förslag ha stridit mot god advokatsed. 19 Resultatet skulle då i praktiken bli detsamma som enligt kommissionslagen. 2 0 Dansken Alf Ross har i en klassisk uppsats i Festskrift till Henry Ussing, 1951, visat hur den polynesiska, besvärjande formeln tû-tû kan ersätta ordet äganderätt utan att saken ändras. Jfr ovan not 15. 21 Ingen av parterna, de rättsutlåtande professorerna eller domstolarna verkar ha känt till lagbestämmelsen och dess ratio. Annars borde den ha omnämnts jämförelsevis av dem som ville ogilla klientens talan och ha avfärdats av HDmajoriteten, vilken ändå snuddade vid frågan om obehörig vinst (dubbelbetalning). 2 2 I förarbetena till lagen om redovisningsmedel diskuteras om olika huvudmäns rätt till medel avskilda för dem på samma konto vid brist på kontot ska proportioneras brutto eller först sedan avdrag gjorts för sysslomannens arvodesfordran. I samband med det uttalade departementschefen (statssekreterare Walin, får man förmoda) att en nettoberäkning leder till den egendomliga konsekvensen att de redovisningsberättigades andelstal i ett gemensamt konto under i övrigt lika förhållanden skulle bestämmas ”olika vid utmätning och konkurs, enär någon kvittning med motfordringar svårligen kan förutsättas äga rum i det förra fallet”. Därefter rekommenderades en bruttoberäkning (NJA II 1944 s. 418). Uttalandet, att kvittning med sysslomannens arvodesfordran inte skulle kunna ske vid utmätning, kan inte vara riktigt. Sysslomannen har helt enkelt en civilrättslig kvittningsrätt som måste respekteras sakrättsligt vid alla former av cession. Varje olikhet mellan utmätning och konkurs riskerar dessutom att bli konkursdrivande, främst så att en annan av sysslomannens borgenärer begär sysslomannen i konkurs för att säkra värdet av arvodesfordringen för borgenärerna i allmänhet.s. 362