1.I princip samma situation uppkom senare för Arlewin. Han ansåg sig förtalad i ett annat program som hade producerats av Strix och sänts av TV3. Därför väckte han enskilt åtal mot programledaren och krävde även skadestånd.s. 326
2.Det sätt som han valde att föra sin talan på kan ha betydelse för vilka slutsatser som kan dras av fallet. Som bakgrund till Europadomstolens dom ska därför processen i de svenska domstolarna först sammanfattas. Arlewin angav i sin stämningsansökan till tingsrätten att målet skulle handläggas enligt allmänna processuella regler eftersom YGL inte var tillämplig. Vid muntlig förberedelse i målet åberopade han emellertid 5 kap. 1 § YGL (med vidare hänvisning till TF och brottsbalken). Tingsrätten uppfattade att han gjorde gällande att ansvar i första hand skulle utkrävas enligt YGL och i andra hand enligt brottsbalken. Med hänvisning till ovan refererade NJA 2002 s. 314 beslutade tingsrätten att avvisa talan till den del den grundade sig på YGL. Rätten angav att frågan om ansvar enligt brottsbalken skulle avgöras efter huvudförhandling. Före denna förhandling överklagade Arlewin tingsrättens avvisningsbeslut. Inte heller hovrätten ansåg emellertid att YGL var tillämplig utan avslog överklagandet. I stället för att gå vidare med huvudförhandling i tingsrätten återkallade han då sin talan. Det får förmodas att han inte såg någon utsikt till framgång på grund av det sätt som meddelarfriheten hade tolkats i ovan refererade NJA 2005 s. 884.s. 326
3.Arlewin framförde därefter klagomål till Europadomstolen. I sin dom konstaterade domstolen (punkt 60) att parterna var överens om att frågan om det påstådda förtalsbrottet rörde rätten till privatliv enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan EKMR), men att ”jurisdiction was excluded due to a procedural bar that limited an examination on the merits to programmes considered to emanate from Sweden”. Domstolen fann därmed att artikel 6 (1) i EKMR var tillämplig.s. 326
4.Den centrala frågan för Europadomstolen blev därför om det som den svenska regeringen hävdade inför domstolen var tillräckligt att Arlewin kunde väcka talan i Storbritannien. Enligt regeringen hade Storbritannien till och med exklusiv jurisdiktion enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (nedan AV-direktivet). Europadomstolen höll emellertid inte med om denna tolkning av direktivet (punkterna 62–64).s. 327
5.Domstolen konstaterade (punkt 72) vidare att oavsett om det var möjligt att väcka talan i Storbritannien, hade programmet mycket stark anknytning till Sverige. Det var producerat i Sverige, på svenska, exklusivt för en svensk marknad och för svenska tv-bolag. Programledaren var svensk och bosatt i Sverige. Programmet sändes första gången i direktsändning och domstolen ansåg inte att Sverige presenterat något som tydde på att någon redigering eller kontroll skett utanför Sverige. Kopplingen till Storbritannien var däremot mycket svag. Domstolen ansåg därför att tv-sändningen var svensk till sin natur.s. 327
6.Att väcka talan i Storbritannien såg domstolen inte som ett rimligt eller praktiskt alternativ för den klagande i detta fall (punkt 73). När svenska domstolar vägrade pröva talan i sak, fråntogs därför klaganden sin rätt till domstolsprövning av det påstådda förtalet. Begränsningarna av möjligheterna till domstolsprövning var därmed alltför långtgående och klagandens rättigheter enligt artikel 6 hade således kränkts.s. 327