Närliggande

2.Genom NJA 2007 s. 227 har ett klargörande steg tagits mot att integrera unionslagstiftningen i den svenska konstitutionella grundstrukturen. EU-förordningar ska gälla som lag i riket och ska även behandlas som lag i regeringsformens bemärkelse. Så som skyddet för yttrandefriheten reglerats i Sverige — och i Europa — åtnjuter lagstiftaren ett betydande utrymme för att i lag reglera och, i förekommande fall, begränsa yttranden i näringslivet. Om det rör sig om yttranden av utpräglat kommersiell natur, som ett kreditbetyg, är ett förbud mot blandade meddelanden som innehåller opinionsbildande och nyhetsförmedlande inslag tillåtet. Det innebär att den mycket begränsade regleringen i CRA-förordningens rekommendationsförbud förmodligen inte ska anses vara otillåten, varken enligt svensk grundlag eller enligt EU-stadgan. Det är även uppenbart att det är svårt att finna stöd för påståendet att det föreligger ett kompetensöverskridande från lagstiftaren när det gäller rekommendationsförbudet. I en svensk kontext blir steget mellan skyddet för åsiktsbildningen i 1 kap. 1 § regeringsformen och rätten att begränsa yttranden i näringslivet i 2 kap. 23 § regeringsformen — som kan tillämpas i det aktuella sammanhanget — helt enkelt för långt. Därmed saknas förutsättningar för slutsatsen att 10 kap. 6 § regeringsformen har åsidosatts.s. 47