Rättsfall
NJA 2007 s. 227
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 227
BibTeX
@misc{nja-2007-s-227,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 227}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 6 artiklar · 12 stycken/fotnoter
- En begränsning av yttrandefriheten i en EU-förordning som uppfyller de formella kraven på giltighet uppfyller även, till skillnad från vad Dan Hanqvist hävdar, kravet på lagstöd i 2 kap. 20–23 §§ regeringsformen. Enligt Högsta domstolens avgörande NJA 2007 s. 227 ska en EU-förordning som den här aktuella CRA-förordningen gälla som lag här i riket. Enligt Högsta domstolen har Sverige genom lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen — en anslutning som beslutats med stöd av 10 kap. 6 § regeringsformen — till EU överlåtit en del av sin normgivningsmakt, t.ex. på finansmarknadsområdet. En följd av bestämmelserna i lagen om EUmedlemskapet är att en förordning inom detta område som i behörig ordning och behöriga former beslutats inom EU är till alla delar bindande och direkt tillämplig här i landet. Högsta domstolen uttrycker det som att det med andra ord kan sägas att ”riksdagen som en följd av anslutningen och 1994 års lag inte längre är behörig lagstiftare inom det område som faller inom [EU:s] kompetens.” En EUförordning ska tillämpas i sin gemenskapsrättsliga form, dvs. någon transformering eller inkorporering till svensk rätt krävs inte och är inte heller tillåten. Av NJA 2007 s. 227 framgår även att sådan förordning i fråga om legalitetskrav ska anses likställd med svensk lag och uppfyller de krav som ställs på normgivning för en inskränkning av de rättigheter som finns i 2 kap. regeringsformen. Detta kan ses som en presumtion om CRA-förordningens giltighet och tillämplighet så länge som riksdag och regering har fullgjort formkraven vid rättsaktens tillkomst. Det skulle därför krävas formella brister i förfarandet för att kullkasta den presumtion som ställts upp i Högsta domstolens praxis.
- Genom NJA 2007 s. 227 har ett klargörande steg tagits mot att integrera unionslagstiftningen i den svenska konstitutionella grundstrukturen. EU-förordningar ska gälla som lag i riket och ska även behandlas som lag i regeringsformens bemärkelse. Så som skyddet för yttrandefriheten reglerats i Sverige — och i Europa — åtnjuter lagstiftaren ett betydande utrymme för att i lag reglera och, i förekommande fall, begränsa yttranden i näringslivet. Om det rör sig om yttranden av utpräglat kommersiell natur, som ett kreditbetyg, är ett förbud mot blandade meddelanden som innehåller opinionsbildande och nyhetsförmedlande inslag tillåtet. Det innebär att den mycket begränsade regleringen i CRA-förordningens rekommendationsförbud förmodligen inte ska anses vara otillåten, varken enligt svensk grundlag eller enligt EU-stadgan. Det är även uppenbart att det är svårt att finna stöd för påståendet att det föreligger ett kompetensöverskridande från lagstiftaren när det gäller rekommendationsförbudet. I en svensk kontext blir steget mellan skyddet för åsiktsbildningen i 1 kap. 1 § regeringsformen och rätten att begränsa yttranden i näringslivet i 2 kap. 23 § regeringsformen — som kan tillämpas i det aktuella sammanhanget — helt enkelt för långt. Därmed saknas förutsättningar för slutsatsen att 10 kap. 6 § regeringsformen har åsidosatts.
The Phantom Menace3 hänvisningar
- I Magnus argumentation spelar NJA 2007 s. 227 något av en nyckelroll. Magnus menar att HD i fallet skulle ha slagit fast att en EUförordning kan användas istället för av riksdagen stiftad lag även i de fall då RF föreskriver att viss normgivning ska ske i lagform (s. 44). Implikationen vore i så fall att EU genom en förordning skulle kunna besluta om sådana inskränkningar i fri- och rättigheter som enligt våra grundlagar kräver den speciella formen av riksdagsstiftad lag.
- Jag håller inte med om att NJA 2007 s. 227 kan läsas på det sätt som Magnus hävdar. I själva verket har rättsfallet ingenting nytt att säga om RF:s krav på lagform; utgången, menar jag, är helt i linje med vad som sedan gammalt har gällt i svensk rätt beträffande öppna straffbud. Snarare betyder fallet t.o.m. att HD (åtminstone implicit) har bekräftat att RF:s formkrav vad gäller normgivningen gäller också i förhållande till unionsrätten.
- Faktum att HD accepterar att en riksdagslag som innehåller straffbud får sitt materiella innehåll ur unionens rättsakter innebär således, ur konstitutionellt perspektiv, inte mer än att sådana lagar kan få sitt materiella innehåll från författningar av lägre rang än lag eller t.o.m. från myndighetsbeslut och beslut av bolagsinterna organ. I alla dessa fall är det riksdagen som genom formell lag har beslutat om straffbarheten och i samband därmed angett vilka handlingar som avses omfattas av lagstiftningen. Snarare än att visa att unionens institutioner kan ta riksdagens plats när lagform är påbjuden för viss normgivning, kan NJA 2007 s. 227 istället sägas illustrera att RF:s regler om normgivning i lagform respekteras även i förhållande till unionsrätten, och att riksdagen kan välja att göra straffbudet ”öppet” i den meningen, att dess närmare innehåll framgår av andra normkällor av lägre konstitutionell rang än lag som riksdagen har accepterat för syftet (häribland alltså unionens rättsakter).
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- De nu nämnda principerna om utfyllnad av blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan befanns i NJA 2007 s. 918 inte vara tilllämpliga när det gäller förverkande, varvid det bl.a. togs hänsyn till att förverkande är en ekonomisk påföljd, till att förverkande kan bli aktuellt också vid bötesbrott samt till att det i normgivningspraxis finns flera exempel på att blankettstraffstadganden i lag sanktionerar föreskrifter som meddelats av förvaltningsmyndighet också då ett förverkande kan bli aktuellt. Regeringsformen tillåter alltså: ”— låt vara inte med den tydlighet som skulle ha varit önskvärd — att förvaltningsmyndigheter och kommuner med stöd av delegering fyller ut blankettstraffstadganden som läggs till grund för ett förverkande också då den gärning som därigenom straffbeläggs helt eller i det väsentliga anges genom deras föreskrifter.” I NJA 2007 s. 227 ansågs bestämmelsen om tullbrott i 8 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling vara förenlig med såväl regeringsformens regler om normgivningsmaken som den straffrättsliga legalitetsprincipens obestämdhetsförbud. Av särskilt intresse i målet är att HD tar ställning till en reglering som innebär att kriminaliseringens gränser ytterst sätts av EU-rättsliga regler. I denna del uttalades bl.a. följande: ”Det finns inte något generellt konstitutionellt hinder mot att man i en svensk lag med straffbestämmelser hänvisar till det materiella innehållet i någon annan lag (jfr bl.a. Regner, Lagprövning och blankettstraffstadganden — Några HD-fall i Festskrift till Rune Lavin, s. 236). Det saknar betydelse om hänvisning i lagen sker endast till bestämmelser som är beslutade när lagen antas eller om hänvisningen också är framåtsyftande och omfattar kommande föreskrifter (se t.ex. ansvarsbestämmelsen i BrB om brott mot tystnadsplikt, där de materiella bestämmelserna om tystnadsplikt finns i åtskilliga andra författningar tillkomna före och efter brottsbalksbestämmelsen).
- Se rörande legalitetsprincipen även NJA 2001 s. 214, NJA 2003 s. 133, NJA 2004 s. 97, NJA 2006 s. 708, NJA 2007 s. 219, NJA 2007 s. 227, NJA 2007 s. 326, NJA 2007 s. 941, NJA 2008 s. 930 (den skiljaktiga meningen), NJA 2008 s. 1135 och NJA 2009 s. 111.
- I NJA 2007 s. 227 fann HD att antidumpningstull faller inom det i 8 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling använda begreppet ”tull, skatt eller annan avgift”. I målet bedömdes också en rad andra frågor av mer generell betydelse (se ovan avsnitt 2.1).