Jfr Wennberg i 2016–17, där författaren argumenterar för att HD i och med NJA 2016 s. 763 har infört en ny riktlinje för bevisbedömningen av uppsåt, dvs. vad gärningsmannen tror. 1 3 SOU 1996:185 s. 185 del I avsnitt 3.7.2, särskilt a.bet. s. 114. 14 Borgeke i SvJT 2017 s. 95. 15 Se också SOU 1996:185 del I s. 114. 1 6 Se även NJA 2011 s. 563 (som domstolen hänvisar till i 2016 års fall i denna del). HD yttrar i 2011 års fall följande om bevisning av uppsåt (efter att först ha berört de omständigheter som tas upp i NJA 2004 s. 176 och NJA 2002 s. 449): ”En annan utgångspunkt för uppsåtsbedömningen, särskilt vid angrepp på person, är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka (jfr NJA 1998 s. 86). Som tidigare har berörts är knivhugg mot halsen i sig förenade med livsfara. Angrepp med sådana knivhugg kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. Angrepp av detta slag talar starkt för att det också har förelegat uppsåt att döda (jfr NJA 1977 s. 630 och NJA 1996 s. 509).” 17 En anmärkning i marginalen är att Borgeke i ett annat sammanhang har framfört att ett exempel på sådant ”extremt och överdrivet risktagande” som gör att uppsåt kan föreligga på grund av hänsynslöst beteende trots låg uppfattad sannolikhet är just ”att man sticker en kniv i bröstet eller i ryggen på en annan person”, se Borgeke i JT 2008–09 s. 287. Borgeke garderar sig emellertid samtidigt genom att säga att det nog inte är så lätt att dra slutsatsen att gärningsmannen i ett sådant fall är likgiltig. 1 8 Detsamma kan sägas om NJA 2004 s. 479, där HD konkluderade att en femtonåring som huggit en annan i ryggen inte kunde sägas ha varit likgiltig inför att den huggne skulle dö, även om knivhugget ansågs ”ha inneburit en avsevärd risk för att [den huggne] skulle berövas livet”. Även i detta fall verkar HD främst fokusera på vad femtonåringen — som det enligt domskälen inte fanns anledning att anta ”hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och […] sådan erfarenhet att han trots sin ungdom [skulle kunna] jämställas med en vuxen” — kunde sägas ha förstått av hur sannolik en dödlig utgång hade varit. HD resonerar inte i domskälen i om betydelsen av det eventuellt särskilt hänsynslösa i knivhugget som ”likgiltighetsmarkör”. 19 Det kan nämnas att det i doktrinen vid flera tillfällen har påpekats att det efter NJA 2004 s. 176 måste betraktas som en viktig uppgift för både domstolar och rättsvetenskap att utveckla riktlinjer för bedömningen av uppsåt just i fall där den uppfattade sannolikheten har varit låg. Se exempelvis Asp ”Uppsåtets nedre gräns — en efterlängtad sequel”, JT 2004–05 s. 385 och Ulväng i Tanke och uppsåt s. 230. 2 0 Se NJA 2004 s. 176 och exempelvis Asp i JT 2004–05.
Hänvisas från p. 11 (s. 185)
11.Här bör kanske påminnas om att varken den uppfattade sannolikheten eller de så kallade likgiltighetsmarkörerna är kriterier, utan bevisfakta för den likgiltiga attityd som — tillsammans med medvetenhet om risken — utgör kriterium för likgiltighetsuppsåt. I denna mening är även den uppfattade sannolikheten en likgiltighetsmarkör. På ett allmänt plan kan jag för egen del inte se annat än att 2016 års avgörande främst är en markering av att en slentrianmässig hänvisning till förekomsten av en viss likgiltighetsmarkör inte duger för bevisning av det andra ledet i likgiltighetsuppsåtet.s. 185