Förutom de frågeställningar jag tar upp i det följande finns anledning att diskutera den syn på bevisning av uppsåt vid psykisk störning och bristande impulskontroll som domstolen ger uttryck för i NJA 2016 s. 763. Den frågan kommer emellertid inte att beröras här.
Hänvisas från p. 1 (s. 182)
1.Avgörandet NJA 2016 s. 763 — som belyser bevisproblematiken vid så kallat likgiltighetsuppsåt — har redan gett upphov till ett par publicerade kommentarer. Dels har Suzanne Wennberg anfört vissa kritiska synpunkter i JT, dels har Martin Borgeke (som själv var med och dömde i målet) diskuterat domen i denna tidskrift. I den följande kommentaren diskuterar jag en aspekt av avgörandet som inte berörs av Wennberg, men som diskuteras av Borgeke: relationen mellan å ena sidan den av gärningsmannen uppfattade sannolikheten som bevisfaktum för uppsåt och å andra sidan andra tänkbara bevisfakta. Jag är i ganska stor utsträckning enig med Borgeke i de synpunkter han har framfört, men inte alldeles överens med honom. Den här korta texten kan alltså betraktas både som en kommentar till det aktuella avgörandet och som en replik till Borgekes kommentar.s. 182