Jag använder dessa uttryck som i sammanhanget synonymer, samtliga uttryck för culparegeln. I lagstiftning används olika uttryck. I skadeståndslagen (1972:207) används de båda sista uttrycken (se t.ex. 2 kap. 1§ — vårdslöshet — och 3 kap. 1 § — försummelse). Oaktsamhetsuttrycket förekommer kanske mest frekvent i straffrättsliga sammanhang där uppsåt inte krävs för ansvar, men även i skadeståndsrättslig lagstiftning (se t.ex. aktiebolagslagen 29 kap. 1 §). I åtskilliga sammanhang används även uttrycket vållande, som emellertid kan innebära olika saker: Det kan uttrycka culpa (se t.ex. HD:s språkbruk i NJA 1988 s. 62), kausalitet (som i 2 kap. 1 § SkL) eller både ock (”För att någon skall anses ha vållat en effekt, skall han ha orsakat effekten genom oaktsamhet (eller uppsåtligen, när vållandebegreppet fatttas mera vidsträckt)”, Ivar Strahl, Vållande, SvJT 1960 s. 180). Se angående terminologin Gillis Erenius, Oaktsamhet, Stockholm 1971, s. 25 ff. och för några senare reflektioner kring detta Magnus Melin, Om vållande, vårdslöshet och försummelse — och lite om JT Forum, JT Forum 2010-11-26, tillgänglig på http://www.jt.se/ forum/post.asp?id=14.
Hänvisas från p. 1 (s. 906)
1.För hundra år sedan skriver Thore Engströmer i den första årgången av Svensk Juristtidning om ett lagförslag rörande ”skada i följd av automobiltrafik”, trafikansvaret. Det är en artikel som till stora delar kunde ha varit skriven idag. Det beror inte på att skadeståndsrätten inte har utvecklats. Det har den. Det beror inte heller på att rättsvetenskapen inte förmått att tänka nya tankar. Det har den. (Delvis i alla fall.) Men Engströmers uppsats berör vissa ständigt närvarande avvägningar i civilrättens ansvarstänkande, om än vi i modern rätt understundom saknar Engströmers historiska överblick: Inom läran om ersättningsskyldighet för skada i utomobligatoriska förhållanden, d.v.s. när skadan icke grundar sig på underlåtenhet att behörigen fullgöra åtagen förpliktelse eller eljest ägt rum i ett obligatoriskt förhållande, brukar man, som bekant, skilja mellan två principiellt olika utgångspunkter, den romerskrättsliga grundsatsen och den germanska rättens princip. Enligt den förra föreligger skadeersättningsskyldighet endast om vårdslöshet ligger den till last, som tillfogat skadan, culpaprincipen. Enligt den senare är redan den, som genom sin person eller genom honom tillhörig egendom orsakat skadan, skyldig ersätta densamma, causaprincipen. Eller, som vi skulle ha sagt idag, det finns två ansvarsrättsliga huvudspår i skadeståndsrätten: culparegeln och rent strikt ansvar. Den första ansvarsformen utgår från att vi har ansvar för skador vi tillfogar en annan enbart om vårt agerande varit oaktsamt, vårdslöst eller försumligt. Det huvudsakliga alternativet utgår från att vi har ansvar för skador som vi orsakar vare sig det sker genom vårdslöshet eller ett klanderfritt beteende. Engströmer fortsätter: Det är bekant, huru den romerskrättsliga grundsatsen gått segrande fram i modern skadeståndsrätt. Även enligt svensk rätt gäller huvudregeln om vållande som förutsättning för ersättningsskyldighet. Men den germanska rättens grundsats har icke spårlöst försvunnit. Utom undantag från huvudregeln, vilka följt med reception av romersk rätt, leva också germanska regler här och där kvar. Som en den germanska principens renässans betraktas emellertid den utveckling, vari modern lagstiftning sedan ganska långt tillbaka befinner sig inför de problem på detta område, som vår tids industri och kommunikationer ställa för lagstiftaren. Efter denna inledande betraktelse över de två positionerna går Engströmer via bl.a. vissa preventionsargument som en rättsekonom långt senare hade kunnat ställa sig bakom utan att behöva skämmas, in på det då nya förslaget om trafikansvar. Men låt oss stanna ett ögonblick vid konstaterandet om culparegelns seger.s. 906