Rättsfall
NJA 1988 s. 62
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1988 s. 62
BibTeX
@misc{nja-1988-s-62,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1988 s. 62}},
year = {1988},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
21 hänvisningar i 12 artiklar · 21 stycken/fotnoter
Hundra år av gemenskap1 hänvisning
Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada?5 hänvisningar
- Bland lagberedningsmaterialet hänvisar Tiilikka till lagberedningens publikation 1970:3 s. 7, laggranskningsrådets utlåtande 1971:3 s. 7 f., samt propositionen till FiSkL, dvs. RP 1973:187 s. 3, 23. 1 3 Se även nedan vid fotnot 40, 66–68 om det vanskliga i att tolka bl.a. motivuttalanden e contrario. 14 Hemmo anför över huvud taget inget källstöd för sin restriktiva tolkning i OLJ 2002:26. Hemmo, Sopimus ja delikti stöder sig på Pöyhönen & Korhonen, Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996, samt på Jarmo Tuomistos verk Tyyppipakosta aikaprioriteettiin. Näkökohtia esineoikeudellisen sivullissuojan perusteista, 1993 s. 35 ff. Dessutom hänvisar Hemmo till FiHD 1994:94. Tuomisto och FiHD 1994:94 berör emellertid närmast frågan om vem som har rätt till ersättning för sakskada och tredjemans ställning utanför tillämpningen av FiSkL med dess 5:1. Nämnas kan dock att Tuomisto s. 37 (se även s. 38 ff.) finner att ”utformningen av FiSkL 5:1 inte begränsar sfären av de förmögenhetsrättigheter, vars innehavare kan kräva ersättning [...] för ren förmögenhetsskada” (övers. B.S.). Om FiHD 1994:94 konstaterar Hemmo själv att fallet ”inte på något vis är relevant för tolkningen av FiSkL 5:1”. Fallet gäller nämligen det strikta ansvaret för sakskador enligt 1923 års luftfartslag 6 § (se närmare nedan vid fotnot 50, 52, 54 och 62). Vidare hänvisar Hemmo för svensk del till Jan Kleinemans Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987 s. 180 ff. 15 Pöyhönen & Korhonen, Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996 s. 217 hänvisar till Hans Saxén, Finlands skadeståndslag jämförd med Sveriges, SvJT 1977 s. 148 ff. Vid behandlingen av FiSkL 5:1 konstaterar Saxén (s. 152) att den finska och svenska lagen skiljer sig från varandra genom att SvSkL inte hänvisar till ”synnerligen vägande skäl” som grund för ersättande av ren förmögenhetsskada. På basis av detta hävdar Pöyhönen & Korhonen att Saxén ”alltså inte finner att det mellan våra länder skulle finnas någon skillnad i definitionen av ren förmögenhetsskada” (övers. B.S.). Saxén tar dock i denna översiktliga framställning inte alls ställning till begreppet ren förmögenhetsskada. Som Pyhönen & Korhonen själva noterar i en fotnot (s. 218 not 12) har dock Saxén i övrigt uttryckligen förordat en extensiv tolkning av begreppet. Se närmare nedan vid fotnot 17. I övrigt stöder sig Pöyhönen & Korhonen i allt väsentligt på svensk rätt. 16 Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 609 stöder sig bl.a. på Matti Ylöstalos kända uppsats Vahingonkorvauslain 5 luvun 1 §:n tulkintaa, Lakimies 1975 s. 238 ff. Men (inte heller) denna källa gäller tolkningen av själva begreppet ren förmögenhetsskada. I uppsatsen redogör Ylöstalo för de omständigheter som medförde att spärregeln i FiSkL 5:1 under riksdagsbehandlingen av lagen kompletterades med ”synnerligen vägande skäl”. Dessutom ringar Ylöstalo in vilka omständigheter som åtminstone kan konstituera synnerligen vägande skäl. Tiilikka (s. 609) tar dock närmast fasta på att Ylöstalo (s. 242) talar om i FiSkL 5:1 avsedd ren förmögenhetsskada i termer av sådan skada ”som inte är ett följdfenomen av person- eller sakskada”. Som även Pöyhönen & Korhonen, Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996 s. 218 påpekar kan man dock inte av detta sluta sig till om Ylöstalo förutsätter att ren förmögenhetsskada kan vara en följd av att ett sakrättsligt skyddat intresse har kränkts. 1 7 Hans Saxén, Skadeståndsrätt, 1975 s. 62 f.; jfr även t.ex. s. 77. Se även till detta t.ex. Hans Saxén, Skadestånd vid avtalsbrott. HD praxis i Finland, 1995 s. 284 ff. 18 Den första upplagan av verket författades av Eero Routamo & Esko Hoppu och utkom år 1977. 19 Pauli Ståhlberg & Juha Karhu, Finsk skadeståndsrätt, 2014 s. 290. 20 Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 608 f. med hänvisning till motsvarande uttalande i en tidigare finskspråkig upplaga: ”Varallisuusvahingoista voidaankin erottaa omaksi rymäkseen sellaiset varallisuusvahingot, jotka eivät ole missään yhteydessä henkilö- tai esinevahinkoon, eli niin sanotut puhtaaat varallisuusvahingot.” Se Eero Routamo, Pauli Ståhlberg & Juha Karhu, Suomen vahingonkorvausoikeus 2006 s. 276; jfr även Pauli Ståhlberg & Juha Karhu, Suomen vahingonkorvausoikeus 2013 s. 291. 21 I Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 321 anförs även om FiSkL 5:1 att det ”är vanligt att också använda termen allmän förmögenhetsskada eller, som här termen ren förmögenhetsskada eller ren ekonomisk skada, som torde vara vedertagna uttryck.” Här omfattas med andra ord rent terminologiskt en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1. I moderna finska framställningar talas dock i regel inte om allmän förmögenhetsskada och i den finskspråkiga originaltexten används termen ”förmögenhetsskada” (varallisuusvahinko). Se Ståhlberg & Karhu, Suomen vahingonkorvausoikeus, 2013 s. 321 22 Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 329. 23 Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 329. 24 Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 319 f. Se närmare om fallen nedan 3.2. Se även särskilt fotnot 63 om Ståhlbergs & Karhus uttalande i anslutning till HD 1994:94 och avsaknaden av motsvarande uttalande i anslutning till HD 2003:124 . 25 Se Pauli Ståhlberg, Ydinvastuusta. Vahingonkorvausoikeudellinen tutkimus erityisesti ydinvoimalaonnettomuudesta aiheutuvien vahinkojen kannalta, 1993 s. 371. 26 Se Erkki J. Hollo & Pekka Vihervuori, Ympäristövahinkolaki, 1995 s. 170 f. 27 Se Ari Saarnilehto, Vahingonkorvauslaki. Käytännön kommentaari, 2007 s. 117 (övers. och kurs. B.S.). 28 Peter Wetterstein, Compensation for Pure Economic Loss in Finnish Tort Law, Scandinavian Studies in Law 2001 s. 568. 29 Se särskilt Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 609. 30 Se Peter Wetterstein, Scandinavian Studies in Law 2001 s. 567 f., 575 ff. 31 Se Peter Wetterstein, Redarens miljöskadeansvar, 2004 s. 130. Se f.ö. även t.ex. Hollo & Vihervuori, Ympäristövahinkolaki s. 171. 32 Se Björn Sandvik, Miljöskadeansvar. En skadeståndsrättslig studie med särskild hänsyn till ansvarsmotiv, miljöskadebegreppet och ersättning för skada på miljön, 2002 s. 233 ff., särskilt s. 235 f. 33 Björn Sandvik, Tredjemansskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada. Några kommentarer med anledning av HD 2003:124, JFT 2004 s. 85 f. 3 4 Se Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, 2012 s. 42 ff., särskilt konklusionen s. 51. 35 Se Lena Sisula-Tulokas, Den rena och den kanske inte helt rena förmögenhetsskadan, i verket Heikki Halila, Mika Hemmo & Lena Sisula-Tulokas (toim.), Juhlajulkaisu Esko Hoppu 1935 – 15/1 – 2005, 2005 s. 363. Sisula-Tulokas konstaterar där att utformningen av FiSkL 5:1 skiljer sig från SvSkL 1:2 och att den närmare tolkningen av FiSkL 5:1 är oklar. Vidare konstaterar Sisula-Tulokas att den snäva svenska definitionen inte är ”en logisk nödvändighet” med särskild hänvisning till engelsk rätt och ”pure economic loss”. 36 Se närmare t.ex. Sandvik, Miljöskadeansvar s. 234. 37 European Group on Tort Law, Principles of European Tort Law, Text and Commentary, 2005 s. 32 (kurs. B.S.). Notera att begreppet ren förmögenhetsskada över huvud taget inte används i Draft Common Frame of Reference, Book VI, som systematiskt bygger på att knyta skadeståndet till olika ”torts”. 38 Möjligen är dock även Pertti Virtanen, Vahingonkorvaus. Laki ja käytäntö, 2011 s. 470 ff. inne på samma linje med hänvisning till den indelning i fyra grupper av förmögenhetsskador som gjorts av Hemmo i OLJ 2002 s. 4 (ovan vid fotnot 6). Det närmare resonemanget av Virtanen är dock inte särskilt klargörande. I litteraturen i övrigt har man ofta undvikit att ta närmare ställning till själva begreppet ren förmögenhetsskada. Som exempel kan nämnas Suvianna Hakalehto-Wainio, Valta ja vahinko. Julkisen vallan käyttäjän vahingonkorvausvastuu vahingonkorvauslaissa, 200 8 s. 188. Där sägs endast att rena förmögenhetsskador är ”av person- eller sakskador oberoende ekonomiska skador” (övers. B.S.). 39 Se även om SvSkL prop. 1972:5 s. 452 och t.ex. Kleineman, Ren förmögenhetsskada s. 134. Se även för finsk rätts del med avseende på tiden innan FiSkL t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 175 ff. 40 I RP 1973:187 s. 23 anförs endast i korthet att lagförslaget medför att tredjemansskada ”i allmänhet” blir utanför de ersättningsgilla skadorna. Detta utesluter inte en tolkning av ren förmögenhetsskada som inkluderar tredjemansskada (allmän förmögenhetsskada), eftersom utgångspunkten i FiSkL 5:1 är att ren förmögenhetsskada inte ersätts. Sådan skada ersätts endast på de grunder som anges i 5:1. Samtidigt är det klart att ju fler specialstadganden som medger ersättning för ren förmögenhetsskada som tillkommer, desto mindre blir det i praktiken kvar av huvudregeln om att tredjemansskada inte ersätts. 41 Se även Sandvik, JFT 2004 s. 83 med hänvisning till JustR Soleruds tillägg i NJA 1988 s. 62 på s. 77, samt mera detaljerat t.ex. Hans Saxén, Adekvans och skada, 1962 s. 175 ff. Mårten Schultz, Adekvansläran 2010 s. 60 ff. frågar sig varför det ska finnas en inskränkning av ersättningsskyldigheten i tredjemansskadefallen. Schultz ser en förklaring i att den traditionella adekvansläran inte fungerar tillräckligt begränsande i vissa situationer. — Medaljens baksida är naturligtvis att de traditionella principerna för behandlingen av tredjemansskador med fog ofta har anklagats för att vara alltför begränsande, åtminstone i vissa situationer. 4 2 Se även från komparativ synpunkt t.ex. Francesco Parisi, Vernon Valentine Palmer & Mauro Bussani, The comparative law and economics of pure economic loss, 27 International Review of Law and Economics 2007 s. 29 ff., med ett sammanfattande schema över bl.a. “cable cases” s. 39. 43 Se även närmare om fallet t.ex. Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997 s. 200 ff. 44 Bertil Bengtsson, Skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 1990 s. 70 f. menar att rättstekniska hänsyn bör ta över de ändamålssynpunkter som möjligen kan åberopas för en mera nyanserad bedömning. T.ex. Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten s. 194 förefaller dock ställa sig mera kritiskt med anknytning till även motsvarande tyska rättspraxis. 45 Se till detta även t.ex. Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 2014 s. 339 f. 46 Se även Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 31. 4 7 Se från Sverige NJA 1966 s. 210 och NJA 1972 s. 598, där dock förmögenhetsförlusterna ansågs ha tillräckligt samband med inträffade sakskador. Från Norge kan hänvisas till Rt. 1973 s. 1268 (se närmare nedan vid fotnot 60 och 84) och Rt. 1955 s. 872. För dansk del märks UfR 1976 s. 82 (Højesteret), UfR 1962 s. 190 (Vestre Landsret) och UfR 1959 s. 708 (Vestre Landsret). Se även om bland annat dessa fall t.ex. Sandvik, JFT 2004 s. 80 f., samt s. 81 ff. om liknande fall också i engelsk och tysk rätt. 48 Ägaren av ett flygplan förpliktades att enligt 1923 års luftfartslag 6 § ersätta ett bolags förlust då flygplanet under flygning skadat bolagets elkablar så att strömmen till dess fabriker avbröts och produktionen avstannade. 49 En person som med bil törnat mot en elstolpe som ägdes av en stad förpliktades att ersätta förlust av att strömmen till två fabriker vid gatan avbrutits så att produktionen avstannade. — Fallet avser tiden före trafikförsäkringen. 50 Fyra bolag förorsakades produktionsbortfall och extra igångsättningskostnader då en helikopter törnat mot en kraftledning — som ägdes gemensamt av en stad och ett annat bolag — varvid ledningen gick av och produktionen vid de fyra bolagens fabriker stannade. Dessa förmögenhetsförluster ersattes inte enligt 1923 års luftfartslag § 6. — Se även om fallet nedan vid fotnot 52, 54, 60 och 62. 51 Fallet har kommenterats utförligt av Sandvik, JFT 2004 s. 75 ff. 52 I FiHD 1994:94 hänvisades för övrigt i denna del till svensk rätt och NJA 1960 II 127. 5 3 Sandvik, JFT 2004 s. 88; se även Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 32. 54 Se Bertil Bengtsson, Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1972–1975, SvJT 1978 s. 516 med anledning av NJA 1972 s. 598, samt Saxén, Skadeståndsrätt s. 62 f., 77 ff. Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen s. 49 anför: ”Över huvud taget lär den nämnda grundsatsen om tredjemansskada inte gälla när tredje man skadats till person eller egendom; då kan han kräva ersättning för denna skada, förutsatt att orsakssambandet är adekvat.” Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten s. 17 ff. gör en distinktion mellan egentliga tredjemansskador — där tredje man drabbats av en förmögenhetsskada till följd av någon annans person- eller sakskada — och oegentliga tredjemansskador, där tredje man själv drabbats av person- eller sakskada som en indirekt konsekvens av någon annans skada. Se även t.ex. Sandvik, JFT 2004 s. 82 f. 5 5 Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, bl.a. s. 186 f., 192 ff. 56 I domskälen hänvisas till Bengtsson kritik i SvJT 1978 s. 516 med anledning av det tidigare fallet NJA 1972 s. 598. 57 [1973] 1 QB 27. 58 41 BGHZ 123 (1964). 59 Jfr även t.ex. ovan vid fotnot 57 om det engelska Spartan Steel-fallet. 60 Se även om fallet nedan vid fotnot 84. Jfr från nyare rättspraxis nedan vid fotnot 82–83 om Rt. 2006 s. 690 där förmögenhetsförlusterna skulle ersättas. 61 Se för övrigt även nedan vid fotnot 82–83 om Rt. 2006 s. 690. 6 2 Se numera luftfartslag 281/1995. 63 Även t.ex. Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 319 betonar att utgången i HD 1994:94 ”torde ha påverkats av att det var fråga om talan som förts enligt luftfartslagen och att det strikta ansvaret enligt lagen i fråga begränsas till ersättning för person och egendomsskador”. På s. 320 återanknyts dock inte till detta uttalande i anslutning till HD 2003:124. 64 Se ovan vid fotnot 41. 65 Jfr även t.ex. Lena Sisula-Tulokas, Den rena och den kanske inte helt rena förmögenhetsskadan s. 367. 6 6 Se särskilt Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 608. Se även ovan vid fotnot 12–13. 67 Se även från senare praxis FiHD 2009:92 och FiHD 2012:81, samt t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 4 och Björn Sandvik, Ekonomisk eller icke ekonomisk skada? Allmänna principer i kritisk granskning, JFT 2007 s. 454. Se även för svensk rätts del uttryckliga uttalanden i prop. 1972:5, bl.a. s. 12, 446, 449 och 568. 68 Se även ovan vid fotnot 40 samt t.ex. Sisula-Tulokas, Den rena och den kanske inte helt rena förmögenhetsskadan s. 363. 69 Se Björn Sandvik, Skada orsakad av otillbörligt förfarande i näringsverksamhet — HD:s praxis pekar på behovet av en särreglering, JFT 2006 s. 524 ff., 535 f. 70 RP 1992:165 s. 3. 71 Hollo & Vihervuori, Ympäristövahinkolaki s. 173 f. (övers. B.S.). 72 Se Lagutskottets betänkande 1994:10 s. 3. 7 3 Här kunde även hänvisas till annat konventionsbaserat miljöskadeansvar såsom atomskadeansvaret och ansvaret vid transporter av farligt gods. 74 International Convention on Civil Liability for Oil Pollution Damage 1969 (CLC) med ändringsprotokoll 1992, samt International Convention on the Establishment of an International Fund for Compensation for Oil Pollution Damage 1971 (FC) med ändringsprotokoll 1992 och tilläggsprotokoll 2003. Se numera även International Convention on Civil Liability for Bunker Oil Pollution Damage 2001. 75 RP 1995:26 s. 12. 76 Se CLC art. I.6 såsom reviderats genom 1992 års ändringsprotokoll, FiSjöL 10:1 punkt 3. 77 Se bland den omfattande litteraturen t.ex. Colin M. de la Rue & Charles B. Anderson, Shipping and the Environment: Law and Practice 1998, särskilt s. 464 ff., Baris Soyer & Andrew Tettenborn, Pollution at Sea. Law and Liability 2012, passim., Wetterstein, Redarens miljöskadeansvar s. 129 ff., särskilt s. 135 ff. 78 RP 1995:26 s. 12. 79 På finska uttalas i propositionen (HE 1995:26 s. 12) ännu tydligare att oljeskadeansvaret täcker ”sakskador och därav orsakade förmögenhetsskador” (”esinevahingot ja niistä johtuvat varallisuusvahingot”). 80 Se t.ex. ovan i fotnot 77 anförda arbeten. 8 1 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 317 f. Författarna menar visserligen att det inte är uteslutet att ”tillämpa samma princip vid andra miljöskador än oljeskador”. Jfr även t.ex. Bertil Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, 2011 s. 56. Med den klara definitionen i SvSkL 1:2 borde i så fall principerna för behandlingen av tredjemansskador tänjas till oigenkännlighet. 82 Se närmare om fallet t.ex. Bjørn Engstrøm, Erstatningsansvar for formuestap — Lillestrøm-dommen i Rt. 2006 s. 690, Tidsskrift for Erstatningsrett 2008 s. 201 ff. I finsk rätt uppmärksammades fallet snabbt av Sisula-Tulokas, Rena ekonomiska skador i skuggan av sakskador, JFT 2007 s. 426 f. Se även t.ex. Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 34 f. 83 Se särskilt punkt 45–46 i domskälen med hänvisning till Peter Lødrup, L(cid:0)rebok i erstatningsrett, 1999 s. 53. Se även till detta t.ex. Bjarte Thorson, Erstatningsrettslig vern for rene formuestap, 2011 s. 60 f. 84 Se ovan vid fotnot 60. Som t.ex. Asbjørn Kjønstad, Erstatningsretten i utvikling, 2003 s. 526 anför lades i detta fall även avgörande vikt vid förhållandena på skadelidarsidan. Även i Rt. 2006 s. 690 uppmärksammades förhållandena på skadelidarsidan — särskilt försäkringsmöjligheterna — dock utan att ges avgörande vikt. 85 Se sammanfattande och komparativt Thorson, Erstatningsrettslig vern for rene formuestap s. 321 ff. Tidigare knöts i både norsk och dansk rätt ansvaret för ren förmögenhetsskada till den objektiva rättstridighetsläran. Se översiktligt Kleineman, Ren förmögenhetsskada s. 38 ff. För norsk rätts del blev det emellertid senast genom Rt. 1973 s. 1268 klart att denna lära inte längre är avgörande.
- Skillnaden mellan en restriktiv och en extensiv begreppstolkning av ren förmögenhetsskada — och samtidigt tolkningssvårigheterna liksom det oklara rättsläget för finsk del — kan illustreras med praktiska typsituationer. Jag väljer här att fokusera på två exempel. Det första exemplet avser numera klassiska fall där eltillförseln avbrutits genom brott på elektriska kablar. Det andra exemplet är nyare och hämtat från det särreglerade miljöskadeansvaret. 3.2 Elkabelfall I både nordisk och utomnordisk praxis finns det talrika exempel på fall där tredjeman drabbats av förluster då eldistributionen avbrutits till följd av brott på elektriska kablar. NJA 1988 s. 62 är det första och alltjämt det enda fallet i vilket SvHD haft att ta ställning till en sådan situation med tillämpning av SvSkL: En grävmaskinist anställd av A skadade genom vårdslöshet en elkabel som ägdes av staten, varvid strömtillförseln till X:s fabrik bröts. Till följd av detta drabbades X av skada dels i form av förmögenhetsförlust på grund av produktionsavbrott, dels i form av att material i viss utsträckning förstördes och måste kasseras. Det förstörda materialet ersattes som adekvat sakskada. Förmögenhetsförlusten på grund av produktionsavbrottet ersattes däremot inte. Denna skada stod inte i samband med X:s sakskada. X ägde dessutom inte den skadade elkabeln och hade inte heller något annat ”konkret och närliggande intresse” i kabeln. X:s förmögenhetsförlust skulle därför inte ersättas av A. I NJA 1988 s. 62 var X:s förmögenhetsförlust på grund av produktionsavbrottet inte en ren förmögenhetsskada enligt den snäva definitionen i SvSkL 1:2. I detta fall hade ju både staten och X drabbats av sakskada. Förmögenhetsförlusten på grund av produktionsavbrottet var en allmän förmögenhetsskada till följd av sakskada. Och eftersom förmögenhetsförlusten inte ansågs stå i samband med vare sig statens sakskada eller den sakskada X själv lidit, kunde förlusten inte ersättas enligt reglerna för sakskada. Förmögenhetsförlusten var med andra ord en icke-ersättningsgill tredjemansskada.
- Om man däremot utgår från en extensiv begreppstolkning av ren förmögenhetsskada skulle X:s förmögenhetsförlust utan tvekan utgöra ren förmögenhetsskada. För finsk del skulle skadan då få bedömas enligt ersättningsförutsättningarna i FiSkL 5:1 och — om någon av dessa förutsättningar uppfylls — utifrån inte minst adekvanshänsyn. I NJA 1988 s. 62 ersattes sakskadan såsom adekvat orsakad. Avgörande torde ha varit att elkabeln skadats på endast några få hundra meters avstånd från X:s fabrik och att elkabeln försåg endast X med ström. Jag ser inget bärande skäl för att adekvansläran borde ha lett till en annan bedömning med avseende på X:s förmögenhetsförlust. Men som en konsekvens av SvSkL 1:2 blev till denna del i stället de snävare principerna för behandlingen av tredjemansskador styrande.
Ren ekonomisk skada1 hänvisning
Ersättning för s.k. chockskada5 hänvisningar
- Möjligheterna att få ersättning för tredjemansskada är mycket begränsade, se NJA 1988 s. 62 och Andersson, Trepartsrelationer, passim.
- Det kan ifrågasättas om endast initialskador som utgörs av personskada skall behandlas i en framställning som inriktas på en viss typ av följdskada. Borde inte även andra typer av initialskador, exempelvis sakskador, behandlas? Skall man i sådant fall göra åtskillnad mellan fall där sakens ägare drabbats av psykiska besvär och de där de psykiska besvären drabbar någon annan? Jag kommer att hålla mig till personskador i den fortsatta framställningen. Skälet är att det främst är sådana skador som har uppmärksammats i praxis och som framstår som det i praktiken förekommande problemet. Det hindrar naturligtvis inte att även sakskada kan ge upphov till psykiska problem. Det finns ett hovrättsfall där ersättning tillerkändes en hundägare för psykiskt lidande till följd av att hunden hade blivit ihjälbiten av andra hundar, RH 2000:17. 1.2 Förutsättningar för ersättning Förutsättningarna för att få ersättning för följdskada skiljer sig åt beroende på vilken typ av skada som följdskadan utgörs av. Huvudregeln när det gäller allmän förmögenhetsskada är att den som har vållat initialskadan inte är skyldig att ersätta tredje man för sådan skada. Denna huvudregel kommer till uttryck i NJA 1988 s. 62.
- NJA 1988 s. 62. En grävmaskinist grävde av oaktsamhet av en elkabel. Kabeln tillhörde Statens vattenfallsverk och försåg Volvo Flygmotor AB med kraft. Genom kabelbrottet uppstod strömavbrott med produktionsstopp som följd. Volvo ansågs inte ha rätt till ersättning för förlusten till följd av produktionsstoppet. Högsta domstolens majoritet konstaterade att huvudprincipen är att allmän förmögenhetsskada inte ersätts och att det inte fanns skäl att frångå den principen.
Redarens miljöskadeansvar2 hänvisningar
- 20 Saxén 1983 s. 395 uttrycker saken så: ”Ju mera den skadelidandes rätt över saken liknar ägarens, desto större är hans chanser till ersättning, ju mera han är att betrakta som tredje man, desto sämre är hans rätt.” Beträffande svensk rätt kan hänvisas till den intressanta diskussionen i NJA 1988 s. 62 (s.k. flygmotorfallet), där Sveriges HD inte synes ha godkänt principen om den skadelidandes ”konkreta och närliggande intressen” knutna till den skadade egendomen (jfr NJA 1966 s. 210). Se även kommentaren av Bengtsson 1989 s. 70.
- 37,47,279,311UJR 1926 s. 17 (Danmarks HojesteNJA 1981 s. 386 (Sveriges HD) 437ret) 437 NJA 1981 s. 622 (Sveriges HD) 243UJR 1940 s. 117 (Vestre Landsret) NJA I11986 s. 133 ff. 241127 NJA 1988 s. 62 (Sveriges HD) 125UJR 1951 s. 307 (Danmarks HojesNJA 1992 s. 896 (Sveriges HD) 241teret) s. 299 NJA 1993 s. 753 (Sveriges HD)UJR 1960 s. 428 (So- og Handelsret554VOttflalLsregister
Miljöbalkens återverkningar1 hänvisning