Stycket

2.Frågan är då om kravet på att gäldenären ska tillfrågas och bekräfta att han inte har någon betalningsinvändning utgör en möjlig precisering av rekvisitet ”skälig anledning till misstanke” i 15 § skuldebrevslagen eller om domstolen avlägsnat sig så mycket från lagtexten att det blir fråga om en jämkning av lagregeln. Om domstolen får anses ha jämkat regeln uppkommer frågan i vilken utsträckning en domstol har kompetens att göra detta och om Högsta domstolen hållit sig inom dessa ramar samt om domstolens skäl för jämkningen är hållbara. Ytterligare frågor är om en tillämpning av 36 § avtalslagen hade utgjort en framkomlig väg för att slita tvisten och om minoritetens uppfattning att 16 § första stycket konsumentkreditlagen borde ha tilllämpats hade varit att föredra. Nedan uppmärksammas de ovan ställda frågorna. Framställningen avslutas med några sammanfattande slutsatser. 3.2 Jämkade Högsta domstolen 15 § skuldebrevslagen? En huvudfråga i NJA 2010 s. 467 var om gäldenärerna med befriande verkan kunde åberopa att de redan betalat lånet när de blev krävda av förvärvaren av det löpande skuldebrevet. Enligt 15 § skuldebrevslagen är så endast fallet om borgenären vid förvärvet kände till att betalning skett i förtid eller hade skälig misstanke om den. Av lagmotiven framgår vidare att förvärvaren endast haft en skälig misstanke om att betalning skett när det fanns en särskild anledning att misstänka detta.s. 72