Rättsfall

NJA 2010 s. 467

Citera

NJA 2010 s. 467

BibTeX

@misc{nja-2010-s-467,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2010 s. 467}},
  year         = {2010},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

22 hänvisningar i 9 artiklar · 22 stycken/fotnoter

Tredjemans svikliga förledande — Kan en godkänd betalningstransaktion vara obehörig?1 hänvisning

Marianne Rødvei Aagaard · SvJT 2024 s. 323–342 · 1 ställe

Uttalandet gjordes ca 6 minuter och 50 sekunder in i seminariet under Johan Sekoras presentation. Av 1 kap. 4 § mom. 9 betaltjänstlagen framgår att ett betalningsinstrument är ”ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som enligt avtal används för att initiera en betalningsorder”. 5 Har kunden grovt vårdslöst åsidosatt skyldigheterna som följer av 5 kap. 6 § betaltjänstlagen ansvarar kunden enligt 5 a kap. 3 § första stycket för hela beloppet, men enligt andra stycket endast för 12 000 kronor om kunden är konsument. Har kunden handlat särskilt klandervärt svarar den för hela beloppet, även om det handlar om en konsument. HD har i NJA 2022 s. 522 givit närmare ledning för hur rekvisitet särskilt klandervärt ska förstås. Se Aagaard, BankID-bedrägeriet, JT 2022– 2023 s. 63–80 för en närmare analys av domen. 6 Se ARN:s vägledande avgörande 2019-11253. Som framgår av ARN:s avgörande 2022-17634 har tillkomsten av NJA 2022 s. 522 inte påverkat denna bedömning. 7 Stämningsansökan med Konsumentombudsmannens diarienummer 2023/161 skickades in till Stockholms tingsrätt 7 december 2023, där ärendet har fått målnummer T 18737-23. 8 I andra hand har kunden anfört att banken har åsidosatt sina skyldigheter som syssloman och därför har ett skadeståndsrättsligt ansvar för den skada som kunden har lidit. 9 En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren uttryckligen har lämnat sitt samtycke till att den genomförs, 5 kap. 3 § första stycket betaltjänstlagen. 10 Det anförs i stämningsansökan att kunden i ett sådant fall inte ska ansvara för någon del av beloppet eftersom kunden inte har brustit i att skydda sina personliga behörighetsfunktioner. Det finns inte utrymme att här gå närmare in på frågeställningen, men detta kan inte vara en korrekt uppfattning. Jag har tidigare själv haft anledning att kort beröra gränsdragningen mellan behöriga och obehöriga transaktioner, om än med annat fokus och utan att behandla frågan som sådan närmare. Se Aagaard, Låneavtalet med Svea Ekonomi, SvJT 2023 s. 541 på s. 559–560, Aagaard, ARN och obehöriga transaktioner, SvJT 2023 s. 457 på s. 468–469, Aagaard, BankID-bedrägeriet, JT 2022–23 s. 63–80 på s. 76, Aagaard, Obehörig användning av e-legitimation och läran om misstagsbetalning, JT 2021–22 s. 866–890 på s. 880–881 (fotnot 52). Inom ramen för SODIprojektet vid Universitetet i Oslo finns också en forskningsamanuens som skriver examensarbete om gränsdragningen mellan behöriga och obehöriga transaktioner enligt den norska regleringen. Gränsdragningen uppmärksammas också kort i en artikel av Kjørven, Wold, Fosdahl, Brataas och Skar Eide som våren 2024 är under publicering i Jussens Venner. 12 Efter att ha tagit del av svarande parts kompletterande svaromål som enligt dagboksbladet gavs in till Stockholms tingsrätt 6 februari 2024 finns anledning att påpeka att största delen av min framställning tillkom under december 2023 och januari 2024. 13 Notera att när jag i Låneavtalet med Svea Ekonomi, SvJT 2023 s. 541 på s. 559– 560 problematiserade om en tillitsfullmakt enligt linjerna som drogs upp i NJA 2021 s. 1017 kan uppfylla kravet på samtycke enligt betaltjänstlagens regler eftersom ”ordalagen tyder … på att ett samtycke som täcker den aktuella dispositionen är nödvändigt för att transaktionen ska vara behörig” alltså inte har uttalat mig om vad som eventuellt krävs av samtycket som sådant. 14 Det verkar vara allmänt vedertaget på EU-nivå att behöriga bedrägliga transaktioner inte omfattas av den befintliga regleringen. Eftersom de behöriga bedrägliga transaktionerna inte alls omfattas, finns frihet att i nationell rätt ge regler om hanteringen av sådana. Se Parliamentary question E-000775/2023(ASW), Answer given by Ms McGuinness on behalf of the European Commission (4.5.2023). Det kan noteras att det inte finns hållpunkter för att den svenska lagstiftaren har försökt göra annat än att enligt bästa förmåga implementera EU-regleringen. 15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG (PSD1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (PSD2). 16 Se exempelvis skäl 19 och 41 till PSD2 där den allmänna viljan till ”homogenous interpretation of the rules throughout the internal market” respektive ”a coherent application and interpretation of this Directive” kommer till uttryck. European Banking Federation (EBF) och European Banking Authority (EBA) har i olika sammanhang haft anledning att uttala sig om möjligheten att frångå direktivet i nationell rätt och har bl.a. uttalat att ”PSD2 is a maximum harmonisation Directive, in which flexibility given to Member States in how they transpose the provisions into national law is minimal” (EBF PSD2 Guidance (2019) s. 88) och “the aspects related to contractual consent given by the PSU to the AISP in accordance with Article 67(2)(a), including its revocation, are governed by the PSD2” (EBA/RTS/2022/03 s. 28). Att principen om direktivkonform tolkning därmed aktualiseras här är därmed tydligt. 18 Se 1 kap. 3 § betaltjänstlagen för definitionen av betaltjänster. 19 Definierad i 1 kap. 4 § första stycket mom. 11 som ”varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras”. 20 I förarbetena kommenteras frågor såsom till vem samtycket ska ges, att samtycket ska vara uttryckligt och vissa frågor gällande återkallande av samtycke. Det sägs emellertid inget som ger ledning till hur samtyckeskravet eventuellt förhåller sig till allmänna avtalsrättsliga regler. Se prop. 2017/18:77 s. 152 (avsnitt 7.2.5). 21 Se 4 kap. 10 § första stycket 5. Se också 1 kap. 4 § första stycket mom. 11 (som definierar betalningsorder) läst i samband med mom. 9 (som definierar betalningsinstrument). Till stöd härför kan också hänvisas till 5 kap. 33 § som anger att betaltjänstleverantören som huvudregel inte får vägra att genomföra en transaktion som har godkänts i enlighet med det ramavtal som gäller mellan betaltjänstleverantör och betaltjänstanvändare. Ramavtal är enligt definitionen i 1 kap. 4 § mom. 37 ”ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto”. Se också art. 64.2 och 64.4 i PSD2 och prop. 2009/10:220 s. 211 om implementeringen av art. 54.2 i PSD1 om parternas avtal som avgörande för formen för godkännandet. 22 Inte ens i förarbetena till den nu upphävda lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner finns det antydan till att något annat än situationer då någon annan hade använt betalningsinstrumentet åsyftades, se prop. 2009/10:122. 23 Se liknande Golecki, Digitalisation of Banking and the Consumer Protection: The Regulation of Unauthorised Payments from the Perspective of Institutional Law and Economics, conference paper, part of the book series Economic Analysis of Law in European Legal Scholarship (EALELS, volume 15) s. 429–442 på s. 432. 24 Undantaget blir då situationer där kunden tvingats ge, eller godkänna, en betalningsorder på ett sådant sätt att handlingen inte alls varit frivillig. Föreligger ingen handlingsvilja, vilket exempelvis kan anses vara fallet i de situationer som kvalificerar som råntvång, är det tveksamt om det kan anses föreligga ett nödvändigt samtycke fastän avtalad procedur har följts. Detta beror emellertid i så fall inte på en tillämpning av 28 § avtalslagen. Se ARN:s beslut i mål 2022-13993 som verkar bygga på samma förståelse. Att ARN inte alls lyfter in reklamationsregeln i 28 § andra stycket avtalslagen i sitt avgörande, antyder också att deras resonemang trots jämförelsen med råntvångsregeln inte bygger på en tillämpning av nationella ogiltighetsregler. 25 Se 5 a kap. 5 § jfr 5 b kap. 4 § betaltjänstlagen. Förslagen som lades fram 28 juni 2023 avsåg dels ett uppdaterat direktiv (PSD3), dels en ny förordning (PSR). I förslaget till förordningen art. 59 ingår ett förslag om att inkludera vissa behöriga bedrägerier i skyddsregleringen, dock bara under förutsättning att kunden inte har agerat bedrägligt eller grovt vårdslöst. Förslaget innebär alltså inte att dessa transaktioner ska hanteras på samma sätt som obehöriga transaktioner när det gäller ansvarsfördelningen, utan skyddet förutsätter att kunden inte har varit grovt vårdslös. Det återstår dock att se hur den slutliga regleringen blir i detta avseende. 27 Exempelvis framgår det uttryckligen att ramavtalet som kunden ingår med en betaltjänstleverantör kan vara ogiltigt enligt nationella regler. Se PSD2 art. 55.5 och 55.6 samt prop. 2017/18:77 s. 293. Samma regel framgick av PSD1 art. 45 5, se prop. 2009/10:122 s. 66. 28 Se avsnitt 2 ovan för en kortfattat beskrivning. 29 Vilket en del hållpunkter alltså talar för att de är. Utöver vad som har nämnts i avsnitt 2 ovan, kan noteras att EBA har uttalat att en kontoförvaltande betaltjänstleverantör inte får kräva att kundens samtycke ska uttryckas också gentemot denne, när samtycket har givits till en leverantör av en betalningsinitieringstjänst. Se EBA2018-4123 (final Q&A) och att kontoförvaltande betaltjänstleverantör inte ens får göra ytterligare kontroller av samtycket när det väl har lämnats i enlighet med avtalade krav till exempelvis leverantören av en betalningsinitieringstjänst eftersom det kan begränsa sådana tjänsteleverantörers möjlighet att agera på marknaden på lika villkor som kontoförvaltande betaltjänstleverantörer. Se EBF PSD2 Guidance (2019) s. 56. Jag kan inte hitta några spår av sådana resonemang vare sig i samband med implementeringen av PSD1 (se prop. 2009/10:122 och prop. 2009/10:220), implementeringen av PSD2 (prop. 2017/18:77) eller senare ”förtydliganden” (prop. 2021/22:202). Det enda jag kan finna med viss anknytning till frågan är ett uttalande i SOU 2005:108 s. 113, men då med sikte på situationen att det handlar om en god man som använder huvudmannens kontokort och går utanför sitt uppdrag och utan huvudmannens samtycke. 31 Eftersom lagstiftaren inte verkar ha uppmärksammat risken för att frågan skulle kunna uppkomma, är det inte överraskande att inga åtgärder vidtogs vid implementeringen. Då är det mer överraskande att lagstiftaren inte i samband med de ”förtydliganden” som diskuterades i prop. 2021/22:202 har uppmärksammat frågans existens. 32 Orsaken till det är främst att jag anser att en närmare analys av typfallet lämpar sig väl för att leda fram till fördjupad förståelse för de nationella ogiltighetsreglerna som sådana, av betydelse även för andra typfall. Se Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (Stockholm 1914) [Förslag (1914)] s. 116. För en väsentligt mer djuplodande beskrivning och diskussion av rättshandlingsbegreppet, med omfattande vidare hänvisningar, se Mossberg, Rättshandlingsbegreppet — kriterierna, JT 2023– 24 s. 72–118. 34 I Förslag (1914) s. 117 används också en betalning av en skuld som exempel på en rättshandling. Fastän det handlar om abstrakta fordringsförhållanden genom inlåning till banken, gör kundens rätt att förfoga över medlen att det åtminstone ur praktisk och funktionell synvinkel är mer träffande att tala om ”kundens medel”. Den avtalsrättsliga relationen mellan säljare och köpare påverkas givetvis inte av vad som händer i relationen mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. En konstruktion som den exemplifierade skulle i förlängningen också öppna för en rad andra frågeställningar som kan bidra till att visa hur otänkbar en sådan rättstillämpning är: (i) Köparen kan kräva tillbaka köpeskillingen från säljaren, givetvis mot att lämna tillbaka bilen till säljaren och samtidigt kräva kontot återställt från banken. Köparen/bankkunden har då återfått två gånger beloppet, och ingen bil. (ii) Köparen struntar i säljaren eftersom kontot ändå återställs av banken. Den bedrägliga säljaren slipper undan, betalaren får medlen tillbaka från banken och behåller bilen. I både (i) och (ii) sticker resultatet i ögonen, och kanske skulle man kunna göra något åt det med hjälp av läran om obehörig vinst. Som nästa steg blir då, i båda fallen, att banken tvingas rikta anspråk mot kunden på sådan grund. Något stöd i reglering för att hantera frågorna finns inte. 37 Fastän det finns ett antal framställningar som behandlar ogiltighetsregler, rättshandlingsbegreppet och andra grundfrågor inom avtalsrätten är perspektivet ett annat, med tydligt fokus på den traditionella partskonstellationen där det är tydligt vem som är löftesgivare respektive löftesmottagare. Fastän dessa kan bidra till förståelsen av vad som är kärnan i en avtalssituation avser de inte den frågan mer konkret. Se NJA 1999 s. 575 där förutsättningarna för att tillämpa re integra-regeln när en betalningsmottagare kort tid efter mottagandet fått reda på att betalningen föranletts av ett svikligt förledande diskuterades. Eftersom re integra-regeln förutsätter att löftesmottagaren har fått (eller borde ha fått) relevant kunskap innan rättshandlingen har inverkat på hans handlingssätt, är det svårt att se att regeln kan få någon tillämpning i typfallet med banken som betaltjänstleverantör, eftersom transaktionen normalt kommer att ha effektuerats innan betaltjänstleverantören har sådan kunskap. Att tillämpa re integra-regeln här skulle därmed innebära en väsentlig utvidgning av ogiltighetsreglerna. 39 Se exempelvis Förslag (1914) s. 124 där det i samband med regeln om lindrigt tvång uttalas att “[e]n rättshandling, som företages under trycket av sådant hot, är visserligen ej heller den resultat av den handlandes fria vilja, men denne har dock här större möjlighet att reagera mot den påtryckning, varför han är utsatt. Att det oaktat låta honom undandraga sig rättshandlingens fullgörelse gentemot en person, som saknat all kännedom om de omständigheter, varunder den tillkommit, skulle illa överensstämma med den tendens att skydda förvärv i god tro, som genomgår hela den moderna lagstiftningen.” 40 Eftersom ogiltighetsreglerna, som de norska förarbetena uttrycker det (Ot.prp.nr.63 (1917) s. 18 och 19), är till för att råda bot på de missbruk som avtalsfriheten kan öppna för och förhindra ”utsugelser”, skulle det innebära stötande resultat om invändningen inte kunde göras gällande mot en medkontrahent i ond tro. 41 Se Förslag (1914) s. 127–128. 42 Kommunikation används här i ordets vidaste betydelse, och innefattar givetvis språklig kommunikation, handlingar och underlåtenheter, och allt annat som kan tänkas utgöra relevanta rättsfakta i en bedömning av om en rättshandling föreligger. 43 Förarbetena till avtalslagen är skrivna på så vis att man, om man vill förstå hur saker var tänkt att fungera, behöver läsa (som minst) hela resonemang avseende de olika delkapitlen, men helst även förarbetena som helhet. 44 Blickar man ut till typfallet där en betalning som har genomförts med hjälp av en betaltjänst har framkallats genom ett svikligt förledande, är det emellertid helt uppenbart att en reklamation från kunden är nödvändig för att den kontoförvaltande betaltjänstleverantören ska bli varse de relevanta, och reella, omständigheterna. Exempelvis gjordes drygt 84 miljoner betalningar med Swish fördelade på drygt 9 miljoner olika kunder bara under november 2023. Fastän transaktionerna belastar konton i en rad olika banker, säger det något om transaktionsvolymen. Härtill kommer också alla andra betalningar, exempelvis kortbetalningar som år 2022 gjordes 3865 miljoner gånger. Istället för manuell hantering finns högt ställda krav på säkerhet, bl.a. i form av krav på användning av sträng kundautentisering och tekniskt driftsäkra system. 46 Att betaltjänstleverantören är förpliktad att genomföra transaktioner som har godkänts enligt överenskommen procedur, och att automatiserade system är nödvändiga för att fullgöra denna skyldighet, gör emellertid att det inte ens till en början är lämpligt att se på existensen av automatiserade system som ett försök till att begränsa det egna ansvaret från betaltjänstleverantörens sida. 47 Se Aage Thor Falkanger, God tro, Oslo (1999) [Falkanger] s. 116 som drar slutsatsen att fastän det kan upplevas som orimligt att skydda en aktör som är i ond tro om annat, är det så reglerna är utformade och det finns inte stöd för att frångå dem. I sin analys har Falkanger beaktat bl.a. en synpunkt som framförts i svensk doktrin om att frågan är osäker och att, med Adlercreutz ord, ”tämligen starka skäl” talar mot att låta lagtextens formulering väga tyngst. Se (oförändrad) Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt 1, 14 upplagan (2016) s. 286–287. Förutom att Falkangers analys är väsentligt mer djuplodande än annan doktrin om frågan, har hans slutsats också tydligt bättre stöd i avtalslagens förarbeten och den avvägning mellan olika intressen som lagstiftaren åsyftade med regleringen i 3 kap. avtalslagen än övriga. 48 I kommentarerna till 39 § avtalslagen i de norska förarbetena, Ot.prp.nr.63 (1917), på s. 96 framgår det att de av avtalslagens regler som låter det vara avgörande om den ene eller andra parten hade eller borde ha haft viss kunskap inte bygger på ett särskilt strängt godtroskrav. Saknas positiv kunskap är det om han ”har en saa sterk mistanke om at det foreligger, at han efter god forretningsskik pligter at undersøke saken. Gjør han ikke det, anses det som om han har været i ond tro.” På denna punkt skiljer sig situationen, och bedömningen, tydligt åt från vad som var fallet i NJA 2010 s. 467. I rättsfallet hade en aktör förvärvat ett stort antal löpande skuldebrev och i vanlig ordning krävt betalning. Gäldenären invände att inbetalningar på skulden hade gjorts innan överlåtelsen och bestred skyldigheten att betala igen. Frågan var alltså om gäldenären enligt 15 § skuldebrevslagen var förhindrad att göra invändning mot förvärvaren om att skulden redan hade betalats. Mer konkret var frågan om förvärvaren hade varit i god tro vid förvärvet, vilket HD kom till att den inte varit. Eftersom det inom branschen var vanligt att inte göra anteckning på skuldebrevet vid extraamorteringar (alltså tvärtemot vad skuldebrevslagen förutsätter), hade förvärvaren inte anledning att förlita sig på en undersökning av skuldebrevet som sådant. Förvärvarens kunskap om att man i praktiken inte följde skuldebrevslagens krav i detta avseende, gjorde alltså att förvärvaren inte kunde ha befogad tillit till att eventuella amorteringar skulle ha antecknats, utan tvärt om hade anledning att misstänka att så inte skulle ha skett. I en sådan situation skulle ytterligare undersökningar krävas för att förvärvaren skulle kunna anses vara i god tro. 50 Här kan en anekdotisk parallell göras till snabblån med riktigt dåliga villkor. De som tar sådana lån är ofta i en utsatt position så att det nästan mer eller mindre allmänt kan förväntas att omständigheterna ligger nära vad som krävs för en tillämpning av 31 § avtalslagen. Trots detta är det genom regulatoriska regler och begränsningar av vilka villkor som får användas som problemet hanteras, inte genom att angripa den enskilda transaktionens giltighet. Anledningen torde vara att medkontrahenten inte har, eller borde ha haft, insyn i kredittagarens konkreta förhållanden och att det inte går att uppställa en undersökningsplikt annat än om konkret misstanke föreligger. 51 Med känd syftas främst till identifierbar. Genom betalningsinstrumentet och användningen av stark kundautentisering kopplas personen (personnumret) till betalkontot. 52 Rent anekdotiska, men ändå realistiska, exempel kan vara (i) köpeskillingen för den nya (om än begagnade) bilen, (ii) betalning för omklädnad av soffa och fåtöljer gjord av en person som klär om möbler på fritiden, (iii) notan för veterinärvård för hästen som fick kolik och behövde vård hela natten till juldagen, (iv) den nästan nya coachen från Svenskt Tenn som man kom över på Tradera eller (v) den sällsynta röllakanmattan som grannens kompis hade ärvt och ville bli av med. I alla exempel skulle de flesta av oss behöva höja beloppsgränsen innan betalningen hade kunnat genomföras, oavsett om betalningen gjordes med kort eller Swish. 53 Omständigheter som de ovan nämnda är visserligen något som kan få stor betydelse när man i efterhand vill försöka klargöra huruvida kunden verkligen var utsatt för ett bedrägeri eller inte, men är alltså inte något som behöver påverka bedömningen av löftesmottagarens goda eller onda tro. 54 Exakt hur fördelningen ser ut har jag inte lyckats ta reda på, men även om man tar höjd för att inte alla bedrägerier anmäls till polisen, handlar det om en mycket liten andel. Härtill kommer svårigheterna med att göra bedömningar av hur statistiken eventuellt skulle användas: Stor andel jämfört med vad? Alla transaktioner på den svenska marknaden? Inom den aktuella banken? För varje åldersgrupp för sig (och i så fall för hela marknaden eller inom banken)? Med den aktuella formen för transaktionsgenomförande? 55 Statistiska data är däremot mycket väl lämpade för att utforma och utveckla automatiserade system för att i största möjliga mån avslöja eventuellt bedrägliga transaktioner, och kan därför få stor betydelse när det gäller frågan om betaltjänstleverantören har vidtagit tillräckliga åtgärder för att erbjuda ett lämpligt och säkert system. 56 Se Falkanger s. 121 som uttalar att ”[u]ansett hvorledes ordlyden skulle være, må det nemlig være rimelig å legge til grunn at ond tro også forutsetter at godtrosubjektet kjenner eller bør kjenne relevansen av de opplysningene han sitter med. Det legislative grunnlaget for godtroerverv gjør seg i høy grad gjeldende også der uvitenheten bare gjelder relevansen. I begge tilfeller er det rimelig å beskytte godtrosubjektets gode tro og innretning.” (fotnoter med vidare hänvisningar uteslutna). Se Falkanger s. 374 som framhåller att det endast kan bli tal om identifikation om den vars kunskap man vill beakta har ett ansvarsområde som omfattar det aktuella ärendet. 58 I exemplet finns två avtal, dels ett kreditavtal, dels ett borgensåtagande. Det kan mycket väl tänkas att bara det senare kan angripas med en invändning om ogiltighet, exempelvis om banktjänstemannen har fått anledning att misstänka att den ena av företagets företrädare kan ha vilselett den andra avseende innebörden av åtagandet, eller åtminstone borde ha misstänkt det om allmänna råd FFFS 2023:20 om krediter i konsumentförhållanden kap. 5 hade följts och personlig kontakt med borgensmannen hade hållits. 59 Under Uppdrag Granskning Bedragarna som sändes på SVT 7 februari 2024 kunde man se hur en transaktion stoppades av banken så att kunden blev tvungen att ha manuell kontakt med banken. Bedragarna hanterade alla steg i processen på så vis att bedragarna själva ringde banken med en telefon medan de hade ett pågående samtal med kunden på en annan telefon. Genom att använda högtalarfunktion kunde de sedan ”koppla ihop” de två samtalen. De frågor som ställdes antyder att det möjligen var system utformade för att upptäcka penningtvätt som hade föranlett att transaktionen stoppades, men oavsett innebar den bankanställdes frågor (och att hon inte accepterade vaga och ofullständiga svar), att bedragarna gav upp. Att sådana insatser därmed kan förhindra bedrägerier är uppenbart, men det gör det fortsatt inte lämpligt att pressa in typfallet i en ondtrosbedömning inom ramen för en ogiltighetsregel. 60 Ett löpande arbete för att utveckla och förbättra system är en skyldighet som åvilar betaltjänstleverantören enligt Kommissionens Delegerade Förordning (EU) 2018/389 av den 27 november 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 vad gäller tekniska tillsynsstandarder för sträng kundautentisering och gemensamma och säkra öppna kommunikationsstandarder (RTS on SCA and CSC) art. 3. Eftersom olika aktörer har olika system och bedragarnas modus anpassas eftersom leverantörens automatiserade system utvecklas, kan kunskapsläget avseende förmågan att avslöja behöriga bedrägliga transaktioner förväntas skilja sig åt både mellan olika aktörer på marknaden och variera över (även kort) tid. 61 Här får man då ha i minnet att det är 30 § avtalslagen (eller andra ogiltighetsregler) vi diskuterar, och att förväntningen om informationsdelning och kunskap ska kunna motiveras inom ramen för den bedömning av ond tro som aktuell bestämmelse ger anvisning om, inte som del av en allmän intresse- eller vårdslöshetsbedömning. 62 I Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2018:4) om betaltjänstleverantörer regleras bland annat det system med lämpliga åtgärder och kontroller som en betaltjänstleverantör ska ha för att hantera sina operativa risker och säkerhetsrisker. De innehåller även regler om skyldigheter i förhållande till betaltjänstanvändare samt om incidentrapportering till FI. Inom den finansmarknadsrättsliga regleringen finns det flera regler i samma kategori. Som ett urtypiskt exempel kan nämnas skyldigheten att kreditpröva i 12 § konsumentkreditlagen. Ska bristande efterlevnad av sådana regler kunna åberopas av den enskilde kunden som stöd för ett civilrättsligt resonemang, förutsätter det att bristen anses relevant inom ramen för annan reglering. Se Ingvarsson, Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden, SvJT 2008 s. 867–876 på s. 874 där 36 § avtalslagen används ”som en port, genom vilken den standard som uppställts av Finansinspektionen togs in och fyllde ut rekvisitet oskälighet”. Om det handlar om åsidosättanden av skyldigheter att ha, och utveckla, system som begränsar och upptäcker bedrägerier är det mer närliggande att porten för den regulatoriska regleringen och in i civilrätten blir regler om skadestånd. 64 Fastän det alltså inte är av principiell betydelse kan tilläggas att härtill kommer att inte ens de regler som kanske ligger närmast till hands för att potentiellt relevant kunskap ska uppkomma hos betaltjänstleverantören verkar lämpa sig för att påverka bedömningen av ond tro i det enskilda fallet. RTS on SCA and CSC syftar bl.a. till att begränsa bedrägerier, men då genom att förtydliga kraven på vad sträng kundautentisering innebär. Anledningen är att krav om användning av just sträng kundautentisering är en av unionsrättens huvudsakliga åtgärder för att skydda konsumenterna mot bedrägerier. Av artikel 2 följer krav på transaktionsövervakning, som vid första anblick skulle kunna uppfattas som relevant vid en ondtrosbedömning. Regleringen är emellertid uppbyggd så att det endast är om man vill göra undantag från kravet på sträng kundautentisering som realtidsövervakning av transaktionen krävs. Detta följer uttryckligen av EBA-2018-4099 (Q&A), där det uttalas att ”[t]he general monitoring mechanism under Article 2 of these RTS does not require enabling ‘real time risk monitoring’ and is usually carried out “after” the execution of the payment transaction”. Att övervakningen ska ske i efterhand och inte i realtid spelar avgörande roll eftersom den onda tron ska föreligga vid mottagandet av instruktionen för att vara relevant enligt 30 § avtalslagen jfr 39 § avtalslagen.fotnot 3 · s. 323

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens4 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 4 ställen

Lundaskolan och rättskällorna6 hänvisningar

David Dryselius · JT 2022 s. 35–61 · 6 ställen

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I ”Den överlåtna fordringsstocken” NJA 2010 s. 467 ställdes problemställningen på sin spets i ett viktigt avseende. Det var och är vanligt förekommande att banker och andra finansiella företag upprättar särskilt orderskuldebrev när lån beviljas. Här hade privatpersoner lånat pengar från ett finansbolag för förvärv av en bostadsrätt och skrivit under ett orderskuldebrev som omedelbart hade överlåtits till en bank. Skuldebrevet hade sedermera slutbetalats utan en anteckning om betalning på skuldebrevet och utan att låntagarna fick tillbaka skuldebrevet. Därefter hade skuldebrevet överlåtits ett antal gånger och vid flera av dessa hade överlåtaren garanterat att kapitalbeloppet utestod obetalt. Inte vid något av dessa förvärv hade handlingar överlämnats som visade att betalningsinvändning framställts.Förpliktelsernas innehåll · p. 127 · s. 935

Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt1 hänvisning

Patrik Emblad · 2020, s. 1–2084 · 1 ställe

NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467Högsta domstolen · p. 1 · s. 40

Köplagens dispositiva karaktär1 hänvisning

Bert Lehrberg · SvJT 2019 s. 236–254 · 1 ställe

Detta är säkert mindre vanligt när avtalet överensstämmer med lagen, men kan förekomma, till exempel med hänsyn till avtalets innehåll i övrigt. Se SOU 1974:83 s. 140 ff och prop. 1975/76:81 s. 121 ff. Se vidare justitierådet Håstads särskilda yttrande i NJA 2010 s. 467.fotnot 16 · s. 242

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 2 ställen

Att jämka en lagregel5 hänvisningar

Ola Svensson · SvJT 2016 s. 68–84 · 5 ställen

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

4.1 Bestämmande av insatserna — likhetsprincipen. I RH 2010:71 hade styrelsen i en nybildad bostadsrättsförening beslutat att insatserna skulle bestämmas med utgångspunkt i de hyror som gällde för lägenheterna vid tidpunkten för föreningens förvärv av huset. Denna fördelning kom att innebära att ett par av de mindre lägenheterna som uppläts med bostadsrätt erhöll en väsentligt högre insats per kvadratmeter räknat än större lägenheter. Hovrätten konstaterade att det råder ett relativt stort spelrum för styrelsen i aktuellt avseende och att det först är när den valda fördelningsmodellen uppenbart missgynnar vissa medlemmar eller medför att avgifterna framstår som godtyckliga som det kan bli aktuellt att korrigera styrelsens ställningstagande. Hovrätten fann att likhetsprincipen inte hade åsidosatts. 4.2 Vägran av medlemskap. I RH 2003:8 vägrade en bostadsrättsförening förvärvare av en bostadsrätt inträde i föreningen med motiveringen att förvärvaren inte uppfyllde villkor i föreningens stadgar (permanentbostadskrav). Förvärvaren hävdade att aktuellt stadgevillkor inte tillkommit i behörig ordning. Hovrätten prövade giltighetsfrågan som en preliminärfråga och uttalade med hänvisning till RBD 1994:24 att nu aktuell bedömning bör utgå ifrån att överlåtelsen är giltig, om inte ogiltigheten är uppenbar. Hovrätten fann det inte uppenbart att stadgeändringen inte gällde och utgick därför ifrån att den var gällande. 4.3 Kallelse till stämma vid beslut om ändring av stadgar och andelstal. I RH 2010:32 hade kallelse av en medlem till stämman inte skett på föreskrivet sätt och beslut fattades om ändring av stadgar och andelstal till dennes nackdel. Kallelsen till den aktuella medlemmen hade inte avsänts till dennes postadress och det gjordes inte gällande att medlemmen på annat sätt fått del av kallelsen eller att denne trots felet samtyckt till att det fattades beslut. Hovrätten fann att det var fråga om ett fel som innebär att gällande bestämmelser om kallelse har eftersatts i väsentligt avseende och att talan mot beslutet därför inte behöver väckas inom viss tid enligt 7:17 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Hovrätten konstaterade att ett formellt fel i kallelseförfarandet inte blir ogiltigt eller klanderbart om det är tydligt att felet inte har påverkat utgången av stämmobeslutet. Enligt hovrätten måste vid bedömningen av felets betydelse hänsyn tas även till karaktären på både det aktuella stämmobeslutet och det aktuella felet. Bl.a. hänvisades till att det föreskrivna kallelseförfarandet avser att tillgodose enskilda medlemmars rätt att i demokratisk ordning verka för och på så sätt försöka bevaka sina intressen i frågor av särskild vikt och att lagstiftaren genom kallelseförfarandet har tillhandahållit ett minoritetsskydd och därmed sörjt för att varje medlem ska ha möjlighet att komma till tals. Vidare uttalade hovrätten att det ligger i sakens natur att en medlem som deltar i diskussionen på en stämma också skulle kunna påverka utgången av stämmobeslutet; utrymmet för att anse ett stämmobeslut i nu aktuell fråga giltigt trots att en medlem inte kallats till stämman i vederbörlig ordning och inte heller på annat sätt fått kännedom om den måste därmed vara ytterst begränsat. Hovrätten fann att stämmobesluten inte tillkommit i behörig ordning och att det skulle upphävas. 4.4 Upplåtelse av bostadsrätt — formkravet. I RH 2005:11 I och II uppkom frågan om även underskrift av parterna kunde anses innefattas i formkravet i 4:5 BRL. I det nämnda stadgandets andra stycke framgår endast att följande skall anges i upplåtelsehandlingen: parternas namn, den lägenhet upplåtelsen avser samt de belopp som skall betalas som insats och årsavgift samt i förekommande fall upplåtelseavgift. I båda målen hade upplåtelseavtal översänds till bostadsrättshavaren men underskrift saknades av bostadsrättsföreningen. Hovrätten som utgick ifrån att formkravet måste tolkas restriktivt (mål I) fann att formkravet inte innefattar något krav på parternas underskrifter varför detsamma var uppfyllt. I mål II invände också föreningen bl.a. att översändandet av upplåtelseavtalet endast var att ses som en uppfordran till hyresgästen att avge ett anbud eller alternativt att erbjudandet skulle ses som villkorat av att föreningen också undertecknade avtalet. Hovrätten, som fann att det i det översända avtalet och följebrevet saknades stöd för föreningens ståndpunkt, kom fram till att det var fråga om ett för föreningen bindande anbud. Det bör nämnas att föreningens undertecknande framställdes som en ren formalitet i det bifogade följebrevet. Med hänsyn till lagtextens ordalydelse kan man möjligen förvånas över att det ens hävdades ingå i formkravet att också underskrifter skulle finnas med, men jämför man med formkravet för fast egendom (4:1 JB) framgår exempelvis inte enligt det stadgandets ordalydelse att också köpare och säljare skall anges i klartext utan endast att dessa parter skall skriva under handlingen. Trots detta anses det bl.a. med stöd av förarbetena att parterna skall anges i klartext för uppfyllelse av jordabalkens formkrav. Detta ansågs så självklart i förarbetena till jordabalken att det bedömdes vara obehövligt att skriva ut kravet i lagtexten. Det bör även uppmärksammas att det för en överlåtelse av bostadsrätt uttryckligen anges som en del av formkravet att parterna skall skriva under handlingen, se 6:4 BRL. Detta synes även kunna tas som viss intäkt för lagstiftarens inställning i nu aktuell fråga, dvs. att en underskrift inte kan krävas för en uppfyllelse av formkravet enligt 4:5 BRL eftersom lagstiftaren i jämförelse med 6:4 BRL utelämnat ett sådant krav i lagtexten. 4.5 Återbetalning av erlagd insats och upplåtelseavgift — krav på avkastningsränta och dröjsmålsränta. I NJA 2008 s. 392 hade en upplåtelse av bostadsrätt i en dom förklarats icke bindande för bostadsrättsföreningen och erlagd insats och upplåtelseavgift skulle återbetalas. HD fann att föreningen var skyldig att erlägga avkastningsränta enligt 2 §, 1 st. räntelagen (1975:635) oberoende av om föreningen varit i ond tro om grunden för återgången och om det varit de tilltänkta bostadsrättshavarna som föranlett återgången. Dröjsmålsränta enligt 3 §, 2 st. i samma lag utgick dock inte. 4.6 Lån för förvärv av bostadsrätt i form av löpande skuldebrev som återbetalats i förtid med därpå följande överlåtelse — godtroskrav. I NJA 2010 s. 467 hade ett köp av bostadsrätt finansierats genom att låntagaren skrivit under ett sedvanligt lånedokument ställt till aktuellt finansbolag eller order. Sedermera hade lånet återbetalats i förtid till en bank som förvärvat skuldebrevet. Skuldebrevet överläts sedermera i flera led med garanti om att kapitalbeloppet var obetalt. Förvärvaren och nuvarande innehavare av skuldebrevet krävde betalning och hävdade god tro. HD fann att god tro inte förelåg enligt 15 § skuldebrevslagen (1936:81) eftersom låntagaren inte inför överlåtelsen tillfrågats och bekräftat att beloppet var obetalt. Förvärvaren hade med andra ord att bära risken för att gäldenären hade en mot överlåtaren eller tidigare led giltig invändning av nu aktuellt slag. 4.7 Avtal om köp av bostadsrätt — rätt till handpenning. I RH 2005:47 hade ett köpeavtal till en bostadsrätt ingåtts vari det föreskrevs att ett villkor för avtalets genomförande var att köparen inom viss tid beviljades lån för köpet. För det fall att lån inte beviljades skulle en erlagd handpenning återbetalas. Den tilltänkta köparen fick sedermera ett muntligt besked från banken att lån beviljats för genomförande av köpet. Beskedet byggde på vissa inkomstuppgifter som köparen lämnat till banken. Dagen efter detta muntliga besked meddelade dock köparen mäklaren och säljaren att denne oförutsett drabbats av ändrade ekonomiska förhållanden och att denne sannolikt inte skulle kunna genomföra köpet. Ytterligare en dag senare meddelade köparen banken om de försämrade ekonomiska förhållandena och banken meddelade dagen därpå mäklaren att köparen inte skulle beviljas lån; denna dag var också sista dag på tidsfristen för beviljande av lån enligt kontraktet. Banken deponerade också denna sistnämnda dag den erlagda handpenningen på mäklarens konto. Köparen yrkade bättre rätt till handpenningen vilket säljaren bestred. Hovrätten konstaterade att det är möjligt att se det muntliga beskedet om att lån beviljats som att villkoret i avtalet uppfyllts. Hovrätten fann dock att villkoret, mot bakgrund av att dess ändamål uppenbarligen var att köparen inte skulle bli bunden av att köpa såvida denne inte kunde finansiera köpet, skulle tolkas så att lånet skulle finnas tillgängligt när tidsfristen löpte ut. Hovrätten uttalade att en förutsättning för en sådan tolkning är att det rör sig om en relativt kort tidsfrist och att köparen handlar lojalt i förhållande till säljaren när det gäller att söka anskaffa lån. I fallet var det fråga om en frist på sammanlagt nio dagar, vilket ansågs som en kort tid. Det hade vidare inte framkommit att köparen haft annat än godtagbara skäl för att lämna de nya uppgifterna om sin ekonomi och då denne inte när fristen löpte ut disponerade över något lån ägde köparen rätt att frånträda köpet och få tillbaka handpenningen. 4.8 Begreppet vattenledningsskada. I NJA 2006 s. 732 uppkom frågeställningen om begreppet vattenledningsskada i 7:12, 3 st. BRL omfattar skada till följd av läckage från ledning och anordning för värme. I det aktuella fallet hade en vattenläcka uppstått från en läckande luftningsnippel på en radiator. Föreningen hade reparerat vattenskadan i bostadsrättshavarnas lägenhet som uppstått på grund av läckaget och krävde nu ersättning av bostadsrättshavaren. Enligt 7:12, 3 st. BRL svarar bostadsrättshavaren för reparationer på grund av brand- eller vattenledningsskada endast om skadan uppkommit genom försummelse från bostadsrättshavaren eller någon för vilken denne har att svara. HD fann, bl.a. efter en genomgång av förarbetena och en granskning av lagtexten, att den nämnda bestämmelsen i nu aktuellt avseende endast tar sikte på tappvattenledningar och därmed omfattar inte begreppet vattenledningsskada skada till följd av läckage av vatten från ledningar och anordningar för värme. 4.9 Bostadsrättshavares ansvar för skada på fastigheten orsakad av tidigare bostadsrättshavare. I NJA 2007 s. 709 hade en vattenskada på föreningens hus uppkommit till följd av den förre bostadsrättshavarens bristfälliga inre underhåll av lägenheten. I samband med en renovering av ett badrum hade nämligen en fuktspärr tagits bort, vilket kom att medföra att det vid duschning rann ut vatten i byggnaden som orsakade skador utanför den egna lägenhetens gränser. Bostadsrättsföreningen krävde nu ersättning av en ny innehavare av bostadsrätten, som förvärvat densamma. Föreningen hävdade att bostadsrättshavaren på grund av sitt ansvar för det inre underhållet var ersättningsskyldig för skadan även om denna ytterst orsakats av den föregående innehavarens felaktiga åtgärder. Föreningen hänvisade även till att bostadsrättshavaren enligt § 28 i föreningens stadgar ansvarar gentemot föreningen för sådana åtgärder i lägenheten som har vidtagits av tidigare innehavare av bostadsrätten, såsom reparationer, underhåll och installationer. HD konstaterade att bostadsrättslagen saknar en reglering av bostadsrättshavarens ansvar för skador på annan del av föreningens fastighet än den som omfattas av det inre underhållet. HD fann att den allmänna kontraktsrättsliga utgångspunkten är att ersättningsskyldighet för sakskador på en kontraktsparts egendom till följd av ett kontraktsbrott kräver vårdslöshet eller garanti och att 6:8 BRL föreskriver att den som förvärvat en bostadsrätt inte svarar för de betalningsförpliktelser som den från vilken bostadsrätten har övergått hade mot bostadsrättsföreningen. HD konstaterade att det saknades grund för att ålägga bostadsrättshavaren strikt ansvar för skadan utanför dennes lägenhet och den aktuella bostadsrättshavaren hade därmed inte att svara för skadan. 4.10 Brandskada — åldersavdrag. I NJA 2011 s. 548 hade en bostadsrättsförening reparerat en brandskada bl.a. i en lägenhet. Lägenheten hade skadats av rök och sot på grund av brand i en grannfastighet. Bostadsrättsföreningen erhöll ersättning för reparationerna ur sin fastighetsförsäkring; dock minskades ersättningen med ett åldersavdrag. Föreningen krävde den aktuella bostadsrättshavaren på ersättning motsvarande åldersavdraget, dvs. för den standardhöjning som reparationen i princip hade inneburit. Enligt 7:12 BRL svarar bostadsrättshavaren som huvudregel för lägenhetens skick. Bostadsrättsföreningen svarar dock bl.a. för reparationer på grund av brandskada, med undantag för fall där bostadsrättshavaren, eller någon för vilken denne svarar, varit vårdslös. HD fann att bostadsrättshavaren inte var skyldig att utge ersättning för den standardhöjning som hade blivit en följd av de praktiskt sett nödvändiga reparationsåtgärderna. HD uttalade att bostadsrättsföreningens skyldigheter vid en brandskada inte sträcker sig så långt att en bostadsrättshavare har ett befogat anspråk på att få de skadade delarna utbytta eller reparerade till nyskick eller till dagens standard, men att läget ofta är sådant att en reparation inte låter sig utföras till annan nivå än nyskick. Vidare uttalade HD att det faktum att lägenheten i vissa fall kan få en högre standard än vad bostadsrättshavaren har rätt att kräva är en följd av att den i lagen stadgade skyldigheten för föreningen att reparera lägenheten fullgörs på det sätt som måste ske. Att i en sådan situation kräva att bostadsrättshavaren ersätter uppkommen standardhöjning bör enligt HD i brist på författningsstöd vara motiverad av tungt vägande rättspolitiska skäl. Den associationsrättsliga likhetsprincipen som visserligen talar för att föreningen bör ha viss rätt till vinstersättning i den diskuterade situationen fann HD inte utgöra skäl nog och bostadsrättshavaren kunde alltså inte avkrävas ersättning för reparationen. 4.11 Ett byggföretag som anlitats av föreningen orsakade vattenskada som bl.a. innebar kostnader för en bostadsrättshavare — rätt till ersättning på utomobligatorisk grund? I NJA 2009 s. 16 hade en bostadsrättsförening anlitat ett byggföretag för utbyte av vatten- och avloppsinstallationer i föreningens hus. I samband med reparationerna uppkom en vattenskada i en bostadsrättshavares lägenhet. Bostadsrättshavaren hade åsamkats bl.a. kostnader för ersättningsboende under den tid då lägenheten reparerades och återställdes i ursprungligt skick. Frågan var om denna kostnad kunde krävas direkt av byggföretaget, dvs. om en tredje man kunde ges ersättning för en allmän förmögenhetsskada i det aktuella fallet. HD konstaterade att den principiella ståndpunkten i svensk rätt är att den som vållat en person- eller sakskada inte är skyldig att ersätta förmögenhetsförlust som tredje man kan lida till följd av skadan, utan bara de förluster som drabbar den person som har lidit den primära person- eller egendomsskadan. Vissa undantag har dock, konstaterade HD, gjorts från denna utgångspunkt när det förelegat särskilda omständigheter. Redan i motiven till skadeståndslagen uttalades att en nyttjanderätt kan ha ett sådant innehåll att det motiverar en rätt till ersättning för tredjemansskador, vilket också bekräftats i rättstillämpningen. HD fann bl.a. att, med hänsyn till att en bostadsrättshavare i många avseenden intar en ägarliknande ställning, rätt till ersättning fick göras gällande direkt mot byggföretaget. En sådan regel i det aktuella fallet ansågs inte tillskapa en ordning som i avsevärd mån komplicerar ersättningssystemet eller försämrar möjligheterna till försäkringsskydd. 4.12 Skadestånd för sveda och värk enligt bostadsrättslagen. I NJA 2004 s. 830 fann HD att rätten till ersättning enligt 7:4 BRL jämförd med 7:2 BRL omfattar skadestånd för sveda och värk. 4.13 Bostadsrättsförenings rätt till skadestånd efter tvångsförsäljning — ombudskostnader. I NJA 2007 s. 513 hade en bostadsrättsförening begärt tvångsförsäljning av en bostadsrätt. Bostadsrätten såldes sedermera av Kronofogdemyndigheten. Föreningen begärde betalning ur försäljningssumman för ombudskostnader som föreningen haft i samband med förfarandet hos kronofogdemyndigheten. HD fann att, eftersom utsökningsbalken inte innehåller några bestämmelser som medger sökanden att erhålla ersättning för sina kostnader hos kronofogdemyndigheten, bostadsrättsföreningen inte kan få ersättning för dessa enligt de principer som gäller för rättegångskostnader och utan stöd i avtal kan sådana kostnader inte heller anses ersättningsgilla vare sig enligt 7:25 BRL eller på annan civilrättslig grund. Föreningen var således inte berättigad till betalning ur försäljningssumman för ombudskostnader. 4:14 Tillträde till lägenheten. I RH 2010:76 fann hovrätten att bestämmelserna i 7:13 1 st. BRL om rätt för föreningen att få tillträde till lägenheten när det behövs för tillsyn eller för att utföra arbete som föreningen svarar för kan tillämpas även när det gäller tillsyn eller arbete som inte sker inne i lägenheten. I det aktuella fallet var det frågan om att ta väg genom aktuell lägenhet för att kunna utföra arbeten som snöskottning m.m. på taket. För att komma ut på taket efter en ombyggnad av huset krävdes att man passerade genom aktuell lägenhet, vilket alltså hovrätten fann föreningen ha rätt till. 4.15 Ombyggnad av föreningens hus. I RH 2003:10 hade föreningsstämman fattat beslut om byggande av balkonger. Tre bostadsrättshavare motsatte sig att få en balkong uppförd ovanför den egna lägenheten eftersom balkongen skulle medföra skuggning av lägenheten. Hovrätten fann att förändringen var av ringa betydelse för bostadsrättshavarna och godkände stämmobeslutet enligt 9:17, 1 st. BRL. Hovrätten hänvisade i sin bedömning vad gäller en av bostadsrättshavarna bl.a. till ett erbjudande från föreningen om att få anlägga en uteplats för att kompensera för skuggningen. I RH 2003:54 fann hovrätten att det vid en prövning enligt 9:17, 1 st. BRL om en förändring av en bostadsrättslägenhet kan anses vara av liten betydelse för bostadsrättshavaren skall ske en objektiv bedömning om så är fallet eller inte. Därmed kunde inte bostadsrättshavarens speciella förhållanden och egna bedömningar vägas in vid prövning. I RH 2004:68 avslog hovrätten en bostadsrättsförenings begäran om godkännande enligt 9:17 BRL avseende en ombyggnad p.g.a. att föreningen inte lagt fram tillräcklig utredning. Det var fråga om att balkonger skulle byggas ut och glasas in och hovrätten konstaterade att det är föreningen som skall visa att det föreligger förutsättningar för ett godkännande av sådana åtgärder som bostadsrättshavaren inte samtyckt till. Hovrätten fann att föreningens utredning framstod som osedvanligt knapphändig och att det därmed var svårt att ta ställning till vilka rättsliga förutsättningar som gäller för ett godkännande. Föreningen hade inte gett in några ritningar eller andra beskrivningar som närmare visade vilka åtgärder som planerades eller hur de skulle komma att påverka lägenheterna. Det framgick exempelvis inte hur stora balkongplattorna skulle bli eller om ljusförhållandena skulle försämras eller om åtgärderna skulle leda till ökad insyn. Vidare var den ekonomiska redovisningen vad gäller åtgärdernas konsekvens för bostadsrättshavarna bristfällig. I NJA 2009 s. 550 tilllämpades likhetsprincipen på ett beslut av föreningsstämman som vägrat en medlem att bygga en balkong, vilket andra medlemmar fått tillstånd till; likhetsprincipen hade inte trätts för när. I RH 2011:13 var det fråga om att en gemensam gård till viss del skulle ianspråktagas för uppförande av uteplatser för enskilda bostadsrättshavare, vilka också skulle uppföra uteplatserna. Sedan bostadsrättsföreningen ansökt om godkännande hos hyresnämnden för åtgärden motsatte sig några bostadsrättshavare ansökan. Hovrätten fann att 9:16, 1st., 2 p. BRL var tillämplig trots att endast utrymmen utanför de egna lägenheterna omfattades av åtgärden då dessa utrymmen står till bostadsrättshavarnas förfogande. Hovrätten uttalade att även ianspråktagande av områden utanför den aktuella huskroppen kan omfattas av bestämmelsen i vissa fall. När det gäller prövningen enligt 9:17 BRL fann hovrätten att det är ofrånkomligt att det gemensamma utrymmet kommer att bli mindre än tidigare. Med hänsyn till att fastigheten omfattar ca 8 700 kvadratmeter och de aktuella uteplatserna 250–300 kvadratmeter samt att det fortsättningsvis kommer att finnas 3 st. gemensamma uteplatser måste förändringen, ansåg hovrätten, objektivt sett vara av liten betydelse för bostadsrättshavarna. Hovrätten fann att den aktuella åtgärden inte skäligen kunde tillgodoses på något annat sätt varför den godkändes. 4.16 Processrätt/exekutionsrätt. I RH 2010:70 hade kronofogdemyndigheten i ett ärende om tvångsförsäljning av en bostadsrätt förelagt den aktuella bostadsrättshavaren att yttra sig genom ett vanligt lösbrev till folkbokföringsadressen. Folkbokföringsadressen var en annan än bostadsrättsadressen. Bostadsrättshavaren hördes inte av och brevet kom inte i retur. Kronofogden beslutade sedermera om tvångsförsäljning. Den aktuella bostadsrättshavaren överklagade beslutet. Hovrätten uttalade att det är en grundläggande princip att den enskilde ska delges en ansökan som rör hans civila rättigheter och att den enskilde på ett betryggande sätt skall ha lämnats möjlighet att ta till vara sina rättigheter. I det aktuella fallet förutsatte tvångsförsäljningen att nyttjanderätten till lägenheten var förverkad m.m. och prövningen av dessa frågor skall göras i ärendet om tvångsförsäljningen. Hovrätten fann mot denna bakgrund att det uppenbarligen var fråga om ett sådant ärende i vilket en ansökan och Kronofogdemyndighetens föreläggande om yttrande skall delges. Med hänsyn till att delgivning inte hade skett och att inte heller bostadsrättshavaren hade fört talan i ärendet hos Kronofogdemyndigheten fann hovrätten att domvilla hade förekommit. Beslutet om tvångsförsäljning undanröjdes med en analog tillämpning av 50:26, 1 st. RB jämförd med 59:1, 1 st., 2 p RB; ärendet återförvisas till Kronofogdemyndigheten för ny handläggning. I NJA 2004 s. 373 I och II bedömdes om bostadsrätt skulle undantas från utmätning enligt UB. Enligt 5:1, 1 st., 6 p. UB undantas bostadsrätt från utmätning om den tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. I fall I var bostadsrätten på två rum och kök. Den hade under målets handläggning sålts på exekutiv auktion för 265 000 kr, viket fick anses vara dess värde. Bostadsrätten användes som gäldenärens stadigvarande bostad och det hade inte påståtts att gäldenären vid förvärvet av bostadsrätten åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer. Vidare fann HD att lägenhetens storlek och standard inte kan anses överstiga vad som behövs som bostad i det aktuella fallet. Den avgörande frågan var därför om det med hänsyn till bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. HD utgick i frågan från NJA 1989 s. 409 I – V och det gränsvärde på 200 000 kr för familjebostäder som angavs där. Detta gränsvärde ansågs vid tiden för det nu aktuella målet motsvara ett penningvärde på närmare 300 000 kr. Dock hade priserna på bostadsrätter ökat väsentligt mer än den allmänna prisnivån varför de 200 000 kr i 1989 års fall ansågs motsvara i varje fall 500 000 kr. Frågan var om bostadsrättsprisernas relativa stora prisstegring skulle föranleda uppställandet av nya principer för beneficiebedömningen. HD fann dock att tillräckliga skäl saknades för att frångå de allmänna riktpunkter som slagits fast i 1989 års fall på annat sätt än att ta hänsyn till den allmänna penningvärdeförändringen. Det konstaterades därför att ”utmätningsfrihet i vart fall skall gälla för sådana bostadsrättslägenheter som är avsedda som familjebostäder och vilkas värde inte i väsentlig mån överstiger 300 000 kr medan lägre gränsvärden skall tillämpas för mindre bostadsrättslägenheter”. Den prövade bostadsrätten värd 265 000 kr undantogs inte från utmätning. I fall II bedömdes en bostadsrätt om fyra rum och kök som var värd 400 000 kr inte böra undantas från utmätning. 4.17 Fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt — dispens från hembudsskyldigheten. I RH 2008:88 I och II prövades om det förelåg hinder mot att meddela dispens från den hembudsskyldighet som annars gäller på den grunden att det var förvärvaren som ansökt om dispensen samt för det fall dispens var möjlig om det förelåg skäl att meddela dispens enligt 6 § ombildningslagen (1982:352). I fall I var det fråga om att ett aktiebolag hade delats, enligt 24:1 aktiebolagslagen (2005:551), och att en hyresfastighet vid denna delning hade överförts på ett vid delningen bildat aktiebolag. Detta senare bolag ansökte sedermera om dispens från hembudsskyldigheten enligt ombildningslagen (1982:352). En första fråga som måste avgöras är om det föreligger ett hinder mot dispens då det är det förvärvande bolaget som ansökt efter förvärvet och inte den lagfarne fastighetsägaren som ansökt före detsamma. En strikt tolkning av lagtexten leder till slutsatsen att dispensansökan skall avvisas. Hovrätten fann i denna del att i den mån dispens inte kunde ansökas av det förvärvande bolaget fastigheten skulle gå tillbaka till det numera upplösta bolaget som i sådana fall måste återuppstå. I en sådan situation föreligger det intet hinder mot att på nytt överföra fastigheten till nu aktuell förvärvare och begära hyresnämndens tillstånd. Hovrätten fann det inte vara skyddsvärt att upprätthålla en sådan strikt ordning och ansökan skulle därmed inte avvisas. Även i fall II förelåg motsvarande omständigheter och även den ansökan fann hovrätten inte skäl att avvisa. Vidare konstaterade hovrätten, i fall I, att det nu upplösta bolagets aktieägare hade förvärvat sina aktier genom arv och att delningen av bolaget hade syftat till att åstadkomma en mer ändamålsenlig förvaltning. Hovrätten fann att ett förvärv av bostadsrättsföreningen skulle vara oskäligt enligt 6 § ombildningslagen (1982:352) varför dispens från hembud beviljades. Hovrätten hänvisade till förarbetena som anger som ett exempel på när det kan anses vara oskäligt att kräva hembud med hänsyn till förhållandet mellan överlåtaren och förvärvaren att det är fråga om ett koncernförhållande (prop. 1981/82:169 s. 79). I fall II var det fråga om ett förvärv genom fusion enligt 23:8 aktiebolagslagen (2005:551) som utgjorde en koncernintern omstrukturering. Hovrätten fann i enlighet med fall I att dispens från hembudsskyldigheten skulle meddelas. 4.18 Beräkning av tidsfrist enligt 7:14, 3 st. BRL. I RH 2008:50 hade en förening innan den förvärvat en hyresfastighet för ombildning erbjudit en hyresgäst att få aktuell lägenhet upplåten med bostadsrätt. Tvisten gällde om föreningen hade rätt att ta ut upplåtelseavgift motsvarande skillnaden mellan marknadspriset och insatsen för lägenheten, eftersom den aktuella hyresgästen tackat ja till erbjudandet först drygt sex och en halv månad efter erbjudandet. Hyresgästen hävdade att fristen enligt 7:14, 3 st. BRL tidigast kunde räknas från dagen för föreningens förvärv av fastigheten. Hovrätten fann att den aktuella bestämmelsen skulle tolkas med utgångspunkt i dess ordalydelse och att därmed fristen började löpa vid erbjudandet. Upplåtelseavgift motsvarande skillnaden mellan marknadspriset och insatsen fick följaktligen tas ut. 4.19 Anteckning av intresseanmälan. I RH 2008:77 antecknade inskrivningsmyndigheten en bostadsrättsförenings intresseanmälan. Lantmäterimyndigheten hade emellertid vid denna tidpunkt redan fattat ett beslut om avstyckning. Avstyckningsbeslutet var dock ännu inte vid aktuell tidpunkt registrerat i fastighetsregistret, utan detta kom att ske först tre dagar efter det att intresseanmälan registrerades. Hovrätten fann att inskrivningsmyndigheten förfarit riktigt. Hovrätten hänvisade till 1:2, 2 st. FBL som anger att fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgift om åtgärden har införts i fastighetsregistrets allmänna del, dvs. först genom registreringen inträder de sakrättsliga verkningarna.Bostadsrätt · p. 1 · s. 917