Att jämka en lagregel

Abstract

I NJA 2010 s. 467 uppkom frågan vad som krävs för att ett finansbolag, som förvärvat ett löpande skuldebrev undertecknat av en konsument, ska kunna åberopa att det enligt 15 § skuldebrevslagen (1936:81) inte hade någon skälig anledning att misstänka att konsumenten betalat lånesumman i sin helhet till en tidigare innehavare av skuldebrevet. Högsta domstolen kom fram till att en förvärvare, som tillhör den finansiella sektorn, endast är i god tro om gäldenären inför överlåtelsen tillfrågats och bekräftat att han inte har någon invändning mot den av överlåtaren angivna fodringen. Justitierådet Torgny Håstad ifrågasatte dock om inte domstolen i stället för att ha tolkat 15 § skuldebrevslagen i själva verket jämkat eller åsidosatt lagregeln inom dess kärnområde därför att en tillämpning av den på grund av ändrade betalningsrutiner skulle ha blivit oskälig. I denna artikel analyseras om detta är ett riktigt påstående och i vilken utsträckning som en domstol har kompetens att avvika från lagens bokstav. Vidare uppmärksammas minoritetens uppfattning att 16 § första stycket i den då gällande konsumentkreditlagen (1992:830) borde ha tillämpats i stället för 15 § skuldebrevslagen. 1