Se Högsta domstolen, dom den 29 mars 2016, mål nr B 2048-15 med referenser till NJA 2012 s. 764, NJA 2008 s. 376 och NJA 1994 s. 480. Målet gällde bl.a. en fråga om ansvar för bokföringsbrott när ett utländskt företag med filial i Sverige åsidosatt sin bokföringsskyldighet. 1 0 Petter Asp, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s. 16 och 45. 11 Prop. 1998/99:130 s. 204. 12 Prop. 2004/05:69 s. 19. 1 3 Prop. 2009/10:235 s. 107. 1 4 Se BFNAR 2015:1. 1 5 Se 2 § BFL (1976:125). 16 Jfr Andersson, Dahlqvist och Elofsson, Bokföringsbrott och bokföringslagen, 3:e uppl., 2011, s. 29, 96 f. och 202. Där uttalas att bokföringsbrottet bara skyddar bokföring. Den som förstör en verifikation till en icke bokförd affärshändelse kan därför inte drabbas av ansvar för bokföringsbrott, eftersom en sådan verifikation inte utgör bokföring. Uttalandena föranleder några anmärkningar. Åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt BFL på sätt som anges i straffbudet tar sikte på annat och mer än endast åsidosättanden i själva bokföringen. Däremot verkar huvudsakskriteriet inskränkande på ansvaret för bokföringsbrott genom att åsidosättandet ska få följder för bokföringen. Man måste därför skilja underlåtenhet att bevara verifikationer i de fall tidpunkten för bokföring har infallit från de fall där den inte infallit. Om tidpunkten för bokföring har infallit kan självfallet ansvar för bokföringsbrott bli aktuellt för den som underlåtit att bevara icke bokförda verifikationer. 1 7 NJA 2001 s. 409. 18 Enligt uppgift från Ekobrottsmyndighetens huvudkontor, controllerfunktionen, den 21 mars 2016.
Hänvisas från p. 4 (s. 421)
1.Enligt 11 kap. 5 § brottsbalken är bokföringsbrottet ett blankettstraffbud, som under vissa förutsättningar kriminaliserar ett åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt BFL. Vad som ingår i bokföringsskyldigheten framgår av 4 kap. 1 § BFL. Bl.a. ingår att bokföra alla affärshändelser i grundbok och huvudbok, att se till att det finns verifikationer för alla bokföringsposter, att bevara all räkenskapsinformation i ett ordnat skick och på ett betryggande och överskådligt sätt, och att avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning eller ett årsbokslut. I 4 kap. 2 § BFL stadgas vidare att bokföringsskyldigheten ska fullgöras i överensstämmelse med god redovisningssed. Sålunda hämtar bokföringsbrottet mycket av sitt materiella innehåll från utfyllnadsnormer i BFL och från god redovisningssed.s. 420
2.BFN (som är en statlig myndighet) har ansvaret för utvecklingen av god redovisningssed. Som framgått utfärdar därför BFN allmänna råd som det nu aktuella, som fyller ut och kompletterar BFLs regler. Råden är inte formellt bindande, men tillmäts en avgörande betydelse när man tar ställning till vad som utgör god redovisningssed.s. 420
3.Utöver utfyllnadsnormerna innehåller bokföringsbrottet två begränsande rekvisit. Det ena är det s.k. huvudsakskriteriet. Åsidosättandet av bokföringsskyldigheten ska medföra att rörelsens förlopp inte i huvudsak kan bedömas med ledning av bokföringen (ekonomiskt resultat och ställning, som också nämns i straffbudet, tar sikte på årsredovisning och årsbokslut och är därför inte relevant i detta sammanhang). Det andra är det subjektiva rekvisitet (uppsåt eller oaktsamhet).s. 421
4.Det har varit en omdiskuterad fråga om bokföringsbrottet med utfyllnadsnormer i BFL och god redovisningssed svarar mot de krav som legalitetsprincipen ställer upp. Principen består av 1) ett föreskriftskrav, 2) ett analogiförbud, 3) ett retroaktivitetsförbud och 4) ett obestämdhetsförbud. Föreskriftskravet innefattar ett krav på stöd i en föreskrift för att ett brott ska föreligga och att ett straff ska kunna utmätas. Analogiförbudet är ett förbud mot att tillämpa ett straffbud utanför sitt betydelseområde. Man får alltså inte gå utöver straffbudets ordalydelse. Så länge som man håller sig inom straffbudets betydelseområde utgör förbudet inte ett hinder mot att straffbudet tolkas för att utröna dess rätta innebörd. Tolkningen måste ske med försiktighet. I ett nyligen meddelat avgörande uttalade Högsta domstolen med referenser till tidigare praxis att kravet på försiktighet för med sig att om det finns två eller flera möjliga tolkningar bör det tolkningsalternativ som är mest oförmånligt för den tilltalade bara väljas om det vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer närliggande än andra alternativ. Retroaktivitetsförbudet är ett förbud mot att, till den tilltalades nackdel, ge ett straffbud retroaktiv effekt. Obestämdhetsförbudet innefattar ett krav på viss precision. Ett straffbud får inte vara så vagt eller på annat sätt obestämt att det inte ger någon ledning om vad som är kriminaliserat. I det ligger att ett straffbud inte får innehålla alltför obestämda rekvisit eller vara så tekniskt komplicerat att det inte går att få grepp om.s. 421
5.Legalitetsprincipen är just en princip och inte en regel. Principen har dock, åtminstone i delar, antagit regelkaraktär. Principen är lagfäst i 2 kap. 10 § regeringsformen, 1 kap. 1 § brottsbalken och 5 § lagen om införande av brottsbalken. Principen finns också i art. 7 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (som inkorporerats i svensk lag).s. 421
6.I doktrinen har bl.a. Petter Asp kommit till slutsatsen att legalitetsprincipen inte lägger några absoluta hinder i vägen för bokföringsbrottet, men framhållit att en kriminalisering som i grunden bygger på BFL som har karaktär av ramlag är problematisk. Och ju mer BFL uttunnas på sitt materiella innehåll desto mer problematiskt blir det. I förarbetena till 2000 års BFL uttalas att övervägande skäl talar för att överträdelser av icke författningsreglerad men på annat sätt dokumenterad god redovisningssed kan leda till ansvar för bokföringsbrott under förutsättning att huvudsakskriteriet är uppfyllt. I förarbetena till 2005 års ändringar i 11 kap. brottsbalken finns ett liknande uttalande.s. 422