Rättsfall
NJA 1994 s. 480
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 480
BibTeX
@misc{nja-1994-s-480,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 480}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 9 artiklar · 12 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- I NJA 2012 s. 764 var frågan om en faktisk ledare för en ideell förening som bedriver bokföringspliktig verksamhet kunde åläggas näringsförbud enligt 4 § andra stycket lagen (1986:436) om näringsförbud. Frågan besvarades nekande. Bestämmelserna är numera ändrade och prejudikatet därför av litet intresse i själva saken. Av intresse är emellertid fortsatt Högsta domstolens generella uttalanden om tolkningsfrågan: 5. Ett näringsförbud är inget straff i egentlig mening. Det innebär emellertid en långtgående inskränkning i en persons rätt att försörja sig genom att utöva näring. Av det följer att vid tolkningen av bestämmelserna om näringsförbud gör sig gällande hänsyn som svarar mot vad som brukar hänföras till den straffrättsliga legalitetsprincipen. 6. I rättsfallet NJA 1994 s. 480 uttalade HD att det av legalitetsprincipen följer att ett straffbud inte får tillämpas analogiskt, men att principen inte utgör något hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser så att dess rätta mening utröns. En sådan tolkning måste dock, uttalade domstolen vidare, ske med försiktighet. 7. När som här ett lagbud kan tolkas på två sätt uppkommer frågan vilket av dessa sätt som, i ljuset av relevanta legalitetshänsyn, ska anses vara lagbudets rätta mening. Av det av HD i 1994 års fall uttalade försiktighetskravet bör följa, att ett val av det tolkningsalternativ som är mest oförmånligt för den enskilde förutsätter att detta vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer närliggande än den andra tolkningsmöjligheten. Det torde, även om förutsebarhetshänsyn kan spela en roll vid tolkning av straffstadganden, står klart att Högsta domstolens uttalanden i p. 7 — åtminstone tagna efter ordalagen — går utöver vad som rimligen kan godtas som en allmän tolkningsmaxim på straffrättens område. Att det, när ett straffbud kan tolkas på två sätt, skulle förhålla sig så att det mest oförmånliga kan väljas endast om detta vid en naturlig läsning av lagtexten framstår som klart mer näraliggande än det andra skulle få långtgående (och påtagligt begränsande) konsekvenser när det gäller det straffbara området. Det är t.ex. inte sällan så att det finns två tolkningsalternativ som framstår som i princip lika näraliggande. I dessa fall måste det t.ex. med stöd av förarbeten eller systematiska skäl naturligtvis vara möjligt att välja det för den tilltalade oförmånligare alternativet. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att näringsförbud kunde meddelas. Det ena justitierådet menade att de legalitetshänsyn som borde tas (fråga var inte vare sig enligt majoriteten eller den skiljaktige om någon analogi) inte kunde uppväga de skäl som talar för en tolkning med innebörd att näringsförbud kunde meddelas och det andra menade att detta följde redan av en noggrann och försiktig läsning av den aktuella bestämmelsen. Rättsfallet har kommenterats av Gustaf Almkvist i JT 2013–14 s. 125 ff.
- I rättsfallet ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 behandlades frågorna om påföljdsval, gradindelning och straffmätning vid grova förmögenhetsbrott. Vad gäller gradindelningen kom Högsta domstolen fram till att den i rättspraxis utbildade hållpunkten, som innebär att en stöld (ett bedrägeri och en förskingring) många gånger är att bedöma som ett grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp, bör kunna accepteras samt att det i det hänseendet saknades skäl att behandla häleribrottslighet på något annat sätt. Domstolen betonade emellertid samtidigt vikten av att det vid gradindelningen och straffmätningen görs en nyanserad bedömning av alla omständigheter. (Se beträffande frågan om påföljdsval nedan i avsnitt 5.2.1.) 4.1.8 Förskingring, annan trolöshet och mutbrott (10 kap.) En anställd som hade behörighet att göra betalningar för sin arbetsgivare genom uttag från dennes bankkonto ansågs i NJA 2011 s. 524 inte ha haft besittning till medlen på arbetsgivarens konto och kunde därför inte hållas ansvarig för förskingring. Detta motiverades i relation till tidigare praxis med att det inte enbart genom att den anställde hade fullmakt att förfoga över egendomen hade skett en sådan rådighetsövergång till den anställde så att denne utåt kunde uppträda som ägare och som legitimerad att i eget intresse förfoga över egendomen (jfr NJA 1994 s. 480 där en komplementär i ett kommanditbolag hade gjort uttag av medel som felaktigt hade krediterats bolagets postgirokonto). När medlen väl överförts till den anställdes eget konto kunde denne visserligen sägas ha besittning till medlen, men i den delen hade besittningen inte uppkommit på det sätt som förskingringsstadgandet förutsätter (dvs. genom någon form av överlämnande i förtroende). Två justitieråd var skiljaktiga och menade med hänvisning till 1994 års fall att besittning till kontomedlen måste anses föreligga; det förhållandet att den anställde i detta fall var behörig företrädare för bolaget i stället för ställföreträdare (jfr 1994 års fall) borde enligt de skiljaktiga inte tillmätas någon betydelse för bedömningen av besittningsfrågan.
Bokföringsbrott vid senareläggning av bokföring1 hänvisning
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Information som självständigt objekt1 hänvisning
EU & straffrätten - studier rörande den europeiska integrationens betydelse för den svenska straffrätten2 hänvisningar
- Jfr beträffande analogiförbudet bl.a. rättsfallen NJA 1978 s.452, NJA 1985 s. 788, NJA 1988 s. 218 — där justitierådet Munck både var skiljaktig och särskilt utförlig i hit hörande frågor - samt NJA 1994 s. 480. Se även Lambertz 1986 som kommenterar fal let från 1985.
- NJA 1978 s. 452 269 NJA 1985 s. 788 269 NJA 1988 s. 218 269 NJA 1992 s. 532 199 NJA 1994 s. 480 269 NJA 1995 s. 606 138 NJA 1997 s. 175 265 NJA 1999 s. 102 126 NJA 2000 s. 302 37 NJA 200 Is. 409 137