Stycket

6.Normalt sett skulle Högsta domstolens nya tolkning endast komma att få betydelse för framtida fall och vid avgörande av pågående mål som ännu inte vunnit laga kraft. Högsta domstolen konstaterade emellertid i ett senare avgörande (NJA 2013 s. 746) att den som för samma gärning både påförts skattetillägg och dömts för skattebrott hade utsatts för en kränkning av sina rättigheter enligt konventionen. Frågan var hur sådana, i många fall pågående, kränkningar skulle hanteras. Högsta domstolen fann att rättegångsbalkens regler inte innehöll tillräckligt stöd för att bevilja resning av domarna. Istället ansåg man att artikel 13 i Europakonventionen, som föreskriver att den vars rättigheter har kränkts ska ha tillgång till effektiva rättsmedel, kunde läggas till grund för att undanröja ådömt ansvar för skattebrott i ett resningsförfarande. Resonemanget byggde på att undanröjande av ett felaktigt avgörande i vissa fall kan utgöra en ändamålsenlig form av kompensation enligt Europarätten. Man kan säga att Högsta domstolen på detta sätt tillskapade en ny resningsgrund i svensk rätt. Högsta domstolen fastslog samtidigt att brytdatum för det nya rättsläge som fastställts i det tidigare pleniavgörandet skulle vara den 10 februari 2009 det vill säga dagen för Europadomstolens dom i Zolotukhin-fallet. Motsvarande praxis har utvecklats av Högsta förvaltningsdomstolen med avseende på de fall där det är beslutet om skattetillägg som ska anses angripbart enligt principen om ne bis in idem.s. 216