1.Den omständigheten att det förefaller svårt att få till stånd en mer genomgripande förändring av påföljdssystemet bör givetvis inte föranleda att alla ansträngningar att komma till rätta med grundproblemen i dagens system läggs på hyllan. Med utgångspunkt i den analys som Påföljdsutredningen gjorde finns några angelägna områden som borde kunna åtminstone påverkas även inom dagens påföljdssystem. Det rör främst den överdrivna användningen av korta fängelsestraff till följd av brottets art, svårigheterna att straffmäta frivårdspåföljder, tröskeleffekter vid ettårsgränsen samt kvardröjande prognostänkande i valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn.s. 198
2.Utsikterna att lagstiftaren skulle ta sig an dessa problem är dock inte särskilt stora. Inte minst är de lagtekniska svårigheterna att åstadkomma förändringar av detta slag utan grundläggande systemförändringar betydande. Frågan är då om det skulle vara möjligt att i praxis minska de problem som jag nu berört? Utsikterna bör inte vara helt hopplösa.s. 198
3.Inte minst till följd av Påföljdsutredningens arbete har ett omfattande arbete skett inom kriminalvården för att utveckla frivården. Avsikten har varit bl.a. att öka trovärdigheten i frivårdsinslagen i påföljderna. Så har t.ex. kontrollmomenten utvecklats. Nya påverkansprogram har också införts eller planerats. Genom ett sådant utvecklingsarbete skapas trovärdiga alternativ till de korta fängelsestraffen. Genom samhällstjänst finns också på ett tydligare sätt än tidigare möjligheter att anpassa en frivårdspåföljd efter brottets allvar. Härigenom bör det också finnas möjligheter att i praxis påverka tillämpningen av artbrottsrekvisitet.s. 199
4.Högsta domstolen har genom ett antal rättsfall under särskilt 2011 och 2012 på ett tydligt sätt lagt om straffmätningen för mer allvarliga narkotikabrott. Den frimodighet som Högsta domstolen därvid visat skulle kunna komma väl till pass i en strävan att minska särbehandlingen på grund av brottets art. På samma sätt som vid grövre narkotikabrott har rättsutvecklingen i domstol beträffande brottets art lett till mer ingripande påföljder än vad lagstiftaren rimligen avsett eller gett stöd för. I viss mån har en uppmjukning redan skett vid exempelvis misshandel och mindre allvarliga rattfyllerier, men perspektivet borde kunna breddas. Det är exempelvis svårt att med nutida syn på integritet och värnandet av den enskilde motivera att just brott mot vissa allmänna intressen så påfallande ofta ges en sträng behandling vid påföljdsvalet. Varför ska exempelvis grovt bokföringsbrott (se Högsta domstolens dom den 17 juni 2015 i mål B 488-14) ses strängare än grov stöld mot enskild, som ju anses sakna ”artvärde”, utom i vissa speciella situationer?s. 199
5.En väg att gå borde vara att mer generellt skilja de traditionella allmänpreventiva tankarna från straffvärdepåverkande faktorer. Dessa blandas påfallande ofta ihop. Brottets ”allvar” anges som en artomständighet i stället för att, som sig bör, påverka straffvärdet. Ett exempel på detta är Högsta domstolens dom den 12 juni 2015 i mål B 1000-14 angående påföljd för misshandel. Högsta domstolen inleder sina domskäl med att ange att straffvärdet är en månad. Därefter följer ett resonemang om hur allvarligt brottet är med hänsyn till omständigheterna vid misshandeln. Dessa omständigheter — att brottet visserligen skett i hemmet mot en sambo, men samtidigt föranlett begränsade skador — är sådana att de, enligt min bedömning, i första hand har bäring på straffvärdet. Men resonemanget i domen avser påföljdsvalet. Ett mer naturligt sätt att resonera vore väl att låta påföljdsvalet mer bli en funktion av brottets straffvärde. En utveckling som skulle understödja en sådan praxis vore att ge exempelvis integritetskränkande inslag i brottet större påverkan på straffmätningen.s. 199
6.Det borde vara fullt möjligt med en försiktig utveckling åt det hållet. Ett första steg skulle kunna vara att ytterligare minska presumtionen för fängelse vid straffvärden under sex månader. Fängelsestraff vid sådana straffvärden, när det inte är fråga om återfall, bör vara förbehållet vissa brottstyper där allmänpreventionen gör sig särskilt starkt gällande, t.ex. mened och övergrepp i rättssak, och också i sådana fall bör omständigheterna i det enskilda fallet kunna leda till en alternativ påföljd.s. 199
7.Också vid högre straffvärden och vid återfall bör alternativ till fängelse kunna användas i större utsträckning. Utvecklingen av frivården bör ge större möjligheter till detta. I det ovan nämnda fallet från Högsta domstolen dömdes en tidigare ostraffad person till sex månaders fängelse för grova bokföringsbrott som låg 8–10 år tillbaks i tiden. Borde inte villkorlig dom och samhällstjänst ha varit en mer adekvat påföljd, även om det inte går att bestrida att påföljden ligger i linje med tidigare praxis?s. 200
8.Att också minska artbrottsklassificeringens betydelse vid högre straffvärden borde kunna ske genom att mer konsekvent försöka anpassa frivårdspåföljdens ingripandegrad till brottets allvar. Även om det kan bedömas svårförenligt med dagens lagstiftning och praxis borde också samhällstjänst kunna användas i högre utsträckning för att straffmäta en villkorlig dom, även när det inte är fråga om ett artbrott. Från rättviseutgångspunkter skulle det vara en bra utveckling. Det skulle också minska den svårmotiverade tröskeleffekt som idag finns vid straffvärden kring ett år när det inte rör sig om artbrott.s. 200
9.Det borde också vara möjligt att mer konsekvent använda skyddstillsyn som en påföljd som i första hand ska användas vid återfall eller vid högre straffvärden. Ansträngningarna att anpassa skyddstillsynens innehåll till brottets allvar skulle också kunna öka proportionaliteten i påföljdsvalet. Att Högsta domstolen redan tagit vissa steg i den riktningen visas bl.a. av den s.k. Kullagerdomen (NJA 2014 s. 559).s. 200
10.Att på detta sätt lappa och laga på dagens system skulle ge en utveckling som ligger mer i linje med grundtankarna i reformen 1989. Den skulle också ligga i linje med ambitionerna att öka proportionaliteten och förutsebarheten, något som låg i såväl Straffsystemkommitténs som Påföljdsutredningens förslag. En nyanserad utveckling av detta slag skulle skapa ett mer konsekvent system, samtidigt som det skulle ge positiva kriminalpolitiska effekter. Kan sedan lagstiftaren, som Martin Borgeke föreslår, understödja denna utveckling med successiva mindre reformer är det naturligtvis ännu bättre.s. 200