Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu2 hänvisningar
- Trots att Straffsystemkommitténs förslag från år 1995 om ett ännu tydligare ”nyklassiskt” påföljdsbestämningssystem inte genomfördes kan man säga, att de tankar som utgjorde grunden för förslaget påverkade utvecklingen på påföljdsområdet. Främst i HD:s praxis kan man i vart fall från år 2000 se klara tecken på att idén om en tydlig proportionalitet mellan brottet och det straffrättsliga ingripandet fick ett allt större inflytande på bekostnad av ”behandlingsskäl”. De viktigaste avgörandena är ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314 och ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359, men också ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 bör nämnas som ett viktigt ”nyklassiskt” avgörande tillsammans med ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024. I ”Socialkontorsfallet” tolkade HD de prognos- respektive effektkriterier som lagstiftningen innehöll — och fortfarande innehåller — som skäl för villkorlig dom respektive skyddstillsyn på ett påtagligt inskränkt vis. Och i 28:3-fängelset” (se p. 22) förklarade HD explicit att det inte är en förutsättning för skyddstillsyn att den tilltalade har ”ett s.k. övervakningsbehov”. Så fastän lagstiftaren tvekade en aning och trots de invändningar som tidigare hade framförts fortsatte utvecklingen i samma riktning som 1989 års reform eller, kanske hellre, i den riktning som Straffsystemkommittén hade anvisat. Man kan säga att nyklassicismen på straffrättens område hade blivit allmänt accepterad och var förhärskande, trots att den alltså knappast hade full täckning i lagstiftningen. Därmed kan det också sägas att straffrättstillämpningen fick en allt tydligare defensiv inriktning.
- För domstolarna har tillämpningen varit besvärlig. Att HD i ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 har lämnat en del anvisningar, och i en rad följande rättsfall som en sorts ”case-law” har fyllt ut dessa med en konkret tillämpning i olika fall, avhjälper inte det grundläggande problemet. De artvärdebedömningar som måste göras, inte bara vid valet av fängelse som påföljd utan också t.ex. när samhällstjänst ifrågasätts som ”påföljd”, får stor betydelse i den praktiska rättstillämpningen men är långt ifrån problemfria. Det säger sig självt att inverkan av brottets art i det enskilda fallet kan vara svår att förstå för den enskilde som drabbas av en strängare påföljd än brottets straffvärde motiverar.