Stycket

3.I rusdomen, NJA 2011 s. 563 argumenterade Högsta domstolen på olika plan för att innebörden av bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken är en annan än den som Högsta domstolen tidigare hade gett uttryck för i barnvagnsfallet, NJA 1973 s. 590. Enligt den sistnämnda domen skulle kravet på uppsåt eller oaktsamhet i viss mån efterges vid självförvållat rus och liknande tillstånd. Ett av argumenten i rusdomen för en annan ordning på detta område var (se p. 21 och 22) att det under senare år har skett en kriminalpolitisk kursförändring som innebär att skuldprincipen mera har kommit i fokus än tidigare. Enligt Högsta domstolen är den nya regleringen i 29 och 30 kap. brottsbalken inte anpassad till gärningar för vilka de sedvanliga kraven på uppsåt eller oaktsamhet inte gäller. Högsta domstolen förklarade detta bl.a. med att den nya lagstiftningen på påföljdsbestämningsområdet har inneburit att den tidigare kortfattade och splittrade regleringen, med sin centrala bestämmelse i 1 kap. 7 § brottsbalken om påföljdsvalet (och enligt förarbetsuttalanden även i viss mån om straffmätningen) som en avvägning mellan allmän- och individualpreventiva intressen, har ersatts av en reglering enligt vilken överväganden om preventiva effekter har en helt underordnad roll för beslutsfattandet i enskilda fall. I stället betonas i det nya systemet intressena av legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet. Det centrala begreppet i regleringen och utgångspunkten för påföljdsbestämningen är enligt Högsta domstolen gärningens straffvärde.s. 183