Närliggande

19.I sammanhanget är viktigt att framhålla att rörelsen mot förtjänst, och den därmed sammanhängande synen på straffrätten och dess funktioner, inte bara har påverkat frågor som rör påföljdsbestämning i vid mening utan också har implikationer för det som kan kallas straffrättens ansvarslära. På ett generellt plan kan t.ex. framhållas att det förtjänsttänkande som ligger bakom proportionalitetsprincipen går hand i hand med konformitetsprincipen, vilket bl.a. innebär att det är svårt att förena straffvärdeproportionalitet och strikt eller fiktivt ansvar. I utländsk litteratur kan man se detta återspeglas bl.a. däri att tanken på proportionell bestraffning, eller åtminstone bestraffning inom ramar som sätts av proportionalitetstanken, ofta ses som ett utflöde av skuldprincipen. Sålunda kan vi se hur Högsta domstolen i den första s.k. rusdomen (NJA 2011 s. 563) hänvisar till den ”kriminalpolitiska kursförändring” som skett sedan 1970-talet som ett skäl för att göra en annan tolkning av 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken än den som gjordes i NJA 1973 s. 590: Påföljdsreformen (1988) bör följaktligen inte ses som en isolerad händelse som exklusivt berör påföljdsbestämningen, utan också som ett uttryck för en mer allmän kriminalpolitisk omsvängning som har gått i riktning från behandling till förtjänst. En annan sak är att behandlingstanken och preventionsintressena hade sitt största genomslag just på påföljdssidan — varför förändringen avseende brottsbegreppet och straffrättens allmänna del är märkbar endast punktvis.s. 143