1.3.1 Allmänna anmärkningar Vid en restriktiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada kan, såsom i Sverige, en ekonomisk skada som tillfogats till följd av någon annans person- eller sakskada kallas allmän förmögenhetsskada. Om en allmän förmögenhetsskada står i samband med en sådan personeller sakskada ersätts den enligt samma förutsättningar som gäller för person- och sakskada. Om en allmän förmögenhetsskada däremot inte står i samband med en person- eller sakskada är det fråga om en sådan tredjemansskada som inte ersätts enligt den s.k. tredjemansregeln.s. 632
2.Tolkas begreppet ren förmögenhetsskada däremot extensivt blir ersättningsförutsättningarna i FiSkL 5:1 — liksom specialstadganden som medger ersättning för ren förmögenhetsskada — undantag till huvudregeln om att tredjemansskada inte ersätts. En sådan tolkning utesluts i vart fall inte av motiven till FiSkL. Ansvaret för dessa tredjemansskador begränsas då inte av de principer som följer av behandlingen av tredjemansskador utan av adekvanshänsyn. Då fråga är om svårförutsebara och omfattande skadeföljder bör adekvansen medge en mera vidsträckt gräns för skadeståndet än den gräns som följer av principerna för behandlingen av tredjemansskador. Den praktiska skillnaden behöver dock inte nödvändigtvis bli stor.s. 632
3.Skillnaden mellan en restriktiv och en extensiv begreppstolkning av ren förmögenhetsskada — och samtidigt tolkningssvårigheterna liksom det oklara rättsläget för finsk del — kan illustreras med praktiska typsituationer. Jag väljer här att fokusera på två exempel. Det första exemplet avser numera klassiska fall där eltillförseln avbrutits genom brott på elektriska kablar. Det andra exemplet är nyare och hämtat från det särreglerade miljöskadeansvaret. 3.2 Elkabelfall I både nordisk och utomnordisk praxis finns det talrika exempel på fall där tredjeman drabbats av förluster då eldistributionen avbrutits till följd av brott på elektriska kablar. NJA 1988 s. 62 är det första och alltjämt det enda fallet i vilket SvHD haft att ta ställning till en sådan situation med tillämpning av SvSkL: En grävmaskinist anställd av A skadade genom vårdslöshet en elkabel som ägdes av staten, varvid strömtillförseln till X:s fabrik bröts. Till följd av detta drabbades X av skada dels i form av förmögenhetsförlust på grund av produktionsavbrott, dels i form av att material i viss utsträckning förstördes och måste kasseras. Det förstörda materialet ersattes som adekvat sakskada. Förmögenhetsförlusten på grund av produktionsavbrottet ersattes däremot inte. Denna skada stod inte i samband med X:s sakskada. X ägde dessutom inte den skadade elkabeln och hade inte heller något annat ”konkret och närliggande intresse” i kabeln. X:s förmögenhetsförlust skulle därför inte ersättas av A. I NJA 1988 s. 62 var X:s förmögenhetsförlust på grund av produktionsavbrottet inte en ren förmögenhetsskada enligt den snäva definitionen i SvSkL 1:2. I detta fall hade ju både staten och X drabbats av sakskada. Förmögenhetsförlusten på grund av produktionsavbrottet var en allmän förmögenhetsskada till följd av sakskada. Och eftersom förmögenhetsförlusten inte ansågs stå i samband med vare sig statens sakskada eller den sakskada X själv lidit, kunde förlusten inte ersättas enligt reglerna för sakskada. Förmögenhetsförlusten var med andra ord en icke-ersättningsgill tredjemansskada.s. 632
4.Om man däremot utgår från en extensiv begreppstolkning av ren förmögenhetsskada skulle X:s förmögenhetsförlust utan tvekan utgöra ren förmögenhetsskada. För finsk del skulle skadan då få bedömas enligt ersättningsförutsättningarna i FiSkL 5:1 och — om någon av dessa förutsättningar uppfylls — utifrån inte minst adekvanshänsyn. I NJA 1988 s. 62 ersattes sakskadan såsom adekvat orsakad. Avgörande torde ha varit att elkabeln skadats på endast några få hundra meters avstånd från X:s fabrik och att elkabeln försåg endast X med ström. Jag ser inget bärande skäl för att adekvansläran borde ha lett till en annan bedömning med avseende på X:s förmögenhetsförlust. Men som en konsekvens av SvSkL 1:2 blev till denna del i stället de snävare principerna för behandlingen av tredjemansskador styrande.s. 633
5.Ett flertal liknande fall finns som framgått i bland annat tidigare nordisk rätt. För finsk del märks de äldre FiHD 1948 I 4, FiHD 1960 II 127 samt FiHD 1994:94. FiHD 2003:124 är emellertid det första och hittills enda prejudikat där FiSkL var tillämplig. Här hade högsta domstolen haft ett gyllene tillfälle att klargöra innebörden av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1. Men som ska framgå gled tillfället ur händerna på domstolen: A hade uppsåtligen skjutit sönder ett tjogotal isoleringsflänsar på en kraftledning som ingick i stamnätet. För denna gärning hade A dömts till straff för grov skadegörelse. Skadan på kraftledningen medförde en plötslig spänningsreduktion. Detta utlöste vissa säkerhetssystem hos bolagen X, Y och Z — som alla använde ström från kraftledningen — varvid strömmen bröts hos dessa. Till följd av detta drabbades de alla av produktionsavbrott och förmögenhetsförluster på grund av inkomstbortfall. Y drabbades dessutom av skador på dess anläggningar då produktionslinjerna plötsligt stannade från full effekt. FiHD tog fasta på regeln om sakskada i FiSkL 5:5. Tolkningen förefaller dock ha vållat problem. Först anknöts till allmänna adekvanshänsyn och därefter ogillades skadeståndstalan enligt FiSkL 5:5, eftersom skadorna var att anse som icke ersättningsgilla tredjemansskador. FiHD uttalade att utgångspunkten är att en i FiSkL 5:5 avsedd ekonomisk skada ersätts som sakskada endast om den drabbat den skadade egendomens ägare. Med ägaren har jämställts den som har begränsad sakrätt i egendomen. Men med hänvisning till det tidigare FiHD 1994:94 konstaterades att skadestånd enligt reglerna för sakskada i begränsad utsträckning kan medges även i andra situationer. Detta närmast om den skadade ledningen med avseende på dess placering och syfte så nära ansluter sig till de genom elavbrottet skadelidande produktionsanläggningarna, att produktionsanläggningarna kan jämställas med innehavare av nyttjanderätt. Dessa förutsättningar uppfylldes inte. Enligt FiHD var det inte heller fråga om en situation där det särskilt stadgats om tredjemans rätt till skadestånd. Med dessa skäl hade X, Y och Z inte rätt till skadestånd av A.s. 634
6.Jag har tidigare kritiserat argumentationen i FiHD 2003:124 på följande sätt: HD:s generella motivering att ersättning uteslöts av tredjemansregeln är enligt min mening svagt grundad. Fallet kan såsom jag ser det beskrivas som ett extremt exempel på lagtolkning genom förbehållslös förlitan på tidigare rättspraxis, kombinerat med argument e silento och utan visat intresse för principdiskussion. Jag ser ingen anledning att revidera min uppfattning. Det ska visserligen inte förnekas att FiHD 2003:124 berör frågor som kan vålla stora svårigheter också för jurister med åtskillig erfarenhet av skadeståndsrätt. FiSkL är här knappast heller lättolkad. FiHD:s tolkning kan väl även ses som den enklaste metoden att komma till rätta med svåra avgränsningsproblem. Dessa skäl kan dock inte tillräckligt motivera det slag av argumentation som förekommer i fallet.s. 635
7.För det första bör betonas att FiHD 1994:94 — som gavs väsentlig betydelse i 2003 års fall — endast gäller förmögenhetsförluster på grund av produktionsavbrott. Men i FiHD 2003:124 hade Y dessutom drabbats av skador på dess anläggningar. Denna skillnad beaktades inte av högsta domstolen. Utan att gå in på detaljer kan dock hävdas att Y drabbades av sakskada (skadorna på anläggningarna) jämte en förmögenhetsskada (produktionsavbrottet) som inte är en ekonomisk följdskada av sakskadan. Och om någon lider sakskada (eller personskada) som en indirekt konsekvens av en annan skadehändelse (här skadandet av kraftledningen) borde det avgörande för rätten till ersättning vara — inte tredjemansregeln som domstolen utgick från — utan om skadan är adekvat orsakad. I svensk och finsk doktrin har tidigt exempelvis både Bengtsson och Saxén företrätt denna metod. Även de som ställt sig mera kritiskt till metoden förnekar inte att den numera har klart stöd i den skadetypsorienterade begreppsbildning som skadeståndslagstiftningen bygger på. Bengtssons tolkning har för övrigt även influerat utgången i det ovan anförda NJA 1988 s. 62.s. 635
8.Jfr även från t.ex. engelsk rättspraxis det berömda fallet Spartan Steel & Alloys Ltd. v. Martin & Co. En direktströmförbindelse mellan ett elverk och kärandens fabrik hade skadats genom vårdslöshet. Skadegöraren ålades att utge ersättning för det materiel som skadats på grund av elavbrottet samt för den vinst käranden kunde ha gjort vid försäljningen av materielen. Denna uteblivna vinst ansågs med andra ord utgöra en ekonomisk följdskada till följd av sakskadan på materielen. Däremot utgick inte ersättning för förlust enbart på grund av att elavbrottet medförde driftstopp. Förutsättningarna för ersättande av denna ”pure economic loss” uppfylldes inte.s. 636
9.Även situationen i t.ex. ett välkänt tyskt rättsfall kan nämnas. Där hade ett stort antal ägg i kärandens äggkläckningsmaskin skadats på grund av elavbrottet. Denna skada skulle ersättas. Bundesgerichtshof uttalade att i detta fall produktionen inte bara hade avstannat utan att även kärandens egendom hade skadats.s. 636
10.Principerna för adekvansbedömningen är som känt i högsta grad elastiska och ger stort prövningsutrymme. Som jämförelse kan nämnas att det knappast ger upphov till betänkligheter att kravet på adekvans ansågs vara uppfyllt med avseende på sakskadan i t.ex. det ovan anförda NJA 1988 s. 62. Detta eftersom elkabeln hade skadats endast några hundra meter från kärandens fabriksområde till vilket kabeln ledde direkt och försåg enbart kärande med ström. På motsvarande vis förefaller det vara rimligt att bland annat adekvanshänsyn i Rt. 1973 s. 1268 anfördes som skäl för att skadeståndstalan ogillades: I detta fall hade ett militärt flygplan genom vårdslöshet brutit en kraftledning, varvid ett stort antal abonnenter blev utan ström. En fiskodlare krävde skadestånd av staten för skada på dennes anläggning till följd av att en elektrisk pump hade stannat. Skadeståndstalan ogillades, då den nödvändiga närheten i orsaksförhållandet inte ansågs föreligga. Skadan bedömdes vara avlägsen och indirekt, varför fiskodlaren ansågs ligga närmare till att bära risken för skadan. — Verkningarna av ledningsbrottet utsträckte sig i detta fall till ett helt distrikt inom vilket närmare 4 000 abonnenter blev utan ström upp till 50 kilometer från skadeplatsen. Häremellan ryms dock ett brett spektrum av olika situationer där adekvansen kan tänkas ge upphov till nog så svåra avgränsningsproblem. Hur bedömningen hade utfallit i FiHD 2003:124 med tanke på de skador som uppkommit på Y:s anläggningar får vi aldrig veta även om vi borde ha fått veta det.s. 636
11.För det andra bör understrykas att det tidigare FiHD 1994:94 gäller strikt ansvar enligt 6 § i den numera upphävda luftfartslagen 139/1923 (luftfartslagen 595/1964 hade varit tillämplig i fallet). Enligt 6 § utgår skadestånd för person- och sakskada. I FiHD 2003:124 var emellertid skadeståndslagen tillämplig. Enligt FiSkL 5:1 kan också ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada” — dvs. ren förmögenhetsskada — ersättas bland annat om skadan orsakats genom en straffbar handling. Men i FiHD 2003:124 bedömdes de förmögenhetsförluster X, Y och Z lidit i form av inkomstbortfall på grund av produktionsbrott inte alls utifrån lösningen i FiSkL 5:1.s. 637
12.Vid en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada är det dock klart att inkomstförlusterna på grund av produktionsavbrotten omfattas av FiSkL 5:1. Klart är även att i FiHD 2003:124 skadegöraren A hade gjort sig skyldig till en straffbar handling, vilket ju enligt 5:1 utlöser ansvar för också ren förmögenhetsskada. Då borde även till denna del adekvansläran ha varit avgörande — i motsats till Sverige där tredjemansregeln blir avgörande som resultat av att definitionen av ren förmögenhetsskada i SvSkL 1:2 inte omfattar allmän förmögenhetsskada. Och som framgått bör adekvansen medge en mera vidsträckt gräns för skadeståndet än den som följer av principerna för behandlingen av tredjemansskador. Samtidigt är det emellertid också möjligt att olika adekvanshänsyn kan leda till ett mindre omfattande ansvar för ren förmögenhetsskada än för sakskada (och personskada).s. 637
13.I FiHD 2003:124 fästes dock ingen som helst uppmärksamhet vid FiSkL 5:1. Man kan av fallet därför inte heller dra någon som helst slutsats om tolkningen av stadgandet. Som jag ser det måste emellertid prejudikatverkan av FiHD 2003:124 bli högst diskutabel. Samtidigt får konstateras att utgången i fallet inte nödvändigtvis hade behövt bli en annan om i stället för tredjemansregeln adekvanshänsyn hade lagts till grund för avgränsningen av skadeståndet. 3.3 Miljöskadefall Trots att högsta domstolen i fallet FiHD 2003:124 inte tog tillvara på tillfället att en gång för alla klargöra begreppet ren förmögenhetsskada bör konstateras, att det i finsk rätt finns normativt stöd för en extensiv tolkning av begreppet. I doktrinen har i och för sig en restriktiv tolkning motiverats med åberopande av förarbetena till FiSkL. Samtliga där nämnda exempel på rena förmögenhetsskador är sådana där ingen tillfogats person- eller sakskada. På basis av detta har e contrario ansetts att ren förmögenhetsskada inte ska tolkas extensivt.s. 637
14.Det ställs emellertid helt orimliga krav på lagberedningen om det krävs att förarbeten bör ge uttryckliga svar på varje tänkbar tolkningsfråga. Motiven till FiSkL är dessutom synnerligen bristfälliga. Olika tolkningsalternativ konfronteras inte mot varandra då det gäller tolkningen av t.ex. FiSkL 5:1. Vidare märks att FiSkL är en ramlag och som sådan borde den i princip inte läggas till grund för slutsatser e contrario. Och de finska motiven utesluter i vart fall inte en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1.s. 638
15.Jag har i ett annat sammanhang även betonat att FiSkL 5:1 inte borde tolkas isolerat i förhållande till specialreglering som medger skadestånd för ren förmögenhetsskada. Intresset riktas i detta sammanhang mot det särreglerade miljöskadeansvaret. Som inledningsvis indikerats är det möjligt att skillnaden mellan en restriktiv och en extensiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada numera kan få särskilt stor praktisk betydelse med tanke på bland annat miljöskador.s. 638
16.Enligt den finska lagen om ersättning för miljöskador (737/1994, FiMskL) § 5.1 ska ersättning utgå för en ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada” — jfr skrivningen i FiSkL 5:1 — om skadan inte är ringa. Skador som har orsakats genom brott ska dock alltid ersättas. Motiven till FiMskL och dess stadgande om ren förmögenhetsskada är kortfattade. Men det framgår att FiMskL § 5.1 omfattar situationer då en störning ”visar sig i en näringsidkares verksamhet t.ex. så att det på grund av störningen blir nödvändigt att hindra kunder från att komma till hans affärsställe eller så att verksamheten avbryts på annat sätt”. Som Hollo & Vihervuori anför är typiska störningar enligt FiMskL § 1 ”förorening av vatten, luft eller mark, vilket ofta innebär sakskada för någon”. Och propositionen till FiMskL ”utgår från att störningen visat sig utanför näringsidkarens eget område”. Även lagutskottet fann att skadestånd kan utgå enligt FiMskL § 5.1 exempelvis om ett ”vattenområde förorenas (= någons sakskada) och båttrafik som riktar sig till turister måste läggas ner” (= annans rena förmögenhetsskada).s. 638
17.Motiven till FiMskL § 5.1 ger enligt min uppfattning förhållandevis starkt stöd för en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada. Och det vore onekligen inkonsekvent om en och samma skrivning — ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada” — skulle tolkas extensivt enligt FiMskL § 5.1 men restriktivt enligt FiSkL 5:1.s. 639
18.Dessutom märks att en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiMskL § 5.1 rimmar med exempelvis det konventionsbaserade oljeskadeansvaret enligt sjölagen (674/1994, FiSjöL) kap. 10 och 10a. I regeringens proposition 1995:26 om FiSjöL kap. 10 anförs att konventionsregleringen även ”tar ställning till ersättningen av s.k. rena förmögenhetsskador”. Det avses då att ”förlust av inkomst” till följd av ”försämring av miljön” är ersättningsgill oljeskada. Det är ostridigt att oljeskadeansvaret i väletablerad internationell praxis har omfattat också vidsträckta inkomstförluster orsakade som en indirekt konsekvens av någon annans sakskada. I linje med detta konstateras följande i motiven till FiSjöL kap. 10: Ansvarighets- och ersättningssystemet för oljeskador täcker således sakskador och förmögenhetsskador såsom förlust av inkomst [...] T.ex. yrkesfiskarnas inkomst kan minska till följd av att fiskevattnen förorenas vid en oljeolycka. Även t.ex. hotell- och restauranginnehavare kan förlora en del av sina inkomster när det gäller sådana turistmål från vilka turisterna uteblivit till följd av en oljeskada. Ansvaret begränsas genom adekvansliknande hänsyn. I Sverige skulle emellertid dylika inkomstförluster klassificeras som allmän förmögenhetsskada som en konsekvens av SvSkL 1:2 med dess snäva definition av ren förmögenhetsskada. Med denna utgångspunkt anför exempelvis Hellner & Radetzki att ”[d]essa indirekta skador får alltså räknas som en särskild typ av miljöskada, som inte medför rätt till ersättning” utanför det konventionsbaserade oljeskadeansvaret. Då är det tredjemansregeln som sätter stopp för ansvaret. Åtminstone för en utomstående förefaller detta leda till en del komplikationer och inkonsekvenser som kunde undvikas genom en extensivare syn på vad som utgör ren förmögenhetsskada.s. 639
19.Däremot förefaller exempelvis det norska avgörandet Rt. 2006 s. 690 klinga bättre med bland annat ovan avsedda finska och internationella miljöskadeansvar: Två godståg hade kolliderat i Lillestrøm. Det ena tåget var lastat med propan som antändes. På grund av explosionsfaran var det under flera dagar risk för en storolycka och hela Lillestøm centrum evakuerades. Bland annat ett antal näringsidkare krävde ersättning för förlorade inkomster ur det statliga järnvägsbolagets (NSB) ansvarsförsäkring. Høyesterett fann att den inträffade skadan berodde på en varaktig, typisk och extraordinär risk, varför NSB var ansvarig oberoende av vårdslöshet. Evakueringen ansågs så nära anknyta till den risk som föreligger vid transport av farligt gods, att det förelåg ett tillräckligt nära orsakssamband mellan förmögenhetsförlusterna och skadan på godset. Efter en tolkning av försäkringsavtalet ansågs att förmögenhetsförlusterna omfattades av NSB:s ansvarsförsäkring. Förmögenhetsförlusterna i Rt. 2006 s. 690 var utan tvekan tredjemansskador. Det var dock inte avgörande. Det väsentliga för förmögenhetsförlusternas ersättningsbarhet var uttryckligen om de stod i adekvat orsakssamband med skadan på godset (och om förlusterna omfattades av ansvarsförsäkringen). Jfr det ovan anförda Rt. 1973 s. 1268, där adekvanskravet dock inte ansågs vara uppfyllt. Det bör i sammanhanget understrykas att norsk rätt (eller t.ex. dansk rätt) över huvud taget inte såsom FiSkL och SvSkL uppställer någon utgångspunkt om icke-ersättning för ren förmögenhetsskada, vare sig man uppfattar begreppet extensivt eller restriktivt.s. 640